Om Slovenien

Ambassaden uppdaterar fakta om Slovenien så som nyckeltal, politik, ekonomi och landets relationer till Sverige regelbundet. Här presenteras ambassadens landrapport för Slovenien. Rapporten är uppdaterad december 2016.

Basfakta

Folkmängd: 2 miljoner

Yta: 20 253 km2 (Sverige 449 964)

Huvudstad: Ljubljana (cirka 285 000 invånare)

Språk: Slovenska, i vissa områden är även italienska och ungerska officiella språk.

Statschef: President Borut Pahor

Regeringschef: Premiärminister Miro Cerar

Utrikesminister: Karl Erjavec

Regering: Koalitionsregering, "center-vänster" bestående av SMC, SD, och DeSUS

Allmänna val:
Parlamentet har två kamrar, nationalförsamlingen och nationella rådet. Val till nationalförsamlingen äger rum vart fjärde år. Senaste parlamentsvalet blev tidigarelagt p.g.a. en regeringskris och ägde rum den 13 juli 2014. Valet vanns av det helt nystartade partiet SMC vars ledare, Miro Cerar i slutet av september fick sin regering godkänd i parlamentet. Av 90 ledamöter väljs 88 av samtliga väljare och 2 representanter för den italienska respektive den ungerska minoriteten väljs av minoriteterna själva. Nationella rådet, med en rådgivande funktion, består av 40 ledamöter vilka representerar olika samhällsintressen. Presidenten väljs av folket och val hålls vart femte år.

Valuta: Euro

BNP: 38,6 miljarder EUR (18 700 EUR/capita 2015)

Arbetslöshet: 7,3 % (3:e kvartal 2016)

Inflation: 0,6 % (november 2016)

Tillväxt: 2,3 % (2015)

Kort historik

Under 1300-talet integrerades de slovenskspråkiga regionerna i det habsburgska väldet. I samband med att den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin kollapsade efter första världskriget blev Slovenien 1918 en del i det nybildade Kungariket för slovener, kroater och serber, en stat som 1929 döptes om till Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Slovenien av Ungern, Tyskland och Italien. Sedan de kommunistiska partisanerna befriat landet ingick Slovenien i det socialistiskt federativa Jugoslavien. Slovenien utgjorde den ekonomiskt mest utvecklade delen av Jugoslavien. Under slutet av 1980-talet började krav resas i Slovenien på demokratisering och motstånd mot vad som upplevdes som en starkare centralisering från Serbien. En grupp intellektuella var 1987 de första som ställde krav på självständighet för Slovenien och under 1988 och 1989 etablerades de första politiska partierna som var fristående från kommunistpartiet. I april 1990 genomfördes de första fria valen i Slovenien, val som vanns av den förenade oppositionsrörelsen DEMOS. Den 23 december 1990 genomfördes en folkomröstning i vilken 88 % av slovenerna röstade ja till självständighet. Själva självständigheten frystes under 6 månader och utropades den 25 juni 1991. Dagen efter självständigheten anföll den jugoslaviska armén Slovenien. Efter ett 10 dagar långt krig slöts vapenvila och den jugoslaviska armén drog sig tillbaka från landet. Slovenien erkändes av EU den 15 januari och av Sverige den 16 januari 1992. Den 22 maj samma år blev Slovenien upptagen som medlem i FN.

Inrikespolitik

Slovenien styrs sedan september 2014 av en koalitionsregering av center- vänster-partierna SMC, SD, och DeSUS. Koalitionen leds av premiärminister Miro Cerar från SMC.

Inrikespolitiken har i flera år präglats av en pressad ekonomisk situation, behov av strukturreformer och ett mycket instabilt inrikespolitiskt läge med många regeringsskiften på kort tid. Behovet av pensions-, hälsovårds- och arbetsmarknadsreform är stort. Bristen på förmågan att skapa konsensus kring reformerna och bristen på implementering av reformer har, tillsammans med den instabila inrikespolitiska situationen skapat förtroendeproblem för Slovenien.

Utrikespolitik

Sedan självständigheten 1991 hade Slovenien två övergripande mål för sin utrikespolitik – medlemskap i EU och Nato. I en folkomröstning den 23 mars 2003 röstade 89,6 % respektive 66 % ja till EU- respektive Nato-medlemskap. Under 2004 uppfylldes dessa mål då Slovenien den 29 mars blev medlem i Nato och den 1 maj medlem i EU.

Slovenien ser sig gärna i rollen som brobyggare mellan länderna på Västra Balkan och EU/Nato. Man stödjer medlemskap för länderna i regionen i dessa två internationella organisationer och delar med sig av sina erfarenheter av medlemskapsförhandlingar till länderna på Västra Balkan genom t.ex. stöd till administrativa reformer.

De bilaterala relationerna med grannlandet Kroatien störs av några utestående frågor sedan Jugoslaviens upplösning. Slovenien och Kroatien har inte kunnat enas om var gränsen länderna emellan skall dras i Piranbukten eller på land därintill. Inte heller har frågan om ersättning till de kroatiska och bosniska småsparare som har utestående fordringar i Ljubljanska Banka, LB, kunnat lösas. Både gränsfrågan och LB-frågan aktualiserades i samband med ratificeringen av Kroatiens medlemskap under sommaren 2013, men kunde kommas överens om i sista stund.

Sloveniens ekonomi

Sloveniens tillväxt var under många år stabil och tycktes heller inte oroväckande hög och drevs inte i lika hög grad av inhemsk konsumtion som i vissa andra "nya EUMS". Ekonomin växte stadigt kring 4-5%/år. Oron för en minskad konkurrenskraft fanns dock där och detta börjar nu visa sig. Slovenien har, jämfört med många andra EUMS, en liten privat sektor. Något som i sin tur till en del förklarar att Slovenien också har bland den minsta andelen utländska investeringar bland "nya EUMS" (som procent av BNP). Flera internationella rapporter har länge pekat på att konkurrenskraften i Slovenien hämmas av det stora statliga inflytandet. I flera år har diskussioner förts om att öka det utländska ägandet men ännu har inte mycket skett. En plan för privatisering av 15 stora statliga bolag förs nu, men kritiker menar att arbetet flyter alltför långsamt. Inte minst har de många regeringsskiftena kostat tid.

Den långsiktiga balansen i statsfinanserna är en utmaning för regeringen. År 2050 kommer majoriteten av befolkningen att vara i åldrarna 59 – 89 år. Effekterna av den åldrande befolkningen är smygande men stora. Sloveniens pensionsutgifter kommer att stiga med uppåt 10 % av BNP till 2050, att jämföra med ett EU-snitt på ca 3,5 %.

En pensionsreform är absolut nödvändig. Reformtakten hämmas dock dels av interna inrikespolitiska strider och positioneringar, dels av att det i Slovenien varit mycket enkelt att få till en beslutande (och därmed blockerande) folkomröstning. Något som ofta utnyttjas inte minst av fackföreningarna. Pensionsreformen sköts i sank av en folkomröstning så sent som i juni 2011 och har alltså fortfarande inte nått implementeringsstadiet. Reglerna för folkomröstning har nyligen ändrats något men det är fortfarande ett instrument som används inrikespolitiskt om än inte i lika stor utsträckning som tidigare.

Slovenien har idag en av de lägsta de facto pensionsåldrarna i Europa: 61,5 år för män och 55 år och 4 månader för kvinnor. Detta gör att 80 % av alla män i åldrarna 61-64 år och 90 % av alla kvinnor i samma åldrar inte arbetar (I Sverige är 70-75% av arbetskraften i den åldern fortfarande aktiv).

Både hälsovårds- och arbetsmarknadsreform är också de nödvändiga. Även här har bristen på implementering och konsensus mellan de olika partierna dragit ner på reformtaken och skapat osäkerhet.

Vid sitt EU-inträde 2004 gick Slovenien genast med i valutasamarbetet ERM II. Genom medlemskap där i två år och uppfyllandet av Maastrichtkriterierna kunde Slovenien gå in i eurozonen den 1 januari 2007.

Övervägande delen av både export (ca 70 %) och import (ca 80 %) går till EU-länder. Tyskland är den största partnern för både import och export. Efter Tyskland följer för exporten: Italien, Kroatien, Frankrike och Österrike och för importen: Italien, Österrike, Frankrike och Kroatien. Handeln med Sverige är försumbar, kring 0,1 % av Sveriges utrikeshandel.

Navigation

Top