Om Makedonien

Basfakta

Konstitutionellt namn:

Republiken Makedonien (The Republic of Macedonia). Sverige erkänner det konstitutionella namnet, men i multilaterala sammanhang används referensen ”forna jugoslaviska republiken Makedonien” (former Yugoslav Republic of Macedonia, fYRoM).

Självständighet:

8 september 1991

Huvudstad:

Skopje (467 300 inv.)

Areal:

25 713 km2

Angränsande länder:

Serbien, Kosovo, Bulgarien, Grekland och Albanien

Större städer:

Kumanovo (103 200), Bitola (86 400), Prilep (73 400), Tetovo (70 800)

Folkmängd:

2,022 miljoner (enligt den senaste folkräkningen från november 2002). Etniska makedonier (65 procent), albaner (25 procent), turkar (3,5 procent), romer (2,5 procent), vlacher (0,5 procent).

Språk:

Makedonska (officiellt), albanska (officiellt), serbokroatiska, turkiska, romani

Religion:

Det finns ingen statsreligion men ortodox kristendom och islam är de största religionerna. Andra religioner som judendom och protestantism finns representerade, dock i mindre omfattning.

Statsskick:

Republik

Statschef:

President Gjorgi Ivanov (från maj 2009)

Regeringschef:

Premiärminister Emil Dimitriev (tillfällig, från januari 2016)

Utrikesminister:

Nikola Poposki

Tid:

GMT +1

Valuta:

Denar (MKD)

BNP:

10,09 miljarder USD (2015)

BNP/capita:

4 853,7 USD (2015)

Tillväxt:

3,7 procent (2015)

Handelsbalans:

- 1 642 MUSD (2015)

Utlandsskuld:

6 942,08 MUSD (2015)

Källa: Världsbanken (2017).

1. Historik

Det historiska Makedonien avgränsas i väster av Ohridsjön vid den albanska gränsen. I öster går gränsen vid de bulgariska Rodopibergen, i söder vid Egeiska havet och Pindosbergen i Grekland, och i norr vid Šarbergen på gränsen till Kosovo.

Det historiska Makedonien är alltså avsevärt större än det som idag utgör Republiken Makedonien, och det ursprungliga territoriet är idag delat mellan tre stater. Den del som idag utgör Republiken Makedonien kallas Vardar-Makedonien, den grekiska delen benämns Egeiska Makedonien och den bulgariska kallas Pirin-Makedonien.

Även om namnet ”Makedonien” kan spåras till antikens Grekland och Alexander I av Makedonien, så användes begreppet fram till 1800-talets slut endast av historiker och geografer i väst. För allmänheten kom namnet i bruk först 1893, då en grupp unga intellektuella grundade ”Interna Makedonska Revolutionära Organisationen” (VMRO). Organisationens ledare förkastade den serbiska, bulgariska och grekiska irredentismen och krävde ett autonomt Makedonien inom det osmanska riket. VMRO, vars motto var ”Makedonien för makedonierna”, strävade efter att tvinga det osmanska styret att efterleva Berlintraktatens från år 1878 artikel 23. Denna artikel uppmanade sultanens regering att genomföra reformer och införa visst självstyre i imperiets europeiska delar. Den 2 augusti 1903 inledde VMRO en öppen revolt mot osmanerna - det så kallade Ilindenupproret. Revolten hade till en början vissa framgångar och stora områden kom under upprorsmännens kontroll, varpå de snabbt upprättade en republik med säte i den lilla staden Kruševo, ca 60 km söder om Skopje. Republiken Kruševo levde emellertid i blott elva dagar, och i oktober 1903 hade den osmanska hären slagit ner revolten.

Efter Balkankrigen 1912-1913 delades Makedonien mellan Grekland, Serbien och Bulgarien, och efter första världskriget kom Vardar-Makedonien att ingå i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme – senare Kungadömet Jugoslavien. I augusti 1944 utropades Demokratiska Makedonien som nation för de etniska makedonierna i Federativa Demokratiska Jugoslavien. Makedoniska formaliserades som makedoniernas språk och 1945 ändrades statens namn till Folkrepubliken Makedonien. Vid utropandet av Federativa Socialistiska Republiken Jugoslavien år 1946, ingick Makedonien som en av sex republiker. 1963, när Jugoslavien antog namnet Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien, ändrades Makedoniens namn en tredje gång till Socialistiska Republiken Makedonien.

I samband med kommunismens fall och Jugoslaviens sammanbrott utropade sig Makedonien den 8 september 1991 som självständigt, nu under namnet Republiken Makedonien (Republic of Macedonia). Detta namn mötte emellertid starka protester från Grekland, som menade att namnet ”Republic of Macedonia” implicerade ett territoriellt anspråk på Egeiska Makedonien. Trots Badinterkommissionens utslag att Makedonien uppfyllde EG:s krav för erkännande, så kom de grekiska protesterna att fördröja erkännandeprocessen och istället framtvinga en gemensam EG-deklaration med ytterligare krav för erkännande.

Den 30 juli 1992 lämnade Makedonien in sin ansökan om medlemskap i FN, men invalet kom att dröja nästan ett år med anledning av de grekiska protesterna. Mot slutet av 1992 började IMF och Världsbanken med flera att använda prefixet ”former Yugoslav” framför Makedoniens konstitutionella namn, och i januari 1993 lade säkerhetsrådets tre europeiska medlemmar (Frankrike, Storbritannien och Spanien) fram denna benämning som ett förslag till FN. Både Makedonien och Grekland invände bestämt mot förslaget, men efter månader av intensiva påtryckningar från det internationella samfundet accepterades förslaget som en tillfällig kompromisslösning. Den 8 april 1993 röstades Makedonien in som FN:s 181 medlem under namnet fYROM (former Yugoslav Republic of Macedonia). Dock betonades i FN-resolutionen att termen fYROM var en tillfällig referens – inte ett namn – till dess att namnfrågan var avgjord bilateralt. Viktigt var också att ordet ”före detta” (former) stavades med liten begynnelsebokstav för att markera dess deskriptiva karaktär där betoningen låg på adjektivet ”Yugoslav”, snarare än på tidsadverbet ”former”.

Kort efter medlemskapet i FN erkändes Makedonien av ett stort antal stater, däribland samtliga EG-länder utom Grekland.

Mellan år 1993-1995 framförhandlades den så kallade Interimsöverenskommelsen mellan Grekland och Makedonien. Makedonien förband sig där att byta flagga från den tidigare Verginasolen till den nuvarande åttadelade solen, avsäga sig kravet på restitution av egendom för etniska makedonier som fördrevs från Grekland under inbördeskriget år 1946-1949, samt ändra påstådda irredentiska skrivningar i sin konstitution. Grekland åtog sig i gengäld att lyfta sitt ett år gamla handelsembargo mot Makedonien, erkänna landet, samt avstå från att blockera Makedoniens medlemskap i internationella organisationer under namnet fYROM. I överenskommelsen, som inte nämnde parterna vid namn, åtog sig länderna också att fortsätta förhandlingarna om namnfrågan under ledning av FN.

Efter årtionden av albanskt missnöje mot en diskriminerande politik inledde i slutet av februari 2001 små beväpnade albanska grupper, under beteckningen National Liberation Army (NLA), ett uppror som startade i norr, strax innanför gränsen mot Kosovo. En kortvarig konflikt följde, som bilades i augusti samma år i staden Ohrid med en fredsöverenskommelse utarbetad med hjälp av EU, USA, OSSE och NATO.

Genom det s.k. Ohrid-avtalet gjordes omfattande ändringar i såväl landets författning som lagstiftningen i övrigt. Ändringarna avsåg minoriteternas ställning och användandet av minoritetsspråk. I enlighet med fredsavtalet antogs i slutet av 2004 också en omfattande kommunindelningsreform. En decentralisering av resurser och kompetens från central till kommunal nivå genomfördes därpå våren och sommaren 2005. I juli 2008 antogs en lag om användande av minoritetsspråk.

Våren 2001 ingick Makedonien ett så kallat stabiliserings- och associeringsavtal med EU och i mars 2004 lämnade man in en ansökan om medlemskap. 2005 beslutade Europeiska rådet att ge Makedonien status som kandidatland. Samma år blev Makedonien även medlem i PFP.

EU-kommissionen rekommenderade i oktober 2009 att Makedonien skulle få börja förhandla om EU-medlemskap. Ministerrådet kunde dock inte fatta beslut om detta i december 2009  utan beslutade att återvända till frågan innan det spanska ordförandeskapet i EU var över.

2. Statsskick och val

Makedonien är en parlamentarisk demokrati.

Val till parlament och kommuner hålls vart fjärde år, medan presidenten väljs för fem år i taget. Parlamentet består av 120 platser fördelade mellan 17 partier. De politiska partierna är etniskt homogena och scenen domineras av etniska makedonier och albaner.
Den 5 juli 2006 hölls ordinarie val till parlamentet. Valkampanjen präglades av upprepade våldsamheter, främst mellan anhängare till de två största albanska partierna, men sedan företrädare för bland annat EU och USA hotat med att makedonskt medlemskap i NATO och EU stod på spel kunde valet genomföras utan allvarligare incidenter. Det albanska regeringspartiet DPA lämnade koalitionen i mars 2008 på grund av missnöje med situationen för landets minoritet, men framför allt uttryckte partiet missnöje med att regeringen inte hade erkänt den serbiska provinsen Kosovos självständighet.

Förtida parlamentsval genomfördes i juni 2008. Segrare blev återigen det liberalkonservativa partiet. Koalitionen "För ett bättre Makedonien", ledd av premiärminister Gruevskis parti VMRO-DPMNE, fick nästan 49 procent av rösterna medan socialdemokraternas "Koalition för Europa" vann 23,6 procent. De albanska partierna DUI och DPA fick nästan 13 respektive drygt 8 procent av rösterna. I mars 2009 hölls lokal- och presidentval. Gjorge Ivanov, tillhörande VMRO-DPMNE, valdes till president. Dessutom fick VMRO-DPMNE makten i 56 av 84 kommuner, vilket har skapat en stark maktbas för partiet.

3. Ekonomi

Makedonien är ett av Europas fattigaste länder och hamnar på plats 84 på UNDP:s utvecklingsindex (2013).

Transitionen av den makedonska ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi har medfört en arbetslöshet på drygt 28 procent av den totala arbetskraften år 2014. Tillväxten under 2000-talet har fram till den ekonomiska krisen varit relativt god (4-5 procent) och landet har klarat den ekonomiska krisen relativt bra men problem finns bl.a. med hög arbetslöshet, särskilt bland unga, brist på utländska investeringar och en stigande skuldsättning.

Det makedonska statistiskverket redovisade 4,1 procents BNP-tillväxt för tredje kvartalet 2014. Enligt Världsbanken låg BNP per capita 2013 på 4 838,5 USD. I relation till andra länders BNP per capita i regionen placerar sig Makedonien bättre än Albanien, Bosnien och Hercegovina och Kosovo, men sämre än Bulgarien, Serbien, Montenegro och Kroatien.

År 2015 var den förväntade levnadsåldern i Makedonien 76 år och 19 procent av befolkningen var äldre än 60 år. Läs- och skrivkunnigheten i landet är utbredd; 98 procent av den vuxna andelen av befolkningen och 99 procent av den yngre andelen av befolkningen kan läsa och skriva (2012). Underskottet i handelsbalansen beräknades 2013 uppgå till 1 924,0 MUSD. Utlandsskulden uppgick samma år till 6 933,8 MUSD. Den offentliga skulden uppgår enligt landets finansdepartement till 45 procent av BNP, dock används andra definitioner än vad som är brukligt inom EU för att bestämma den offentliga skuldsättningen.

Den utländska handeln ökade med ca 15 procent i januari till september 2014, jämfört med samma period 2013. Export av varor och tjänster uppgick till 54 procent av BNP. Jordbruket står för 10 procent. Naturtillgångarna utgörs främst av mineraler (krom, mangan, zink och bly samt icke obetydliga förekomster av brunkol) och viktiga exportvaror är järn och stål, textil, tobak samt livsmedel.

Handeln med Sverige är blygsam, under 2014 var importen ca 92 MKR och exporten ca 86 MKR. Av Makedoniens totala handel sker mer än hälften med EU 28. De största enskilda handelsparterna är Tyskland, Serbien, Ryssland, Grekland och Italien. Av exporten går den största delen till EU-25 och en stor andel till grannländerna (Serbien, Kosovo, Grekland). Importen kommer huvudsakligen från EU-5 (45 procent).

De utländska direktinvesteringarna i Makedonien är små, inte minst i jämförelse med andra länder på Balkan.

4. Utrikespolitik

Makedoniens viktigaste utrikespolitiska prioriteringar är medlemskap i EU och NATO. Landets fortsatta närmande till dessa två organisationer är av stor vikt även för den regionala stabiliteten.

Vid Europeiska rådets möte i december 2005 gavs Makedonien kandidatlandsstatus. Kommissionen bedömde i oktober 2009 att Makedonien uppfyllde alla kriterier för att börja förhandla om medlemskap men förhandlingarna har ännu inte kunnat inledas på grund av att konsensus för detta saknas i ministerrådet.

Deklarationen från NATO-toppmötet i Riga i slutet av 2006 nämnde landet som tänkbar kandidat. Under försvarsalliansens toppmöte i Bukarest i april 2008 nekades dock Makedonien medlemskap i NATO med hänvisning till den olösta namnfrågan med Grekland. Företrädare för alliansen har därefter upprepat att namnfrågan med Grekland måste lösas innan Makedonien kan gå med i NATO.

 

Navigation

Top