Om Lettland

Här presenteras ambassadens landrapport för Lettland, uppdaterad i januari 2015.

Basfakta

Officiellt namn: Republiken Lettland (Latvijas Republika)
Huvudstad:   Riga (ca 640 000 invånare)
Språk: Lettiska (officiella statsspråket), ryska modersmål för ca 37% av befolkningen
Yta: 64 589 km2 (ca 1/7 av Sverige)
Folkmängd: 2 miljoner varav letter (63%), ryssar (27%), vitryssar (3%), ukrainare (2%), polacker (2%) litauer (1%), övriga (2%).
Födelsetal: 9,9 (per 1000 invånare) (1,44 födda barn per kvinna)
Religion: Lutheraner (ca 34%), katoliker (ca 25%), ortodoxa (ca 20%), andra kristna (ca 1%)
Statsskick: Republik
President: Raimonds Vejonis (vald i juni 2015)
Regeringschef: Laimdota Straujuma (sedan januari 2014)
Regeringspartier: Enighet, Nationella Alliansen och De gröna och böndernas förbund
Parlament: Saeiman, består av en kammare med 100 platser.
Partier i parlamentet: Förutom regeringspartierna representeras Harmonicentern, Med hjärtat till Lettland och Regionförbundet
Senaste allmänna val: 4 oktober 2014
Nästa allmänna val: 2018
Valuta: Euro (EUR) 1 Euro = 100 cent
BNP/capita: 23 337 USD (2014, köpkraftsjusterad)
Viktigaste export: Litauen 18,8%, Estland 11,9%, Ryssland 8,7%, Tyskland 6,7%, Sverige 6,2% (juni 2015)
Viktigaste importländer: Litauen 18,5%, Polen 11,3%, Tyskland 11,1%, Estland 7,8%, Ryssland 7,2% (juni 2015)
Viktigaste export-
produkter:
Trävaror, metallprodukter, livsmedel
Tillväxt: 2,4% (2014). Prognos 2015 2,1%
Inflation: 0,6% (2014)
Budgetunderskott: 1,4% av BNP (2014)
Statsskuld: 35,3% av BNP (augusti 2015)
Bytesbalans: -0,4% av BNP (1:a kvartalet 2015)
Arbetslöshet: 9,8% (2:a kvartalet 2015) Stora regionala skillnader. Ungdomsarbetslöshet 15,2% (2:a kvartalet 2015)
Energikällor: Ca 60 % av den totala energikonsumptionen importeras, resterande del produceras inom landet i form av vattenkraft och träbränslen. Ryssland leverar all naturgas som används och står därmed för en stor del av energiimporten.
   
 

 

Kort historik
Letterna har sedan tidig historia varit en folkgrupp med eget språk och egen identitet. Den första självständiga lettiska staten grundades dock först efter det första världskriget. Fram till dess hade det territorium som idag utgör Lettland under århundraden dominerats av andra större nationer: tyskar, svenskar, polacker och ryssar.

 Tyskar grundade staden Riga år 1201 och under Hansaförbundets tid blev Riga, inledningsvis i hård konkurrens med Visby, ett betydande handelscentrum vid Östersjön.

 Efter strider mellan Sverige och Polen erövrades Riga av Gustav II Adolf år 1621 och fem år senare stod hela Livland under svenskt styre (med Livland avses det område som idag motsvarar södra Estland och mellersta samt norra Lettland, inklusive Riga). Den tyska eliten fick dock behålla sina privilegier och fortsatte att dominera det ekonomiska och kulturella livet. Under den svenska tiden (1621-1710) skedde en viss invandring från Sverige och de ekonomiska förbindelserna stärktes. Att Karl XII och hans armé besegrades vid Poltava 1709 ledde i förlängningen till att Sverige förlorade kontrollen över Livland, formellt genom freden i Nystad 1721. Det område som idag är Lettland kom i två steg (Latgale 1772 och Kurland 1795) att hamna under ryskt styre och var en del av tsarryssland fram till första världskrigets slut. Under 1800-talets andra hälft kom Riga att utvecklas till en av tsarrysslands viktigaste handels- och industristäder. Under denna period växte också ett starkt nationellt medvetande fram hos letterna, inte så mycket i opposition mot Ryssland som mot det fortfarande starka tyska inflytandet i Lettland. En lettisk revolt kuvades med våld 1905.

1918 utropades Lettland till en självständig stat vilket följdes av ett krig där Lettland till slut erkändes av Lenins Sovjetryssland som en fri och självständig nation år 1920. Lettland utsattes från 1940 av tre på varandra följande ockupationer. Sommaren 1940 införlivades Lettland som en republik i Sovjetunionen efter riggade val där enbart prosovjetiska kandidater tilläts kandidera. En sovjetisk terrorregim infördes med avrättningar av politiska motståndare och deportationer till Sibirien av ”borgerliga element” från Lettland. I enlighet med den överenskommelse som gjordes mellan Hitler och Stalin i och med Molotov-Ribbentroppakten lämnade i princip samtliga av den tysk-baltiska minoriteten Lettland senhösten 1939, och en nära 800-årig tysk närvaro i Baltikum upphörde därmed.

 Den 22 juni 1941 anföll Nazityskland Sovjetunionen och ockuperade Baltikum under åren 1941-1944. Den judiska befolkningen i Lettland – cirka 90 000 före kriget – mördades nästintill mangrant, redan i början av den tyska ockupationen. Hösten 1944 ryckte den Röda armén fram och återtog Baltikum som återigen kom att falla under sovjetiskt styre. Det sovjetiska styret kom att vara under 47 år, fram till hösten 1991. Inför hotet att åter hamna under Moskvas terrorregim flydde hundratusentals balter till väst under senhösten 1944 och början av 1945. Av dessa tog sig cirka 6 000 letter till Sverige. Uppskattningsvis

5 000 blev kvar i Sverige medan resten så småningom flyttade vidare. Den stora strömmen flyende letter reste via Tyskland där de sattes i uppsamlingsläger under några år innan de flyttade vidare till främst Nordamerika och Australien, där det idag fortfarande finns stora lettiska diasporor.

 Under de nästföljande decennierna och i och med det sovjetiska ”tövädret” under Chrusjtjov minskade förtrycket något i omfattning. Det ersattes dock av ineffektiv socialistisk planhushållning och massindustrialisering i sovjetisk stil. En stor inflyttning till Lettland skedde av sovjetmedborgare från andra republiker under dessa decennier, främst från Ryssland. Lettland var den centrala av de tre baltiska republikerna och Riga var bland annat centrum för det baltiska militärområdet inom de sovjetiska stridskrafterna, vilket innebar en stor inflyttning av sovjetisk militär och deras familjer, samt övrig säkerhetspersonal. Detta ledde till en påtaglig förryskning av Lettland och 1989 utgjorde letterna blott cirka 52 procent av befolkningen i landet och var i klar minoritet i huvudstaden Riga.

 1980-talets ”Perestrojka” i Sovjetunionen öppnade dörrarna för en mer intensifierad självständighetskamp i Baltikum. Den 4 maj 1990 antog det nyvalda lettiska Högsta Sovjet en deklaration om självständighet. Efter en övergångsperiod för att återetablera en självständig republik utropade sig Lettland åter självständigt den 21 augusti 1991 och vann internationellt erkännande. Sverige, som ett av de första länderna, erkände Lettland den 28 augusti 1991. Dagen därpå, den 29 augusti, invigdes den svenska ambassaden i Riga.

Inrikespolitik

Lettland är en parlamentarisk republik med en författning ursprungligen från 1922. Parlamentet, Saeiman, består av en kammare med 100 platser där ledamöterna väljs på fyra år. Det senaste ordinarie valet hölls den 4 oktober 2014. Presidenten väljs av parlamentet för en period av fyra år och kan sitta i maximalt två fyraårsperioder. Den före detta bankmannen och parlamentsledamoten Andris Bērziņš valdes oväntat till president i juli 2011 och är den fjärde presidenten sedan Lettland återfick sin självständighet 1991.

 Den lettiska inrikespolitiken har sedan 1990-talet varit turbulent och regeringarna har ofta varit kortvariga. År 2011 tog den dåvarande presidenten, Valdis Zatlers, initiativ till att upplösa parlamentet, vilket godkändes av en folkomröstning varpå nyval utlystes till september samma år. Nyvalen innebar betydande förändringar i det parlamentariska läget och ledde till att den tidigare koalitionsregeringen byttes ut.

 Den nya regeringen leddes av Valdis Dombrovskis (Enighet) som då var premiärminister i sin tredje regering. Därmed blev han också första lettiska regeringschef som lyckades behålla sin post genom två parlamentariska val i följd (2010 och 2011). Detta är desto mer anmärkningsvärt med tanke på att Dombrovskis, som först tillträdde som premiärminister i mars 2009, ledde regeringen under en period då Lettland tvingades till omfattande besparingsåtgärder för att ta sig ur den ekonomiska kris som drabbade landet med full kraft i slutet av 2008. Det upprepade förtroende som visades Dombrovskis vid valurnorna var till del ett uttryck för den lettiska befolkningens uppslutning för den åtstramningspolitik som förts, vilken setts som nödvändig trots de smärtsamma uppoffringar den inneburit i form av bland annat sänkta löner, ökad arbetslöshet och bantad statlig välfärdspolitik.  

 Efter den tragiska olyckan då ett tak rasade in på ett varuhus i en förort till Riga i november 2013, och 54 personer omkom, lämnade regeringen Dombrovskis in sin avskedsansökan. Premiärminister Dombrovskis motiverade sitt beslut med att den sittande regeringen måste ta sitt politiska ansvar efter tragedin.

 I slutet av januari 2014 installerades en ny regering i Lettland ledd av den tidigare jordbruksministern Laimdota Straujuma (Enighet). Straujuma blev även landets första kvinnliga premiärminister. Regeringsunderlaget breddades genom att De gröna och Bondeförbundet inkluderades i den nya regeringen, som dock fortfarande betecknades som en center-höger regering. Fyra av Saeimans fem partier satt i regeringen Straujuma med enbart Harmonicentern som oppositionsparti. Straujuma var tidigare partipolitiskt obunden, men blev medlem i Enighet i samband med tillträdet som premiärminister. Regeringen, den artonde i ordningen sedan självständigheten 1991, behöll samma antal ministrar som tidigare, 14 stycken. Dock skedde en viss omfördelning av posterna mellan regeringspartierna, men flera av ministrarna från Dombrovskis regering behöll sina poster.

 Det senaste ordinarie parlamentsvalet hölls den 4 oktober 2014. De partier vilka tillhör den sittande regeringskoalitionen fick i valet en fortsatt majoritet i parlamentet. Dock förlorade koalitionen sammantaget fem mandat. Det statsbärande partiet Enighet ökade med tre mandat. De gröna och böndernas förbund ökade med sju mandat och Nationella alliansen med fyra. Ett av regeringspartierna, Reformpartiet, lämnade dock parlamentet helt och förlorade därmed sina samtliga 20 mandat. Två nya partier kom in parlamentet: Med Hjärtat till Lettland samt Regionförbundet, vilka fick sju mandat vardera. Harmonicentern, som framförallt stöds av landets ryskspråkiga befolkning, förlorade sex mandat. Trots detta är de fortfarande parlamentets största parti. Dock finns det ett visst motstånd bland de övriga lettiska partierna att samarbeta med Harmonicentern, detta beror främst på att partiet uppfattas närstående till ryska intressen. Lettiska väljare har möjlighet att personrösta genom att värdera kandidaterna utifrån ett system med plus- och minusmarkeringar. Detta system fick genomslag i valet och ett antal ledamöter vilka stod längre ned på listorna blev invalda i parlamentet istället för dem som hade placerats högre upp. Det lettiska personvalssystemet ledde även till att parlamentets talman, Solvita Aboltina, förlorade sin plats i Saeiman. Både premiärminister Straujuma och utrikesministern Rinkevics visades dock ett stort personligt stöd.

Valdeltagandet var cirka 58 procent, vilket var en nedgång med knappt en procentenhet sedan valet 2011.

Efter valet fick den sittande premiärministern Straujuma förnyat förtroende av president Berzins för att återigen bilda regering. Efter utdragna förhandlingar nåddes till slut en kompromiss, både vad gäller antal ministerposter och fördelningen av dessa, och förslag till ny regering kunde presenteras av de tre koalitionspartierna. Regeringen godkändes senare av parlamentet den 5 november. Fördelningen av ministerposterna i den nya regeringen är enligt följande; sex för Enighet, fem för de Gröna och Bönderna samt tre för Nationella Alliansen. Trots valframgångar fick inte Nationella Alliansen ytterligare ministerposter men kompenserades istället med att tilldelas talmansposten, till vilken Inara Murniece valdes. Sju av ministrarna, utöver premiärministern, fortsätter sina uppdrag (utrikes-, inrikes-, transport-, kultur-, försvars-, jordbruks- samt välfärdsministern), tre av ministrarna har suttit i tidigare regeringar (justitie-, finans- samt miljö- och regionsministern) samt tre av ministrarna har ingen tidigare regeringserfarenhet (ekonomi-, utbildnings- samt hälso- och sjukvårdsministern). (För fullständig minsterlista, se bilaga 1.)

I samband med godkännandet av den nya regeringen presenterades även mandatperiodens regeringsförklaring. Prioriterade områden för den tillträdande regeringen är ekonomisk tillväxt, höjd levnadsstandard samt satsningar på nationell säkerhet. Utöver detta annonserades även reformer av rättssystemet, sjukvården och utbildningssystemet.  

 Viktiga framtidsfrågor för Lettland är – utöver den existentiella säkerhetspolitiken - ekonomisk tillväxt, strikt budgetansvar, hållbar utveckling, social solidaritet i form av minskade inkomstskillander samt ökad samverkan mellan olika samhällssektorer. Även befolkningsökning är en central prioritering. Det finns dock vissa skillnader mellan partierna hur frågorna prioriteras.

Minoritetsfrågan

Den så kallade minoritetsfrågan i Lettland har alltsedan början och mitten av 1990-talet spelat en stor roll i den lettiska inrikespolitiken. Ett exempel på detta är folkomröstningen i februari 2012 om att upphöja ryska till officiellt språk. Folkomröstningen delade landet i två etniska block där 75 procent röstade emot och 25 procent för. I östra delen av landet där det bor fler ryssar än letter röstade 55 procent för, och i staden Daugavpils hela 85 procent. Förslaget drevs fram genom en namninsamling och var för de flesta letter otänkbart då lettiska som statsspråk ses som en av de främsta symbolerna för den självständiga nationen. Den lettiska utbildningslagen har också varit omdebatterad. För närvarande är alla skolor, enligt lag, tvungna att ha minst 60 procent av all undervisning på lettiska. Den lettiska regeringen har vidare lagt ett omdebatterat förslag om att all undervisning i Lettland skall ske på lettiska från och med år 2018. Detta trots att 37 procent av invånarna har ryska som modersmål.

Trots att mycket skiljer de lettiska och ryska invånarna åt – man röstar på olika politiska partier, hämtar sin omvärldsinformation huvudsakligen från media på det egna språket och har olika syn på den gemensamma historien – är relationerna dem emellan överlag goda. Blandäktenskap är relativt vanligt och de flesta invånare i Lettland är tvåspråkiga.

Alltsedan i mars 2014 har ryska och ryskspråkiga TV- och radiokanalers bevakning av Rysslands illegala annektering av Krim följts av en stor del av ryskspråkiga invånare i Lettland. Diskussioner pågår i det lettiska samhället huruvida dessa påverkas av osanningar och halvsanningar från Rysslands statliga propagandamaskineri.  Vissa bedömare har menat att flera ryska TV- och radiokanaler som sänder i Lettland är uppenbart Kreml-vänliga, men att ansvar är svårt att utkräva.

Det är troligt att integrationsfrågorna kommer att finnas kvar på den politiska agendan under överskådlig tid. Inte minst den speciella situation som råder i Lettland med en mycket stor minoritetsgrupp i förhållande till befolkningen som helhet talar för det. Den etniskt ryska minoriteten utgjorde i början av 1990-talet en tredjedel av befolkningen i Lettland, en andel som sedan dess har sjunkit till ungefär en fjärdedel.

De flesta ryska invånare har lettiskt medborgarskap, men något över en tredjedel är så kallade ”icke-medborgare”. Fortfarande finns cirka 282 000 personer i Lettland med denna status. Denna kategori skapades när Lettland blev självständigt 1991 för de invånare som flyttat till Lettland under Sovjettiden samt deras efterlevande. Cirka 200 000 av dem är ryssar, resten är vitryssar, ukrainare och polacker med flera. De har fulla sociala rättigheter men saknar rösträtt och kan normalt inte arbeta inom den statliga sektorn, där oftast lettiskt medborgarskap krävs för anställning. Icke-medborgarna kan ansöka om medborgarskap via så kallad naturalisering som är en process som bland annat inbegriper kunskapsprov om Lettlands historia, dess konstitution, nationalsång och i det lettiska språket. Naturaliseringstakten har dock avstannat rejält av olika orsaker.

Ryska medborgare i Lettland har ökad de senaste åren. År 2009 bodde cirka 30 000 ryska medborgare i Lettland. År 2014 uppgår antalet till cirka 50 000 eller drygt 2 procent av Lettlands befolkning. Ökningen beror bland annat på att Lettland sedan 2011 erbjuder uppehållstillstånd i utbyte mot fastighetsinvesteringar, vilket framförallt utnyttjats av ryska medborgare. Även kinesiska medborgare utnyttjar denna möjlighet i viss utsträckning. Vissa politiska partier motsätter sig denna möjlighet helt.

Korruption

Lettland har problem med korruption. I Transparency Internationals korruptionsindex 2013 placerade sig Lettland på plats 49 av de 174 länder som undersökts. Litauen hamnade jämförelsevis på plats 43 och Estland på plats 28.

År 2002 inrättades en antikorruptionsbyrå, KNAB, vars huvudsyfte är att bekämpa korruption inom den politiska sfären. Ett av de mer uppmärksammade fallen inbegriper borgmästaren i Ventspils, Aivars Lembergs där en rättegång för bland annat mutbrott, penningtvätt och missbruk av offentlig ställning pågår sedan februari 2009. Lembergs är för övrigt en av Lettlands mest populära politiker och var också regeringspartiets De Gröna och Böndernas Förbund premiärministerkandidat inför valet 2014. KNAB arbetar med flera omfattande brottsutredningar vilka inbegriper politiker och högre tjänstemän, till exempel tidigare chefen för Latvenergo, det statliga energibolaget, och har bland annat bidragit till fällande domar gällande höga tjänstemän inom Riga stadsplaneringskontor och borgmästaren i Jurmala med flera. Efter en tre år lång utredning, där bland annat den tyska biltillverkaren Daimler varit inblandad, väckte KNAB åtal mot fyra av sju personer misstänkta för korruption efter att det framkommit att företaget betalat ut mer än 45 miljoner SEK, bland annat till tjänstemän inom Rigas kollektivtrafik.

KNAB har dock under senare år präglats av interna konfliker och anses allmänt för närvarande inte klara av sitt uppdrag.

Utrikes- och säkerhetspolitik

År 2004 uppnåddes de två största utrikespolitiska målen sedan den återupprättade självständigheten; medlemskapen i EU och NATO. Lettland föredrar att hantera utrikes- och säkerhetspolitiska frågor i multilaterala fora snarare än bilateralt men för Lettland utgör likväl den transatlantiska länken och förhållandet till USA den absoluta grundbulten i utrikes- och säkerhetspolitiken. Lettland värnar också om det goda samarbetet kring Östersjön och framhåller allt mer vikten av att främja det nordisk-baltiska samarbetet, särskilt med Sverige och Finland.

Närheten och förhållandet till Ryssland präglar Lettlands utrikespolitik. Relationen mellan länderna har periodvis varit mycket kylig. Ryssland har ofta i internationella fora anklagat Lettland för att bryta mot internationella normer vad gäller mänskliga rättigheter genom landets behandling av icke-medborgare. En hög grad av pragmatism har präglat relationen mellan de två länderna, främst inom det ekonomiska området. I december 2010 genomförde den förre lettiske presidenten Valdis Zatlers det första bilaterala officiella besöket av en lettisk statschef till Ryssland. I april 2013 mötte den dåvarande lettiske premiärministern Valdis Dombrovskis sin ryska kollega Dimitrij Medvedev för ett bilateralt möte i marginalen av CBSS-toppmötet i S:t Petersburg.

Alltsedan Rysslands illegala annektering av Krim i mars i år har Ukraina-krisen lett till att förhållandet till Ryssland försämrats och frågan har dominerat debatten i Lettland. För många letter väcker Krimhändelserna 2014 alltför många minnen från annekteringen och införlivandet av det självständiga Lettland i Sovjetunionen i juni – juli 1940.  Krisen i Lettlands omedelbara närhet har medfört ett starkt och ökat fokus på åtgärder för att stärka den militära säkerheten. Beslut om att till 2020 uppnå försvarsanslag om 2 procent av BNP fattades i juni 2014. Dagens nivå är 0,78procent, vilket är en följd av den halvering av försvarsanslagen som genomfördes under krisåren.

Energifrågan är för regeringen en prioriterad fråga som inbegriper både inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitik då man alltjämt är beroende av rysk gas samt olja för att täcka merparten av energibehovet. Liksom fallet är med de andra baltiska staterna ingår elnätet i Lettland till sin struktur i det tidigare sovjetiska nätet. Lettland önskar bryta sin isolering genom att koppla upp sig mot EU:s eldistributionsnät.

Lettland deltar i några internationella fredsbevarande missioner bland annat EU-insatserna i Centralafrikanska Republiken (EUFOR RCA), (EUTM) Mali samt Atalanta (EU NAVFOR Somalia).

Enligt den lettiska biståndsstrategin för 2011-2015 har Lettland som övergripande mål att stärka sin roll som bilateral biståndsgivare. Detta sker främst i förhållande till de av Lettland ”prioriterade partnerskapsländerna” Georgien, Moldavien, Ukraina, och Vitryssland där Lettland arbetar för att stödja ländernas utveckling i sin helhet, bland annat genom att dela med sig av sina egna erfarenheter. Ett exempel på det lettiska biståndsarbetet är ett utbildningsprogram för länderna i Östliga partnerskapet samt Centralasien. Programmet, vilket finansieras av den lettiska biståndsbudgeten, kommer att pågå under hösten 2014 med syfte att skapa möjligheter för en förbättrad statsförvaltning i de berörda länderna. Bland annat genom fördjupade studier i EU-rätt, internationell rätt samt ekonomi. Enligt den lettiska biståndsstrategin har landet som målsättning att fram till 2015 nå ett totalt bistånd om 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Detta kommer inte att bli verklighet.

EU-relevanta aspekter

Lettland ligger nära Sverige i många EU-frågor. Lettland tillhör de utvidgningsvänliga länderna och ser det som angeläget att förhandlingsprocessen med Turkiet fortskrider. EU-enigheten sätts generellt i främsta rummet. EU:s Östersjöstrategi välkomnas liksom närmare samarbete med grannländerna inom ramen för det Östliga partnerskapet. Lettland ser gärna att EU utvecklar sin grannskapspolitik och då främst just i öster. Landet prioriterar sitt närområde och fokuserar främst på Georgien, Moldavien och Ukraina, samt i någon mån Vitryssland. Medlemskapsperspektivet för dessa länder är viktigt för Lettland.

Lettland blir ordförandeland i EU första halvåret 2015 (1 januari till 30 juni). Prioriterade frågor är bland annat EU:s konkurrensförmåga och tillväxt inklusive Östersjöstrategin, digitala agendan, förstärkning av EU:s globala roll, särskilt gällande det Östliga partnerskapet och Centralasien, samt energi och säkerhet. Lettland planerar även hålla ett toppmöte om det Östliga partnerskapet i Riga i maj 2015. 

EU:s ekonomiska sanktioner och det ryska embargot på jordbruksprodukter innebär vissa svårigheter för Lettland. De fulla effekterna av sanktionerna är ännu för tidiga att utvärdera. Ryssland är en viktig handelspartner för Lettland och svarar för cirka 10 procent av Lettlands handel. Jordbruks- och livsmedelsprodukter är särskilt beroende av den ryska handeln, liksom hamnar, transporter och logistik.

Vid det senaste valet till Europaparlamentet i maj 2014 var valdeltagandet i Lettland drygt 30 procent. Det regeringsbärande partiet Enighet och det ryskdominerade partiet Harmonicentern var vinnarna i valet. Premiärminister Straujuma kommenterade att det låga valdeltagandet var något som Lettland delade med andra EU-länder. Lettland har åtta platser i Europaparlamentet, och de är fördelade över fem lettiska partier varav ett, Lettisk-rysk Enighet, inte är invalt i det lettiska parlamentet (för samtliga parlamentariker, se bilaga 2).

Ekonomi
Lettland hade under 2000-talet fram till år 2008 en mycket snabb ekonomisk tillväxt. Samtidigt ökade överhettningstendenserna i ekonomin med höga inflationsnivåer och kraftiga löneökningar, vilket bidrog till en urholkning av Lettlands konkurrenskraft. I spåren av den globala finanskrisen skedde en kraftig inbromsning i ekonomin och problemen blev akuta när den största lettiska banken i landet, Parexbanken, nationaliserades sedan den fått likviditetsproblem. I december 2008 tvingades Lettland vända sig till IMF för att klara sig ur den allt djupare krisen. IMF, EU och de nordiska länderna med flera beviljade ett lån om totalt 7,5 miljarder euro att utbetalas under en treårsperiod. Som villkor ställdes krav på den lettiska regeringen att genomföra en stabiliseringsplan för att få statsbudgeten i balans, stabilisera den finansiella sektorn och öka konkurrenskraften. Ett problem för Lettland var den låga produktiviteten och de senaste årens kraftiga löneökningar som bidragit till urholkad konkurrenskraft. En diskussion kring huruvida en devalvering vore en lämpligare väg fördes under 2009 men stannade därefter av. Ett starkt argument mot en devalvering var att den skulle få mycket kännbara effekter för de låntagare som hade lån i euro (cirka 80 procent). Regeringen valde i stället så kallad intern devalvering, det vill säga löne- och kostnadssänkningar för att återvinna konkurrenskraften.

Trots politiska svårigheter genomförde dåvarande regering programmet enligt plan och IMF-programmet avslutades i slutet av 2011 och EU-programmet i januari 2012. I december 2012 återbetalade Lettland hela det utestående IMF-lånet i förtid. Den ekonomiska återhämtningen skedde i snabbare takt än vad som tidigare förutsågs, varför en överenskommelse träffades med långivarna i april 2011 om ett ambitiösare mål för budgetunderskottet än de sex procent som förutsågs i det ursprungliga programmet. Det reviderade målet för underskottet blev 4,5 procent 2011 och 2,5 procent 2012, vilket möjliggjorde eurointrädet den 1 januari 2014. Genom den interna devalveringen sänktes kostnadsläget och konkurrenskraften stärktes. Underskottet i betalningsbalansen eliminerades och inflationen minskade. Efter tre år av tillbakagång växte ekonomin med över fem procent 2011 och 2012 samt drygt fyra procent under 2013, vilket var en av de snabbaste tillväxtökningarna i Europa.

Tillväxtprognoserna för Lettland 2014 har, i ljuset av EU:s sanktioner, det ryska embargot och det geopolitiska läget, nedjusterats från cirka 4 procent till cirka 3 procent. Det ryska livsmedelsembargots effekter på Lettlands totala ekonomi har hittills varit försumbara men enskilda lettiska livsmedelsproducenter och företag inom transportsektorn har drabbats hårt.

Trots god tillväxt så består de sociala klyftorna. Lettland är fortfarande ett av EU:s fattigaste och mest ojämlika länder. Delar av Riga är relativt välmående, men på landsbygden finns en kvarvarande postsovjetisk misär som Lettland hittills inte lyckats ta sig ur. Lettland hamnar på plats 48 i UNDP:s Human Development Index 2014. Estland och Litauen ligger på plats 33 respektive 35.

En stor utmaning för Lettland är den negativa befolkningsutvecklingen. Utvandringen har varit massiv och inleddes i slutet av 1990-talet, fortsatte efter EU-inträdet och möjligheten till fri rörlighet som detta medförde, och accelererade till följd av den ekonomiska krisen. Sedan folkräkningen år 2000 har Lettlands befolkning minskat från 2,3 miljoner till knappt två miljoner, och landet har tappat en stor del av sin arbetskraft (företrädesvis unga och välutbildade). I princip sker ingen invandring till Lettland.

Lettland anslöts till ERM II 2005, vilket innebar att landets valuta blev knuten till euron och endast fick fluktuera inom ett spann om plus/minus en procent. I juni 2013 meddelade ECB och EU-kommissionen att Lettland med god marginal bedömdes uppfylla samtliga Maastrichtkriterier och den 1 januari 2014 blev Lettland fullvärdig medlem i eurosamarbetet och införde euron som valuta. Inträdet i eurozonen bedöms ha gått smidigt till och utan kännbara prishöjningar, vilket var en oro som fick visst utrymme i media inför inträdet.      

Under 2013 inledde Lettland och OECD en formell diskussion om lettiskt medlemskap i organisationen. En roadmap för anslutningsprocessen inklusive kriterier som Lettland måste uppfylla antogs av OECD-rådet den 15 oktober 2013. Lettland har som målsättning att bli medlem år 2016. OECD har indikerat att det finns ett antal områden vilka är i behov av reformer, däribland arbetsmarknad (i synnerhet för att stävja ungdomsarbetslöshet), korruption samt statsägda företag.


Näringsliv
Lettland har sedan självständigheten fört en i huvudsak liberalt inriktad ekonomisk politik och rankas högt i internationella jämförelser vad avser ekonomisk frihet och företagsvänlighet. Tilltron till tillväxtens positiva effekter har genomgående varit stark och fokus har snarare legat på ekonomisk tillväxt än på sociala frågor. Inkomstskattesatsen är platt och låga bolagsskatter erbjuder goda villkor för utländska direktinvesteringar. 

Lettland har ett strategiskt gynnsamt geografiskt läge som knutpunkt mellan såväl nord och syd som öst och väst. Transittrafik och logistik utgör viktiga näringsgrenar. Landet har också en stark tillverkningsindustri för kemikalier och läkemedel. Industrin har dock under senare år minskat då den förlorat i konkurrenskraft på grund av stigande kostnader.

Lettisk export domineras av träprodukter men metall och maskinell utrustning utgör också viktiga exportprodukter. Drygt 70 procent av Lettlands export går till EU, varav de viktigaste marknaderna är de baltiska länderna samt Tyskland. Sverige är sjätte viktigaste exportmarknad och är destination för cirka fem procent av den totala lettiska exporten. En viktig exportvara till Sverige är trävaruprodukter. Lettlands export till Sverige är större än Lettlands import från Sverige.

De utländska investeringarna ökade kraftigt efter EU-inträdet, vilket var en viktig faktor i den ekonomiska tillväxten. Inledningsvis var det framförallt tillverkningsindustrin som på grund av det låga löneläget drog till sig investeringar. Under åren före krisen gick dock den övervägande delen av investeringarna till finanssektorn och fastighetsmarknaden vilket bidrog till överhettningen i ekonomin. Sedan fastighetsmarknaden betydligt avmattats ökar nu åter investeringarna i den produktiva sektorn. Under senare år har ett ökande antal utländska företag valt att etablera så kallade callcenters och servicecenters i Lettland. Dessa är i behov av utländsk språkkompetens, däribland svenska.


Lettlands förbindelser med Sverige
Sverige är en viktig aktör i Lettland och dialogen är tät, såväl politiskt, ekonomiskt och kulturellt som genom lokalt och regionalt samarbete. Många letter har kommit som flyktingar till Sverige varför det också finns starka band mellan Sverige och Lettland på det personliga planet.

Redan 1776 inrättades ett svenskt konsulat i Riga för att främja den svenska handeln. Efter Lettlands första självständighet, 1918, erkändes landet de-jure av Sverige den 4 februari 1921 och samma år upprättas också en svensk beskickning i landet. Efter den sovjetiska ockupationen av Lettland 1940 upphörde de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Lettland men återupptogs då Lettlands återvann sin självständighet 1991. Sverige invigde sin ambassad i Riga den 29 augusti 1991.

Sverige var starkt engagerat i uppbyggnaden av samhället i samband med Lettlands återvunna självständighet och senare i förberedelserna inför Lettlands EU-inträde. Sverige och Lettland samarbetar på flera områden inom EU och har även likartad syn på ett flertal EU-frågor. Även inom ramen för Östersjösamarbetet finns väl upparbetade kontakter på olika områden.

Sverige har en stor företagsnärvaro i Lettland och cirka 800 svenskrelaterade företag är mer eller mindre verksamma i landet. Sverige står också för den största delen av de utländska investeringarna när man räknar in bankväsendet. Swedbank, SEB och Nordea tillhör Lettlands största banker med drygt 50 procent av marknaden. ICA/Rimi är ett av de största detaljhandelsföretagen och Telia Sonera och Tele2 är betydande aktörer i telekomsektorn. Bland övriga företag kan nämnas bygg- och konsultföretaget Hifab samt industriföretag såsom ABB, Lesjöfors och Tetra Pak.

Cirka 500 svenska medborgare är folkbokförda i Lettland och turismen i båda riktningarna har ökat på senare år Air Baltic flyger dagligen mellan Riga och Stockholm och sedan april 2014 finns återigen direktförbindelse till Göteborg med några avgångar per vecka. Norwegian flyger också direkt mellan Riga och Stockholm med cirka tre avgångar per vecka. Riga trafikeras även av andra flygbolag såsom Lufthansa, Finnair, Ryanair med fler och förbindelserna både mot västeuropa och österut är goda. Tallink har färjeförbindelse mellan Riga och Stockholm varannan dag efter en neddragning från daglig trafik i båda riktningar tills i augusti 2014.

Sveriges ambassad i Lettland leds från september 2013 av ambassadör Henrik Landerholm. Business Sweden har ett kontor i Riga och den svensk-lettiska handelskammaren har ett hundratal medlemsföretag. Stockholm School of Economics in Riga, som grundades på initiativ av Handelshögskolan i Stockholm 1994, är idag väletablerad och deltar också aktivt i den ekonomiska debatten i Lettland.

Svenskundervisning i Lettland bedrivs vid fyra högre lärosäten: Lettlands Universitet, Kulturakademin, Baltiska akademin samt Daugavpils Universitet och vid två gymnasieskolor: Nordiska språkskolan i Riga, samt ett gymnasium i Jekabpils. Vidare erbjuder även ett antal privata aktörer svenskundervisning.

Den lettiska ambassaden i Stockholm leds av ambassadör Gints Jegermanis som tillträdde sommaren 2013. Dessutom har den statliga lettiska Investerings- och utvecklingsagenturen (LIAA) ett kontor i Stockholm.


Besöksutbyte i urval under senare år (sedan 2009)

I Sverige:

-         Miljöminister Raimonds Vejonis januari 2009

-         Premiärminister Valdis Dombrovskis, maj 2009, oktober 2009, augusti 2011 (20-årsjubileum för Baltikums självständighet), maj 2012 och augusti 2012

-         Utrikesminister Ģirts Valdis Kristovskis – februari 2011

-         Talman Solvita Āboltiņa – maj 2011

-         Finansminister Andris Vilks, oktober 2011 (seminarium vid Handelshögskolan inom ramen för Baltiska året 2011) och december 2012

-         Ekonomiminister Daniels Pavluts november 2012

-         Försvarsminister Artis Pabriks, maj 2013

-         Utrikesminister Edgars Rinkevics, september 2013 (NB8-utrikesministermöte i Visby),

-         Kulturminister Dace Melbarde, januari 2014 – Öppningscermoni för Umeå EU:s kulturhuvudstad 2014

I Lettland:

-         Finansminister Anders Borg, mars 2009 och februari 2012

-         Integrationsminister Nyamko Sabuni, maj 2009 (deltog i Riga PRIDE)

-         EU-minister Birgitta Ohlsson, mars 2010

-         Statsminister Fredrik Reinfeldt, februari 2011

-         Handelsminister Ewa Björling, oktober 2011

-         Riksdagens utrikesutskott – Saeimans utrikeskommitté, november 2012

-         Justitieminister Beatrice Ask, oktober 2012 (nordiskt-baltiskt justitieministermöte)

-         Försvarsminister Karin Enström, november 2012 och december 2013

-         Statsminister Fredrik Reinfeldt, februari 2013 (Northern Future Forum)

-         Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, oktober 2013

-         Försvarsberedningen, november 2013

-         Talman Per Westerberg, januari 2014 (för invigningen av Riga som europeisk kulturhuvudstad 2014)

-         Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, januari 2014 (för invigningen av Riga som europeisk kulturhuvudstad 2014)

-         Överbefälhavare Sverker Göranson, januari 2014

-         Utrikesminister Carl Bildt, februari 2009, februari 2011, november 2011, september 2013 och januari 2014 (för mottagande av Ciceropriset), mars 2014 (i samband med statsbesöket)

-         Statsbesök av Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia, mars 2014

-         Kronprinsessan Victoria, september 2014 

-         Statsminister Stefan Löfven, oktober 2014

-         Försvarsminister Peter Hultqvist, november 2014

-         Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, december 2014

-         Biståndsminister Isabella Lövin, januari 2015 (för invigningen av European Year of Development 2015)

-         Utrikesminister Margot Wallström, januari 2015