Om Mongoliet

Här presenteras ambassadens landrapport för Mongoliet som är skriven 2016-07-29.

Officiellt namn Mongoliet
Huvudstad Ulan Bator
Yta 1 564 116 km2
Folkmängd 3 miljoner (2015)
Befolkningstillväxt 1,8 % (2014)
Officiellt Språk Mongoliska
Religion Ingen officiell religion (ca 50% av
befolkningen är anhängare av tibetansk
lamaistisk buddhism)
Statsskick Parlamentarisk republik
Statschef President Khaltmaa Battulga
Regeringschef Premiärminister Jargaltulga Erdenebat
Utrikesminister Tsend Munkh-Orgil
Större politiska partier Democratic Party (DP), Mongolian
People's Party (MPP), Mongolian People's Revolutionary Party (MPRP)
Senaste allmänna val Presidentval juni/juli 2017, parlamentsval juni 2016
Nästa reguljära allmänna val Presidentval 2021, parlamentsval juni 2020
Nationaldag 11 juli
Valuta Tögrög (MNT)
Växelkurs 1 SEK = 285 MNT (juli 2017)
BNP (total) 11,7miljarder USD (2015)
BNP/capita 3 968 USD (2015)
BNP/capita i PPP 12 221 USD (2015)
BNP-tillväxt 1 % (2016)
Inflation 5,8 % (2015)
Arbetslöshet 8,6 % (2016)
Viktigaste näringar Gruvnäring, detaljhandel och reparationsindustri, jordbruk, fiske och skogsnäring
Budgetbalans -4,26 % av BNP (2015)
Valutareserv 1,3 miljarder USD (mars 2016)
Utlandsskuld 21,6 miljarder USD (2015)
Bytesbalans Underskott om 948 miljoner USD (2015)
Export (andel av BNP) 4,7 miljarder USD (45,7 %) (2015)
Viktigaste exportprodukter Koppar, kol, guld, petroprodukter, järn och kashmir (2016)
Import (andel av BNP) 3,8 miljarder USD (44,7 %) (2015)
Viktigaste importprodukter Bränslen (diesel och bensin), bilar, el, kommunikationsutrustning och medicin
Största handelspartners Kina, Ryssland, EU28, Japan, USA
Svensk varuexport till landet 157 miljoner SEK (2016)
Svensk varuimport från landet 3,8 miljoner SEK (2016)
Fattigdom (andel av befolkning
under den nationella
fattigdomsgränsen)
21,6 % (2014)
HDI-ranking 92/188 (2015)

1. Historik

Arkeologiska fynd har visat att Centralasien befolkades för ungefär 40 000 år sedan. Under årtusendenas gång utvecklades successivt en nomadkultur med hårt sammanknutna klanbildningar. Under 1200-talet enades de mongoliska klanerna under Djingis Khan efter att tidigare ha tillhört flera olika statsbildningar (bland annat turkiska och uiguriska khanat). Efter Djingis Khans konsolidering av sin maktställning påbörjades omfattande mongoliska erövringståg. Vid sin död 1227 härskade Djingis Khan över ett enormt centralasiatiskt rike som sträckte sig från norra Kina till Volga i nuvarande Ryssland. Hans söner och sonsöner utvidgade sedan detta välde till ett av världshistoriens största riken. Djingis sonson Kublai Khan erövrade Kina och grundade Yuan-dynastin (1279-1368).

Det mongoliska väldet försvagades på grund av inre splittring efter Yuan-dynastins fall år 1368. Det landområde som idag utgör Mongoliet föll under Kinas kontroll (på kinesiska benämnt "Yttre Mongoliet") år 1691 då mongolerna kapitulerade inför den manchuiska Qing-dynastin. Mongoliet var därefter en del av Kina fram till det kinesiska kejsardömets fall 1911. Sedan Ryssland beväpnat och understött mongoliska ledare i deras motstånd mot den försvagade Qing-dynastin och mot Japan, blev Mongoliet 1912-19 ett ryskt protektorat. När Ryssland försvagades efter revolutionen 1917 och förlusterna i första världskriget återgick Mongoliet till att vara en del av Kina, men föll redan 1921 åter under sovjetisk kontroll.

1924 utropades den Mongoliska folkrepubliken och landet blev en enpartistat under Mongoliska folkets revolutionära parti (MPRP) och en satellitstat till Sovjetunionen. Åren fram till andra världskriget karaktäriserades av ekonomiska och sociala reformförsök under kommunistregimen, vilket medförde förtryck av politiskt oliktänkande och religiösa. Under 1930-talet förstördes hundratals buddhistkloster och tiotusentals människor fängslades.

Som en konsekvens av det japanska hotet från Manchuriet i början av 1930-talet ändrade Sovjetunionen strategi i Mongoliet. Landets försvar stärktes och de ekonomiska och samhälleliga reformerna blev mer försiktiga. 1939 slog mongolisk-sovjetiska styrkor tillbaka en japansk invasion i östra Mongoliet, varefter ett gränsavtal undertecknades.

Efter 1945 blev Mongoliet en integrerad del av den kommunistiska internationalen och Sovjetunionens inflytande bestod. Mongoliet och Folkrepubliken Kina erkände varandra som stater 1949 (Mongoliet hade inga diplomatiska förbindelser med Republiken Kina under Kuomintang). Landet blev medlem i FN 1961. Mongoliet tog Sovjetunionens sida i den kinesisk-sovjetiska maktkampen och Sovjetunionen stationerade ett stort antal markförband i landet.

I samband med att protester bröt ut på olika håll i det då kommunistiska Östeuropa 1989 ägde också de första demonstrationerna mot regimen i Mongoliet rum. Mongolian Democratic Association bildades och de storskaliga men fredliga demonstrationerna för demokrati utmynnade till slut i en författningsändring varvid flerpartisystem och fria val infördes. Landets första fria parlamentsval vanns 1990 av det reformerade kommunistpartiet MPRP. Samma år kom Mongoliet och Sovjetunionen överens om tillbakadragande av de sovjetiska förbanden i landet.

2. Inrikespolitik

Demokratiseringsprocessen och anpassningen till marknadsekonomi har varit utdragen och inte helt smärtfri. Mongoliet fortsätter dock att visa reformvilja. Mongoliet utmärker sig i regionen som en relativt välfungerande demokrati med en livlig debatt och högt valdeltagande. Korruption är dock ett problem, liksom brister i rättssäkerheten. Mongoliet är också ett land där en stor del av befolkningen lever i fattigdom och de sociala klyftorna växer, trots hög ekonomisk tillväxt, något som skapar spänningar i samhället.

Mongoliet har ratificerat så gott som samtliga FN-konventioner om mänskliga rättigheter, vilket vittnar om en ambition att anpassa den inhemska lagstiftningen till internationella normer. I januari 2012 fattade parlamentet beslut att ratificera det andra fakultativa protokollet till FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, vilket innebar att dödsstraffet i praktiken avskaffades. I december 2015 beslutade parlamentet officiellt att avskaffa dödsstraffet. I februari 2016 antog parlamentet också för första gången en lag om skydd av barn, samt en lag om barns rättigheter. Lagarna kommer att träda i kraft den 1 september 2016.

Sedan 1920-talet har Mongoliet i princip utan avbrott styrts av det forna kommunistpartiet Mongoliska folkets revolutionära parti (MPRP), som år 2010 ändrade namn till Mongoliska folkets parti (MPP). En del av partiet, under ledning av förre president Enkhbayar, bröt sig emellertid ut från MPP och behöll namnet MPRP. Vid parlamentsvalet i juni 2012 förlorade MPP makten. Vinnare var i stället Demokratiska partiet (DP), som bildade koalition med den så kallade Rättvisekoalitionen – en samman­slagning av Mongoliska folkets revolutionära parti (MPRP) och Mongoliska nationella demokratiska partiet (MNDP). Enligt inter­nationella valobservatörer genomfördes parlamentsvalet på ett tillfredsställande sätt.

Den sittande presidenten Tsakhiagiin Elbegdorj (DP) valdes första gången 2009 och blev år 2013 omvald för en andra och sista mandatperiod. Nästa presidentval är planerat till 2017.

De politiska diskussionsämnena är bland annat hur man ska förhålla sig till och hantera utländska investeringar, landets ekonomiska reformstrategi, fördelning av inkomster från utvinning av energi och mineraler, sysselsättning, markprivatisering, kampen mot korruption och, i ökande grad, miljöfrågor.

Hösten 2014 var en turbulent period för den mongoliska regeringen. Dåvarande premiärminister Norov Altankhuyag kritiserades bland annat för att den mongoliska ekonomin hade försämrats och utländska investeringar hade minskat under hans ledarskap. Kritiken resulterade i en misstroendeförklaring mot Altankhuyag, vilken i sin tur ledde till en regeringsombildning. Altankhuyag avgick och ersattes av Chimed Saikhanbileg. I augusti 2015 uteslöts MPP ur regeringen och de ministrar som tillhörde partiet avsattes. MPP kom dock tillbaka i parlamentsvalet som hölls den 29 juni 2016, då partiet vann 85 procent av rösterna.

3. Utrikespolitik

Inriktningen på Mongoliets utrikes- och säkerhetspolitik präglas till stor del av relationerna till de två grannländerna Ryssland och Kina. För att balansera beroendet av de stora grannarna söker Mongoliet närma sig "den tredje grannen" (eng. third neighbour policy), innebärande att stärka relationerna med bland andra EU, USA, Japan och Sydkorea. Landets utrikesrelationer färgas också av utvecklings­samarbetet med ett stort antal OECD-länder, de stora givar­organisationerna och FN-systemet. Mongoliet har under senare år också visat ett alltmer aktivt engagemang i olika multilaterala fora. Under perioden 2011-2013 var Mongoliet ordförandeland i Community of Democracies, i maj 2015 hölls den årliga konferensen för Freedom Online Coalition i Ulan Bator och i juli 2016 stod Mongoliet värd för ASEM-toppmötet.

Kina är Mongoliets överlägset största exportmarknad (mer än 80 procent av exporten går till Kina) och största importmarknad. Kina har under lång tid varit den största investeraren i Mongoliet. Det finns ett stort antal kinesiska företag i landet och bland utländsk arbetskraft är den största gruppen kineser. Då och då blossar anti-kinesiska stämningar upp i Mongoliet, bland annat eftersom delar av befolkningen anser att de kinesiska investeringarna inte genererar tillräckligt många arbetstillfällen för mongoler. De politiska relationerna är emellertid goda och besöksutbytet mellan Mongoliet och Kina är frekvent.

Även relationerna med Ryssland är omfattande. Länderna har en lång och nära historia. De ekonomiska banden är täta. Ryssland är Mongoliets näst största importmarknad – drygt 33 procent av landets totala import kommer från Ryssland. Mongoliet är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Handelsobalansen är stor, då bara drygt 1 procent av Mongoliets export går till Ryssland. Ryssland är en stor investerare i bland annat gruvindustrin i Mongoliet.

Mongoliet har ett gott förhållande till USA. Länderna har militärt samarbete och Mongoliet har sänt stridande trupp till Irak och Afghanistan. USA, i sin tur, värdesätter Mongoliet som en demokrati och en strategiskt belägen allierad stat i regionen.

Japan är ett annat land som är av stor vikt för Mongoliet och med vilket relationerna är goda. Japan är den största biståndsgivaren till Mongoliet och en viktig handelspartner. Förhandlingar pågår om ett frihandelsavtal.

Mongoliet är en aktiv bidragare till fredsbevarande insatser. Deltagandet har ökat i omfattning under de senaste åren, från att 2002 ha sänt två officerare till FN-insatsen i Kongo till att idag bidra med trupp till många FN-ledda insatser, bland annat i Sierra Leone. Mongoliet har deltagit i flera av Natos fredsbevarande missioner och deltar också med trupper i Afghanistan som en del i kampen mot terrorismen. Genom sitt aktiva deltagande har Mongoliet fått internationellt erkännande och anseende som en partner i internationella sammanhang, vilket anses balansera ett strategiskt beroende till de två grannländerna. Mongoliet har också genom den så kallade Ulaanbaatar Dialogue sökt främja dialog mellan bland annat syd- och nordkoreanska representanter för att upprätthålla stabilitet i regionen.

I mars 2012 formaliserades Mongoliets samarbete med Nato genom partner- och samarbetsprogrammet. I november 2012 blev Mongoliet medlem i OSSE.

4. Ekonomi och handelspolitik

Mongoliet är ett fattigt land med en BNP per capita på 4 170 USD (2014) och placerad som 90 av 188 i UNDP:s Human Development Index. En fjärdedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och landet är fortfarande mottagare av bistånd. Givarkretsen och den mongoliska regeringen har etablerat en samordningsmekanism för fattigdomsbekämpning, som är en högprioriterad fråga i landet.

Den ekonomiska tillväxten – som i hög grad är beroende av världsmarknadspriser på naturtillgångar – har varit stark sedan början av 2000-talet, med undantag för år 2009. De senaste två åren har tillväxten dock avtagit. År 2014 låg tillväxten på 7,8 procent. För 2015 beräknar IMF att den enbart var 2,3 procent. Tillväxten har drivits av en växande export, framför allt från den starka gruvindustrin. Mongoliet har mycket stora fyndigheter av bland annat koppar och kol, men har också naturresurser i form av guld och för modern tele- och datateknik sällsynta jordartsmetaller (rare earths). Utländska investeringar behövs för att utveckla den viktiga gruvindustrin, men det finns protektionistiska tendenser som inte välkomnar dessa. Det finns viss oro hos utländska investerare över hur investeringsklimatet utvecklas.

Förutom gruvindustrin spelar servicesektorn och turismen en viktig roll för Mongoliets ekonomi. Utvecklingen av boskapsnäringen – kött, läder och kashmir – är också av stor betydelse. Inflationen är hög och ett hot mot den ekonomiska utvecklingen. Regeringen lyfter fram åtgärder för att minska inflationen som en prioritering. Andra viktiga beståndsdelar i den ekonomiska politiken är att utveckla infrastrukturen och genomföra privatiseringar. Det finns också en ambition om att röra sig från en ekonomi baserad på råvaruexport och istället satsa på inhemsk förädling. Mongoliets viktigaste exportprodukter är mineraler, exempelvis koppar, guld och kol. Det exporteras också betydande mängder textilier, framför allt kashmir, samt djurhudar. Mongoliets till stor del agrara ekonomi är också känslig för miljöförstöring, klimatförändringar och naturkatastrofer.

Mongoliet blev år 2006 fullvärdig medlem i Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) och år 2015 blev Mongoliet en av grundarna av den Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar (AIIB).

5. Sveriges relationer med Mongoliet

I Mongoliets tidiga 1900-talshistoria intar den svenske missionären och handelsmannen Frans August Larsson – "Hertig Larsson" – en särskild roll. Larsson talade mongoliska, kinesiska och ryska, och engagerades som utrikespolitisk rådgivare hos Mongoliets ledare. I den rollen medlade han bland annat i ett krig mellan Mongoliet och Kina. Som tack för sina tjänster förlänades Larsson en hög nationell titel, därav den svenska benämningen "Hertig Larsson". Han anses inte bara ha haft inflytande i moderniseringen av Mongoliets statsväsende och bevarandet av dess territoriella och kulturella integritet gentemot Ryssland, Kina och Japan, utan även i utvecklandet av landets handel och infrastruktur.

Diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Mongoliet upprättades 1964. Sveriges ambassadör i Peking är sidoackrediterad till Mongoliet. I juni 2005 etablerades ett svenskt honorärt generalkonsulat i Ulan Bator. Mongoliet etablerade i sin tur en ambassad i Stockholm 2009 och har ett honorärkonsulat i Göteborg.

Sveriges förbindelser med Mongoliet har sedan landets demokratiska omvandling 1990 varit goda. Under de första tjugo åren präglades relationen främst av utvecklingssamarbete. Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet påbörjades 1991 och inriktade sig på stöd för den politiska och ekonomiska reformprocessen, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet fasades ut under år 2010.

Högnivåbesök har på senare år ägt rum i båda riktningarna. Mongoliets president Elbegdorj besökte Stockholm 2012 och Sveriges utrikesminister Bildt besökte Ulan Bator 2013. Under våren 2014 besökte den mongoliske utrikesministern Luvsanvandan Bold Sverige.

Antalet svenska företag med närvaro i Mongoliet är i dagsläget litet. Det rör sig främst om företag med koppling till gruvindustrin, men också turismbranschen. Även inom sektorer som transport och kommunikation, hållbar utveckling, energi och avfallshantering erbjuder Sverige lösningar som väl passar den mongoliska marknaden.

6. EU:s relationer med Mongoliet

EG och Mongoliet upprättade formella förbindelser 1989. Ett första handels- och samarbetsavtal trädde i kraft 1993. Sommaren 2006 upprättade Europeiska kommissionen ett tekniskt kontor i Ulan Bator.

EU är Mongoliets tredje största handelspartner. Mongoliet omfattas av Generalised System of Preferences (GSP+), vilket innebär att varor från Mongoliet som exporteras till EU får tullättnader.

En viktig del av relationerna mellan EU och Mongoliet har varit utvecklingssamarbetet. Den nuvarande strategin gäller från 2014 till och med 2020. 65 miljoner euro har avsatts för perioden, vilket är dubbelt så mycket som under förra programperioden 2007-2013. De två prioriterade sektorerna är hantering av inkomster från gruvnäringen samt yrkesutbildning. Handelsrelaterat stöd ges genom regionala program.

Ett partnerskaps- och samarbetsavtal (PSA) mellan EU och Mongoliet undertecknades i april 2013 under ett besök i Mongoliet av EU:s dåvarande höga representant Catherine Ashton. I november samma år besökte EU-kommissionens tidigare ordförande José Manuel Barroso Mongoliet på inbjudan av president Elbegdorj. Det var första gången kommissionens ordförande besökte landet. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU:s höga representant Federica Mogherini besökte Mongoliet i samband med ASEM-toppmötet i juli 2016.

Navigation

Top