OECD:s uppbyggnad

Arbetsmetoder

OECD:s huvudsäte ligger kring en slottsliknande byggnad, Le Château de la Muette, i västra Paris.

Omkring 40 000 representanter från de olika medlemsländerna reser varje år till Paris för att delta i möten och förhandlingar. Varje dag hålls ett stort antal möten i lokalerna. Engelska och franska är de officiella arbetsspråken.

På plats i Paris har varje medlemsland en permanent delegation, som för landets talan och bevakar OECD:s arbete. Varje delegation leds av en ambassadör. Under honom arbetar handläggare som är utsända från diverse departement i hemlandet. Dessa har ställning som diplomater, eftersom de representerar sina regeringar.

Inom OECD:s samtliga kommittéer och undergrupper använder man sig av metoden att genom granskning, diskussion och uppföljning sätta press på de medlemsländer som inte vill följa internationella överenskommelser och rekommendationer. Påtryckningsmetoden, som brukar kallas “peer pressure“ eller ”peer review”, uppmuntrar länderna till öppenhet, det vill säga till att komma med information, förklaringar och motiveringar. Den politik landet driver jämförs med hur andra industriländer valt att lösa samma problem. Meningen är att det ska leda till självkritik och bättre bedömningsförmåga.
Ibland leder den frivilliga samordningen till att icke-bindande rekommendationer utarbetas. OECD för även vissa förhandlingar av bindande karaktär och upprättar regelverk som måste följas inom olika verksamhetsområden, till exempel för fria flöden av kapital och investeringar.

Konsensusregeln

I OECD:s alla organ och undergrupper fattas beslut med konsensus, det vill säga med samtliga medlemmars godkännande utan omröstningar. Alla stater har vetorätt i varje fråga som tas upp. Denna beslutsordning lägger några medlemsländer stor principiell vikt vid. Regeln uppfattas som bra för sammanhållningen inom OECD. Processen att nå en lösning som alla kan godkänna skapar ett positivt tryck på staterna att foga sig i vad gruppen som helhet önskar.

Sedan många år tillbaka har dock konsensusregeln också betraktats som ett problem, eftersom det räcker att ett enda land är ovilligt att acceptera ett förslag för att ett beslut ska förhindras. Man måste då söka kompromisslösningar, vilket är tidskrävande och riskerar att urvattna överenskommelsen. Särskilt i tider av reformering har olika prioriteringar hos olika länder förhindrat att beslut har kunnat fattas, och förändringarna har därför gått långsamt.

Problemet har främst varit att regeln om samförstånd gäller för alla beslut, även relativt oviktiga, som vilka diskussionsämnen som ska föras upp på dagordningen inför ett ministermöte. Vid ministerrådsmötet i maj 2004 infördes därför omröstning i vissa frågor under en prövotid från juli 2004 och två år framåt. Enligt denna ordning ska medlemmarna fortfarande sträva efter konsensus, men om detta misslyckas ska omröstning hållas. Minst 60 procent av medlemsländerna måste rösta för förslaget om beslutet ska bli giltigt. Om tre eller fler länder som tillsammans bidrar med minst en fjärdedel av den ordinarie budgeten opponerar sig, går förslaget inte igenom. Beslut som ska kunna fattas genom omröstning gäller bland annat vissa administrativa frågor, budgetfrågor och frågor som rör kommittéer och undergrupper.
När försöksperioden är till ända krävs ett konsensusbeslut för att införa det nya systemet permanent. Medlemsländerna måste alltså uppnå konsensus innan konsensusregeln kan ändras för gott.

Rådet och ministerrådsmötet

Rådet är OECD:s högsta beslutande organ. Det består av medlemsländernas OECD-ambassadörer och en representant för EU-kommissionen som dock inte har rösträtt i rådet. Mötena på ambassadörsnivå hålls oftast varannan vecka och leds av generalsekreteraren. Rådet ansvarar för den övergripande OECD-politiken, bland annat fattar det beslut om organisationens budget, antar nya medlemmar och observatörer samt utfärdar rekommendationer och beslut i olika sakfrågor. Alla beslut fattas enligt konsensusregeln.

En gång om året, vanligtvis i april-maj, hålls rådet på ministernivå, det så kallade ministerrådsmötet. Då deltar ländernas finans- och utrikes- eller handelsministrar under en av medlemsstaternas ordförandeskap. Ibland deltar också andra fackministrar. Ministrarna lämnar efter sig ett budskap, ofta med politisk prägel i form av en framförhandlad kommunikétext. Denna berör aktuella problem, det allmänna ekonomiska läget och handelsfrågor och uttalar vilka arbetsuppgifter OECD måste rikta uppmärksamheten mot under det kommande arbetsåret.

Under rådet lyder diverse administrativa kommittéer, såsom exekutivkommittén som förbereder rådets möten, budgetkommittén, kommittén för samarbete med icke-medlemsländer och arbetsgrupper för enskilda administrativa sakfrågor. Medlemsländerna representeras oftast av personer från de permanenta delegationerna.

Kommittéerna

OECD har i stort sett en kommitté för varje sakområde. Några av de mest framträdande är Ekonomisk-politiska kommittén (EPC), Kommittén för granskning av den ekonomiska utvecklingen (EDRC), Handelskommittén (TC), Jordbrukskommittén, Kommittén för utbildning, arbetsmarknad och sociala frågor (ELSA), Miljökommittén (EPOC), Industrikommittén och Biståndskommittén (DAC).

Varje kommitté har arbetsgrupper för olika frågor. Antalet kommittéer och underorgan är omkring 200. Därutöver finns Business and Industry Advisory Council (BIAC) som organiserar arbetsgivare i OECD-länderna samt deras fackliga motsvarighet, Trade Union Advisory Council (TUAC). OECD för diskussioner med dessa organ.

Kommittémöten hålls i allmänhet ett par gånger om året, men det kan variera. Till de flesta kommittémöten skickar medlemsländerna experter från huvudstaden. I övrigt hålls dessa möten på tjänstemannanivå. Varje kommitté håller med några års mellanrum ett möte för ministrarna inom sitt ämnesområde.

Det stora antalet kommittéer och underorgan har blivit ett problem, eftersom organisationen försöker koncentrera sitt arbete och skapa bättre överblick över verksamhetsområdena. Försök att avskaffa i första hand underorgan har stoppats av olika länders skilda prioriteringar. 2002 delades kommittéerna in i fem större temagrupper för att man på så sätt lättare skulle upptäcka eventuellt dubbelarbete och sådant som inte tillhör OECD:s huvudsakliga uppgifter.

Sekretariatet och direktoraten

Sekretariatet leds av en generalsekreterare och fyra vice generalsekreterare, oftast från skilda geografiska områden. Under dessa personer sorterar tolv avdelningar med ansvar för olika sakområden, till exempel Ekonomiska avdelningen (ECO), Avdelningen för utvecklingsarbete (DCD) och Avdelningen för finans-, skatte- och företagsfrågor (DAF). Direktoratets uppdelning motsvarar indelningen i kommittéer, och arbetet består mestadels av att utreda och analysera frågor på uppdrag av kommittéerna eller rådet.

Sekretariatet hade 2009 omkring 2500 anställda, varav drygt 700 var experter på chefs- och handläggarnivå inom ett för OECD relevant område. Experterna rekryteras från medlemsländerna. För att undvika missnöje strävar ledningen efter att upprätthålla en jämn balans mellan nationaliteter bland de anställda. Men de anställda representerar inte det medlemsland de härstammar ifrån utan arbetar för organisationen i egenskap av internationella tjänstemän. De högre tjänstemännen har ställning som diplomater.
Sekretariatet har även centrum i Washington, Mexico City, Tokyo och Berlin för att på så sätt försöka förenkla spridningen av OECD:s skrifter.

Det arbete som utförs inom direktoraten och kommittéerna resulterar i hundratals böcker varje år, analysmaterial, rapporter, statistik med mera. Organisationen har blivit känd för sin publicering av statistik, som har gjorts likformig för att kunna tjäna sitt syfte i internationella jämförelser. De statistiska uppgifterna har högt anseende och anses vara en tillförlitlig källa, som används flitigt av journalister, tjänstemän, företag och universitet.

Medlemsländernas regeringar står endast bakom de rapporter och dokument som godkänts av kommittéerna eller rådet. Ibland publicerar sekretariatet material och analyser som inte diskuterats av medlemsländernas representanter. I dessa fall är det själva organisationen som ansvarar för innehållet.

För att underlätta dokumenthanteringen mellan sekretariatet, delegationerna och huvudstäderna har OECD ett eget elektroniskt nätverk, OLIS (On-line Information System).