Utrikes- och säkerhetspolitik

De grundläggande elementen i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är ett aktivt agerande som medlem i EU, deltagande i det internationella samarbetet genom FN och andra globala och regionala organisationer, en trovärdig nationell försvarskapacitet och militär alliansfrihet. Det övergripande målet för utrikes- och säkerhetspolitiken är att förstärka Finlands säkerhet och internationella inflytande samt att främja landets intressen i en värld av tilltagande internationellt samarbete. Den finska utrikespolitiken leds enligt grundlagen av presidenten i samverkan med statsrådet (regeringen). Om presidenten och regeringen är av olika åsikt kan en fråga hänskjutas till riksdagen för avgörande.

År 2017 finns tre ministrar på Utrikesministeriet, från olika partier eller riksdagsgrupper: Utrikesminister Timo Soini (Blå), utrikeshandels- och utvecklingsminister Kai Mykkänen (Saml) och kommunikationsminister Anne Berner (C) som sköter nordiska frågor.

Det har förts en relativt livlig debatt om den militära alliansfriheten och om Finland borde ansluta sig till Nato. Denna debatt intensifierades i och med Ukrainakrisen våren 2014. De flesta politiska partierna har emellertid uttryckt att det inte finns anledning att frångå alliansfriheten. I den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen från 2012 samt i regeringsprogrammet från 2011 uteslöts möjligheten om att ansöka om Natomedlemskap under regeringsperioden.  

Den försvagade säkerhetssituationen har lett till en förändring i denna policy. Redan före 2015 års riksdagsval rådde en konsensus bland alla partier förutom Vänsterförbundet att en motsvarande formulering inte är önskvärd i regeringsprogrammet. I det nya programmet bevaras möjligheten att ansöka om Natomedlemskap, men någon aktiv opinionsbildning för medlemskap är inte att vänta även om flera politiker börjat vädra sina åsikter för ett medlemskap. Till detta ska också läggas att vid regelbundet återkommande opinionsundersökningar är en majoritet av de tillfrågade mot ett finskt Natomedlemskap.

Regeringen presenterade den senaste utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen i juni 2016. Redogörelsen innehöll ett tuffare språkbruk än tidigare avseende Rysslands negativa påverkan på säkerhetsläget i närområdet.  I redogörelsen betonas Europeiska unionens roll för Finland som säkerhetsgemenskap. Möjligheten att söka medlemskap i Nato bibehålls. Vidare understryks vikten av den transatlantiska länken och det fördjupade samarbetet med Sverige och Norden.

Regeringen har låtit undersöka konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap. Den viktigaste slutsatsen var att medlemskap skulle vara en vattendelare för Finland. Steget till fullt medlemskap, åtminstone militärt, kan verka litet på grund av det redan nära partnerskapet med Nato, men politiskt vore det ett avgörande steg, särskilt i relationen till Ryssland.

Finland kandiderade till en plats i FN:s säkerhetsråd under perioden 2013-2014, men blev inte invalt.

Finland är aktivt inom internationell krishantering (mer om detta nedan i avsnittet Förbindelser med Sverige). En omfattande reform av försvarsmakten genomfördes under åren 2012-2015. Målet med reformen var att göra försvarsmakten mer kostnadseffektiv. Gränsen för nedskärningar är dock nådd och det efterfrågas ökade anslag för att säkerställa försvarsmaktens prestationsförmåga. Utöver de vanliga försvarsanslagen ligger dyra anskaffningar i form av nya jaktplan (Saab:s JAS Gripen är en av kandidaterna) och marinstridsfartyg i horisonten.

I februari 2017 presenterade regeringen en försvarspolitisk redogörelse. Redogörelsen som sträcker sig fram till mitten av 2020-talet är den första i sitt slag och syftar framför allt till att säkra parlamentarisk förankring för de upphandlingar i miljardklassen som Finland står inför. Enligt redogörelsen har Finlands säkerhetspolitiska omgivning förändrats och man måste bereda sig på att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Finland. Regeringen föreslår att den krigstida styrkan ökas från nuvarande 230 000 till 280 000 man och att försvaret ska få 55 miljoner euro extra per år för att förbättra beredskapen.

Medlemskapet i EU har för Finlands del inneburit en särskild bekräftelse på samhörigheten med övriga Västeuropa. Enligt finskt synsätt erbjuder EU en möjlighet att svara på de utmaningar som en globaliserad värld skapar, och Finland stöder en förstärkning av EU som aktör i den internationella politiken och ekonomin. De finska prioriteringarna i EU-arbetet är förbättrandet av konkurrenskraften, stödjandet av innovationer och FoU, bekämpandet av klimatförändringen och stärkandet av EU:s roll i världspolitiken.

Finland har inom eurosamarbetet skärpt sin linje vad gäller ekonomisk krishantering, där det enligt regeringsprogrammet krävs någon form av säkerheter för Finlands del av stödprogram till andra euroländer.

Sverige och Finland står varandra nära i EU-samarbetet, och i många sakfrågor liknar Sveriges och Finlands positioner varandra. (I jordbruksfrågorna innebär Finlands nordligare läge, bättre återflöde från den gemensamma budgeten och jordbruksstruktur med många små gårdar att man intar andra ståndpunkter och söker andra allierade än Sverige.)

EU-medlemskapet har för Finland samtidigt inneburit en markering av att den gamla anknytningen till dåvarande Sovjetunionen upphört. Den ca 1 300 km långa gränsen mot Ryssland och den särskilda historiska relationen gör givetvis ändå att utvecklingen i och relationen till Ryssland förblir central i finsk politik, och en ambition i EU-samarbetet, vilket särskilt gjort sig påmint genom Ukrainakrisen och dess effekter. 

Navigation

Top