Historia

Finland var en del av det svenska riket från 1100-talet fram till 1809. Efter kriget 1808-09 blev Finland en del av det ryska riket. Landet fick som storfurstendöme en långtgående autonomi under den ryske tsaren. Finland fick behålla sitt (svenska) styrelseskick, sin lutherska religion och sina egna (svenska) lagar. De finska bönderna blev inte heller livegna. År 1812 införlivades de områden av Finland som Sverige förlorat redan i frederna 1721 och 1743 och huvudstaden flyttades österut från Åbo till Helsingfors.

Under 1800-talet utvecklades i Finland liksom i andra delar av Europa, en nationell identitet, bland annat genom nationaleposet Kalevala (1835). Tsar Alexander II gjorde 1863 finska till ett officiellt nationalspråk vid sidan av svenskan.

I samband med russificeringsförsök kring förra sekelskiftet ansågs tsar Nikolaj II ha brutit löftet att upprätthålla Finlands autonomi och den finska konstitutionen och en period av motstånd mot Ryssland inleddes. Denna kulminerade i självständighets-förklaringen den 6 december 1917 efter bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland.

Ett blodigt inbördeskrig bröt 1918 ut mellan ”röda” och ”vita”. Under ledning av generalen Gustaf Mannerheim segrade ”de vita” och 1919 antogs en republikansk regeringsform.

Som en följd av Molotov-Ribbentrop-pakten anföll Sovjetunionen 1939 Finland. Finland lyckades under general Mannerheims ledning göra tappert motstånd under vinterkriget, men tvingades trots detta avträda en stor del av Viborgs län till Sovjetunionen 1940. 1941-1944 följde fortsättningskriget mot Sovjetunionen under vilket Finland med stöd av Tyskland hoppades kunna återta det förlorade territoriet. Finland beskrev sig som ”medkrigförande” till Tyskland men inte som en del av den tysk-sovjetiska konflikten eller såsom ideologiskt förenat med det nazistiska Tyskland. Vapenstilleståndet 1944 bekräftade i princip 1940 års gränser förutom att Petsamo och Finlands kust mot Barents hav överfördes till Ryssland. Finland förlorade därmed sin näst största stad, Viborg. 450 000 personer evakuerades från de områden som avträddes. Sovjetunionen krävde och fick såväl enorma krigsskadestånd som rätten att i femtio år ha en stor flottbas på Porkala, en halvö strax utanför Helsingfors.

Finland avstod 1947 efter sovjetiska påtryckningar från Marshallhjälp och ingick 1948 den s.k. vänskaps-, samarbets- och biståndpakten (VSB) med Sovjetunionen. 1955 gick Finland med i FN och nordiska rådet, och 1956 återlämnades Porkala i förtid till Finland. Samma år valdes Urho Kekkonen till president, en post han kom att inneha ända fram till 1981. 1961 gick Finland med i EFTA och 1975 stod man värd för den europeiska säkerhetskonferensen ESK. Finland blev 1989 medlem i Europarådet.

År 1991, efter Sovjetunionens upplösning, sades VSB upp och Finland inträdde 1995 i Europeiska unionen. 1999 gick Finland med i EMU, och euron ersatte marken år 2002.

Navigation

Top