Med musiken som medel

  • IMG-20160920-WA0000 (3)

    Matías Zloto Foto: Matheus Zlötenborg

Ambassadens kulturhandläggare Diego Schulman i möte med läraren, musikern och människokämpen Matías Zloto inför hans deltagande i #FirstGeneration-kampanjens internationella konferens i Stockholm den 5 oktober.

Jag befinner mig i den pittoreska stadsdelen Palermo Soho i Buenos Aires. Lägenhetens anspråkslösa interiör kontrasterar med områdets blomstrande eko-business och de hippa hipsterlyorna. Några tangopartiturer glest uppsatta på väggarna: Apologia tanguera, Muñeca brava, Pucherito de gallina. Böcker, mycket Borges. Men så klart, en hel del gitarrer och andra instrument. Och i en hörna, något undangömd: Kaddish, den judiska bönen för de döda.
 
Välkommen till bunkern! proklamerar Matías Zlotogwiazda - eller Matías Zloto som han själv föredrar att kalla sig - med en skämtsam framtoning. Och visst är mängden dagsljus som skiner in minimal, men i denna mörkrets boning alstras det kreativitet. Jag har nyss lyssnat på låten Como Nadia, en av flera låtar som Matias skrivit och spelat in tillsammans med sina gymnasielever. Cantar... es el motivo de las religiones... En fantastisk låt. Eller som vår metaforiske fader skulle säga: Ur mörker varde ljus.
 
Matías jobbar som musiklärare på gymnasieskolan Lange Ley sedan över tio år tillbaka och har parallellt arbetat med flera olika sociala projekt för den icke-vinstdrivande organisationen MIMA i Argentina – en internationell organisation som tillhandahåller professionell musikutbildning för främst ungdomar i marginaliserade områden.  Dessutom är han en etablerad tangogitarrist, låtskrivare, spelar i Río de la Plata-rockgruppen La NoBanda, författare, och vegetarian sedan en längre tid tillbaka (långt innan hipsterboomen!). En mångfacetterad människa. Och visst undrar man vad som döljer sig bakom maskernas brokiga skepnader...

- ”Som tangogitarrist vet jag att musiken ofta föds ur marginalitet, och visst får sociala begränsningar ofta utlopp i det kreativa skapandet. Jag hör detta med visshet i musiken - som ett ljudande svar på var och ens inre behov. Och jag ser och hör det när jag undervisar. Jag är skeptisk till många saker men inte när det kommer till min undervisning. Det är en plats där jag finner sanningar, både i mig själv och i den andre.”

Matías Zloto är uppvuxen i stadsdelen Belgrano i Buenos Aires - ett priviligierat medelklassområde. Det har säkert präglat honom. De stora klasskillnaderna i Argentina är omöjliga att undgå, men inte alla har modet eller viljan att möta misärens olycksbarn eller trasproletariatets vilsna själar. Det var efter en tvåårsperiod 2005-2006 i det monoteistiskt multikulturella Granada i Spanien, där han "utforskade gitarrens rötter” – kanske som resonans till ett sökande i den egna själens sonora labyrint - det sociala arbetet tog sin början.

-  ”Min första erfarenhet var från 2007 när jag besökte en övergiven byggnad längs avenyn Constituyentes som tagits i besittning av människor, familjer, med begränsade resurser. Där höll några musikerkolleger workshops i batucada och murga (brasiliansk och uruguayansk slagverksmusik). Jag var ung, det var innan min första erfarenhet med MIMA, och jag minns att en av utbildarna, en bekant till mig, hade sin nioåriga son med sig. Mitt bland dessa 13-åringar som bodde i byggnaden befann sig denne pojke från medelklassmiljö och jag märkte att han kände sig vilsen. Och jag identifierade mig med denne vilsne pojke. Men sen när vi började spela och dela puls blev vi alla likställda av musiken, och jag såg att den här pojken märkte att han kunde leka och samtala med de andra. Och dessutom leda musicerandet. Det gjorde intryck.”

Efter denna första erfarenhet började Matías vid sidan om sin ordinarie tjänst som musiklärare på gymnasieskolan Lange Ley jobba med olika projekt tillsammans med MIMA. Först i Brasiliens favelor, och 2010 ledde han sitt första projekt i kåkstaden villa 21/24 i Buenos Aires tillsammans med ett team med framtida musiklärare. Ur det projektet föddes låten Qué hacés? Året därpå upprepades projektet. I samma veva påbörjade han även musikprojekt på Isauro Arancibia, en utbildningsinstitution för hemlösa ungdomar och sedermera på ungdomsanstalten Agote.

-  ”Isauro Arancibio är en plats där jag än idag jobbar. Där träffar jag individer och familjer som bor på gatan eller lever på fattigdomens brant. Det är en rå verklighet, värre än kåkstäderna. Något kännetecknande för den här typen av utbildningsinstitut, jämfört med traditionella skolor, är frågan om kontinuiteten. Många gånger är det som att bygga på sand. Den hemlöses tillvaro kan närhelst få en abrupt ändring. Det finns tusen anledningar till att en hemlös inte återvänder till nästa lektion… En annan stark erfarenhet var mina erfarenheter från el Agote, en ungdomsanstalt för 17-åriga killar som sitter inne. Det var en spänd och känslig miljö. Och visst tänkte jag i början: den där som rånat, den där som mördat. Han som är en dålig människa. Men i slutändan är vi inte så olika. Jag fokuserade på de gemensamma nämnarna, det som förenar. Saker vi kunde dela. Och en sak jag lärde mig var att man inte alltid bör gräva för mycket i det förflutna. Var och en av oss bär på ett bagage med våra egna spöken. Ur den tanken föddes meningen ”de no mirar para atrás llorande” (att inte blicka tillbaka gråtandes), som var fröet till det som sedermera blev låten ”La Cumbia del Agote” (Cumbian från Agote) ”.

Vi pratar om de olika erfarenheterna, om språkets betydelse och dess koppling till musiken. Matias nämner särskilt Paulo Freire som på 1960-talet ledde en stor pedagogisk kampanj mot analfabetismen i Brasilien med grundtesen att de fattiga inte skulle mata de fattiga med den rika världens kunskaper, utan ge dem möjlighet att själv komma till medvetenhet och erövra sin värld.  

-  "En bra musiker måste vara mycket noggrann hur han lyssnar. I musiken är det väldigt konkret. Förmågan att lyssna och att vidkännas det man hör. I min undervisning ger jag det en twist och lägger fokus på ordet." 

Det vill säga på människan, tänker jag. Matías är dock illusionsfri när det gäller frukterna av sitt arbete. Verklighetens konkreta tillvaro har satt sina spår.

-  "Det viktigaste är att varje deltagare får en positiv upplevelse; känner att hen kan sjunga, spela, skriva en låt, spela in musik, och att det betyder något. Det är kanske inte så att personen innan workshopen hade det dåligt och efteråt får det bra. Att veta att personen har upplevt något positivt, att vi tillsammans delat på en kreativ upplevelse är för mig tillräckligt. Om mitt mål skulle vara att förändra världen så blir det ett omöjligt uppdrag. Men om mitt mål är att en person mår lite bättre, så har jag åtminstone förändrat dennes värld."


Många av de musikvideor som finns på youtube är inspelade tillsammans med Matías gymnasieelever. Allt egenkomponerat. Förutom Como Nadia finns exempelvis Transición, Caravana och Ojo x Ojo. Kvalitén är verkligen i toppklass. Jag frågar om arbetet med eleverna på Lange Ley, som är en skola för en priviligierad samhällsklass. 

-  "För mig är inkludering inte endast socio-ekonomisk. Vi har till exempel för närvarande en kille med krångliga familjeförhållanden. Han har hög frånvaro. En av anledningarna till att han överhuvudtaget går till skolan är musiklektionerna. Det är inte så att jag vill minimera gatans verklighet, och det är en verklighet jag verkligen inte önskar någon, men jag tror inte att den här killen lider mindre än killen som bor på gatan. Det är två helt olika verkligheter. Som jag ser det finns det bra och dåliga dagar även för den som bor på gatan och för fängelseinternen. Var och en i sin kontext. Och det måste man respektera och tillägna dess rättmätiga värde. Annars vore det att bagatellisera."

 
Matías talar om det han kallar för ”retroalimentación”, att det ena hämtar näring ur det andra - å ena sidan Lange Leys gymnasieelver, å andra sidan de olika sociala sidoprojekten. Att det fått honom att växa både som lärare och som människa. Och visst är Matías en inspirationskälla, flera av hans tidigare elever har efter studentexamen engagerat sig och startat olika sociala projekt. Den 5 oktober kommer Matías Zloto att delta i utrikesdepartementets #Firstgeneration- konferens som har parollen ”Vi är den första generationen som kan utrota extrem fattigdom och samtidigt lägga grunden för en hållbar framtid. Kunskapen finns. Utbildarna visar vägen. Agenda 2030 och de globala målen är vår gemensamma handlingsplan.” En bättre vägvisare än denne musiker-mensch - en människa som ser, lyssnar till och bejakar den andre - är svår att tänka sig. 

Diego Schulman

Navigation

Top