Om Venezuela

Här presenteras ambassadens landrapport för Venezuela. Rapporten är uppdaterad till 25 juli 2017.

 

Basfakta (siffrorna har avrundats)

 

Folkmängd: 31 miljoner 2016 (Uppskattningsvis) (IMF)

Statsskick: Republik

Huvudstad: Caracas

Valuta: Bolívar Fuerte (BsF), Officiell växelkurs 1 USD =BsF 2 161 (06-06-2017)

President: Nicolás Maduro Moros

Utrikesminister: Samuel Moncada

BNP-tillväxt: -18 % 2016 (Uppskattningsvis) (IMF)

BNP per capita (PPP): 13 760 USD 2016 (Uppskattningsvis) (IMF)

Inflation: 255 % 2016 (Uppskattningsvis) (IMF)

Arbetslöshet: 21 % 2016 (Uppskattningsvis) (IMF)

Utlandsskuld: 52 % av BNP 2015

Utländska direktinvesteringar: 320 miljoner USD 2014

Andel av befolkningen som lever i fattigdom: 27,3 % 2013

Andel av befolkningen som lever i extrem fattigdom: 8,8 % 2013

Gini-koefficient: 46,9 2016 (UNDP)

Viktiga handelspartners: USA, Indien, Kina och Brasilien 2016 (EIU)

Viktigaste exportprodukter: Råolja 95 % (av total export) samt övrigt 5 %. 2013 (EIU)

Viktigaste importprodukter: Halvfabrikat (57 %) Kapitalvaror (24 %) och konsumtionsvaror (19 %) (2013) (EIU)

Sveriges export: 375 miljoner SEK 2016 (Kommerskollegium)

Sveriges import: 2,5 miljarder SEK 2016 (Kommerskollegium)

 

Historisk bakgrund

Innan kolonialtiden beboddes området som idag utgör Venezuela av karibiska urfolk som främst ägnade sig åt fiske och jordbruk. År 1498 anlände de första spanjorerna till området, och år 1522 upprättades här den första permanenta spanska bosättningen på den latinamerikanska kontinenten. Befolkningen i området uppgick vid denna tidpunkt till knappt en miljon invånare. Under den spanska kronan exploaterades landet och dess befolkning vilket reducerade urfolkens antal. Den spanska kronan importerade även slavar från Afrika. Idag finns ungefär 40 etniska grupper i landet. Urfolken utgör drygt en procent av invånarna och omkring tio procent av befolkningen är afrovenezolaner.

Stridigheter med det spanska kolonialväldet inleddes under år 1810. Venezuela utropade sig självständigt i juli 1811 men det skulle dröja ända till år 1819 förrän landet var helt befriat från spanskt styre. Samma år bildades konfederationen Gran Colombia under ledning av befrielseledaren Simon Bolivar som hade som vision att alla spanska kolonier skulle bilda en federation efter befrielsen. I Gran Colombia ingick Venezuela, Colombia, Ecuador och Panama. Gran Colombia föll samman år 1830 och Venezuela bildades på nytt.

Bolivars allierade José Antonio Páez utnämndes år 1830 till Venezuelas förste president och dominerade landets politik fram till 1848. Tiden därefter präglades av maktkamp mellan militärer och mellan olika caudillos, lokala män med makt och rikedom. 1899 övertogs makten av Cipriano Castro, en caudillo från delstaten Táchira i västra Venezuela. Hans regim påbörjade nära sextio år av diktatur, med ett avbrott 1945–1948. 

År 1958 lyckades oppositionen förena sig mot militärdiktaturen och de största partierna ingick den så kallade Punto Fijo-pakten. Den innebar att val skulle hållas vart femte år och konstitutionen skulle respekteras. Pakten skapade i praktiken ett tvåpartisystem som exkluderade andra partier. Som konsekvens regerades i över tre decennier Venezuela av antingen partiet AD eller partiet COPEI.

 

Politisk översikt

Venezuela präglades under senare hälften av 1900-talet av stor ekonomisk och social ojämlikhet. Detta banade väg för socialisten och före detta militären Hugo Chávez, som valdes till president 1998. Chávez innehade makten fram till sin död i mars 2013. Hans tid som president förändrade landet och det politiska landskapet i grunden.

Under Chávez år vid makten stärktes den verkställande maktens inflytande över de statliga institutionerna på bekostnad av framför allt den lagstiftande och dömande makten. Under flera perioder använde Chávez dessutom presidentdekret för att kringgå den lagstiftande församlingen. För att ytterligare knyta makten närmare regeringspartiet skapades även parallella institutioner vid sidan av den ordinarie statsapparaten. Militären gavs också allt större inflytande, även över civila institutioner. De traditionella politiska partierna och starka intressegrupper, såsom kyrkan och näringslivet, fick minskat inflytande. Landets stora oljeinkomster användes till en rad olika sociala projekt med fokus på bland annat hälsa, utbildning och bostäder åt de fattigaste. Samtidigt ökade staten successivt kontrollen över ekonomin, bland annat genom nationaliseringar av olje- och energibolag, viktiga industrier, småföretag och banker. Som ett led i att ytterligare stärka sin politiska ledarroll skapade Chávez år 2008 en enhetlig politisk maktbas, Partido Socialista Unido de Venezuela (PSUV) som samlade en rad vänsterorienterade grupper.

Efter att Chávez avlidit 2013 hölls nyval. Den dåvarande vicepresidenten och tidigare utrikesministern, Nicolás Maduro (PSUV) vann i april 2013 med knapp marginal över Henrique Capriles, kandidat för den samlade oppositionens center-högerallians Mesa de la Unidad Democrática (MUD). Capriles vann därefter guvernörsposten i huvudstadsprovinsen Miranda och betraktas fortfarande som oppositionsledare. Han är en av regeringens starkaste kritiker.

Maduro har fortsatt på Chávez inslagna väg med sikte på att intensifiera den så kallade ”bolivarianska revolutionen”. Maduros tid vid makten har emellertid präglats av en fördjupad och eskalerande ekonomisk kris samt en kraftig polarisering mellan regeringsanhängare och opposition. I februari 2014 briserade omfattande regeringskritiska protester (drivna av bland andra studentrörelser) i landets storstäder vilka bemöttes av polis och militär med ett 40-tal döda och flera hundra skadade som följd. I samband med protesterna häktades på kontroversiella grunder en av oppositionens ledarfigurer, Leopoldo López. Han dömdes i september 2015 till drygt 13 års fängelse för bland annat uppvigling efter en internationellt kritiserad rättegång. Straffet blev dock omvandlat till husarrest den 8 juli 2017 efter att förhandlingar ägt rum mellan regeringen, López familj och medlare.

I parlamentsvalet den 6 december 2015 vann oppositionen en jordskredsseger och erhöll två tredjedelars majoritet i parlamentet (112 av totalt 167 mandat), vilket motsvarade knappt 8 miljoner röster. Försprånget till regeringskoalitionen var drygt 2 miljoner röster. Med två tredjedelars majoritet ger landets författning oppositionen befogenheter att bland annat nominera och avsätta domare till Högsta domstolen, godkänna författningsreformer samt ta initiativ till att sammankalla en konstituerande församling för att skriva om landets författning.

I slutet av december 2015 sammankallade den avgående talmannen Diosdado Cabello det avgående parlamentet till extraordinära sessioner. I dessa byttes en stor del av domarna i Högsta domstolen ut genom ett expressförfarande där lagstadgade procedurregler frångicks. De nya domarna tillträdde omgående. Därefter överklagades valresultatet till Högsta domstolen av en grupp regeringstrogna PSUV-kandidater och den PSUV-dominerade Högsta domstolen förklarade valet i delstaten Amazonas ogiltigt. Omval har 19 månader senare ännu inte ägt rum.

Tiden efter parlamentsvalet har präglats av en eskalerande konfrontation mellan den lagstiftande makten och den verkställande makten, uppbackad av Högsta domstolen och andra statsorgan lojala med regeringen. Regeringen har tillsammans med dessa organ med olika medel försökt begränsa det folkvalda parlamentets inflytande.

Ställd inför en alltmer akut social och ekonomisk kris (se avsnitt om ekonomi) presenterade Maduro i februari 2016 ett ekonomiskt krispaket som skulle möjliggöra för presidenten att regera genom dekret för att kunna kringgå parlamentet. Parlamentet förkastade förslaget, men Högsta domstolen meddelade kort därefter att Maduros förslag inte behöver få parlamentets godkännande. Sedan mitten av februari 2016 regerar därmed president Maduro genom dekret.

Majoriteten inom den nationella valmyndigheten Consejo Electoral Nacional (CNE) är lojal med regeringen och har spelat en nyckelroll för att bevara den verkställande maktens kontroll över statsapparaten. Hösten 2016 stoppades oppositionens namninsamling ämnad att genomdriva en folkomrösning för att avgöra om presidenten skulle kunna sitta kvar eller inte. Samma höst sköt CNE upp de lokalval (kommuner och provinser) som var planerade till december samma år. CNE har på detta sätt förlängt mandaten för landets 23 guvernörer, av vilka 3 styrs av oppositionen. Förlängningen av mandaten saknar stöd i konstitutionen.

Genom två domslut av Högsta domstolen den 28 respektive den 29 mars 2017 fråntogs parlamentarikernas immunitet och befogenheter som tillkommer parlamentet lämnades över till regeringen, inklusive lagstiftande befogenheter. Oppositionen och riksåklagaren hävdade kort därefter att domsluten utgjorde ett brott mot den konstitutionella ordningen. Domarna mötte också massiv internationell kritik. Efter rekommendation från det venezolanska nationella säkerhetsrådet, sammakallat av president Maduro, drogs de mest kontroversiella delarna av domsluten tillbaka den 1 april 2017 av Högsta domstolen. Domstolen motiverade sin korrigering med att den är satt att skydda den konstitutionella ordningen.  

Efter domsluten den 1 april 2017 inleddes protester som varit av ett slag och en intensitet som inte tidigare förekommit mot Maduro. Protesterna är inte bara en produkt av starkt missnöje med regeringen, Högsta domstolen och andra regeringstrogna statsorgan utan också en protest mot den ekonomiska (se avsnitt om ekonomi) och sociala kris (se avsnitt om mänskliga rättigheter) som skakar landet. Till skillnad från tidigare protester har därför också medlemmar av tidigare politiskt lojala grupper och arbetarklassen protesterat mot landets regering. Ett flertal demonstrationer till stöd för regimen har också hållits. Det uppges att fler än 100 människor dödats och fler än 1500 har skadats under protesterna 2017.

För att slå ner protesterna har regeringen använt sig av politiska inskränkningar för att försvaga oppositionen. Till exempel har oppositionsledaren Henrique Capriles (se ovan) fråntagits rätten att verka politiskt och hans pass har konfiskerats för att förhindra honom att resa utomlands.

Mitt under pågående kris den 1 maj 2017 beslutade president Maduro att han sammankallar en nationell konstituerande församling (Asamblea Nacional Constituyente) i syfte att ta fram en ny konstitution. I dagsläget ska 545 medlemmar, som ska ingå i församlingen, väljas den 30 juli 2017. Beslutet att sammankalla den konstituerande församlingen har varit mycket kontroversiellt och ökat de politiska spänningarna i landet. Oppositionen tillsammans med riksåklagaren och dissidenter inom de regimtrogna organen Högsta domstolen och CNE hävdar att förslaget är icke-konstitutionellt, och att Maduro varken har befogenhet att sammankalla församlingen eller respekterar konstitutionens krav på allmän rösträtt. Oppositionen har aviserat att de inte tänker delta. Bland annat på grund av att 181 platser kommer vara vikta för vissa sektorer (t.ex. arbetare) av samhället, vilket antas gynna regeringen. Riksåklagaren har försökt få beslutet ogiltigförklarat hos Högsta domstolen som gav beslutet klartecken den 31 maj 2017, liksom CNE gjort tidigare.

 

Utrikespolitik

Chávez skapade nära och goda relationer med Kuba, vilka Maduro har vidareutvecklat. På senare tid har relationerna med Kina och Ryssland fördjupats och landet har lånat stora summor från dessa länder (se avsnitt om ekonomi). Maduro har också uttryckt stöd för regimer i länder som Iran, Syrien och Vitryssland. Presidentens internationella engagemang har dock försvagats i takt med att landets ekonomiska och inrikespolitiska problem har fördjupats.

USA och Venezuela har ett omfattande handelsutbyte. Att Venezuelas politiska relationer med USA är frostiga bottnar i betydande ideologiska skillnader. Ekonomiska sanktioner och inreseförbud har drabbat både venezolanska individer och företag de senaste åren, dock av skiftande anledningar. I januari 2017 utsågs Tareck El Aissami till landets vicepresident. Han blev i februari 2017 svartlistad av USA för sina påstådda kopplingar till internationella knarkligor. Sanktioner drabbade också åtta domare i Högsta domstolen i mitten av maj 2017 för att ha lagt beslag på makt som tillkommer parlamentet. USA har, liksom EU och Sverige, kritiserat regimen för brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter (se avsnitt om mänskliga rättigheter).

Relationen till Colombia, som delvis var fryst under förre presidenten Uribes regeringstid på grund av ideologiska olikheter samt colombiansk gerillanärvaro på venezuelanskt territorium, återupptogs och normaliserades när president Santos tillträdde i augusti 2010. Venezuela har spelat en nyckelroll i fredsförhandlingarna med FARC-gerillan och Colombia har intagit en politiskt försiktig hållning för att inte stöta sig med Venezuela. Efter undertecknandet av fredsavtalet har dock Colombia intagit en tydligare position till händelserna i grannlandet och kallade efter Högsta domstolens domar i mars 2017 hem sin ambassadör för konsultationer. Ambassadören har ännu inte återvänt. President Santos har också insisterat på att den konstituerande församlingen inte borde genomföras. Traditionellt har colombianer migrerat för arbete i det rikare Venezuela. Men under senare tid har alltfler colombianer återvänt och förhållandet övergått till det omvända, med venezolansk migration till Colombia.

Venezuela sökte under Chávez tid vid makten fördjupa det regionala samarbetet i Latinamerika. I ett försök att skaka liv i Simon Bolivars vision om en latinamerikansk konfederation var han initiativtagare till att skapa de latinamerikanska ländernas samarbetsorganisation CELAC. Venezuela är aktiv medlem i den sydamerikanska samarbetsorganisationen UNASUR och år 2012 gick Venezuela med i det regionala handelsblocket MERCOSUR. Landet blev dock suspenderat från den senare organisationen den 1 december 2016 för att inte ha uppfyllt sina åtaganden.

Relationen till den interamerikanska samarbetsorganisationen OAS har stadigt försämrats under Maduros ledarskap. Organisationens generalsekreterare Luis Almagro har gjort tydliga kritiska uttalanden och fördömt både Högsta domstolens domar, sammankallandet av den konstituerande församlingen samt brotten mot de mänskliga rättigheterna i landet. Venezuela beslutade officiellt att lämna organisationen den 28 april i år.

FN är representerat i Venezuela och har en Resident Coordinator på plats. FN i Venezuela har i maj 2017 uttryckt sin starka oro för dödsfallen och våldet i allmänhet under demonstrationerna och understrukit att det är viktigt att protesterna är fredliga och beskyddas av staten. Bland annat kontoren UNDP, UNHCR, samt FAO finns representerade på plats. Dessa FN-organ har hållit en mycket låg profil vad beträffar situationen i Venezuela. Däremot har Högkommissarien för mänskliga rättigheter (OHCHR) varit desto tydligare. OHCHR täcker Venezuela från sitt regionkontor i Chile men personalen släpps inte in i landet, beroende på skarpa uttalanden om situationen för de mänskliga rättigheterna OHCHR gjort de senaste åren.  Bland annat har OHCHR under våren 2017 uppmanat Högsta domstolen att ändra sina domar som begränsar parlamentets befogenheter, regeringen att respektera yttrandefrihet och rätten att demonstrera och understrukit att en process för att reformera konstitutionen bör vara transparent och inkludera alla. Förutom dessa kontor har även UNICEF och UNFPA verksamhet i landet.

Venezuelas regionala utrikespolitiska fokus är till största del riktat mot politiskt liktänkande länder i regionen inom den vänsterorienterade samarbetsorganisationen ALBA. Där ingår Kuba, Bolivia, Nicaragua, Honduras, Ecuador, Dominica, Antigua och Barbuda, Saint Vincent och Grenadinerna.

Chávez startade år 2005 energisamarbetet Petrocaribe. Venezuela erbjuder inom detta samarbete subventionerad olja med mycket fördelaktiga avbetalningsvillkor till ett antal karibiska ö-stater inklusive Kuba, samt länderna Belize, Nicaragua och Surinam. Därigenom har Venezuela även sökt utöva visst politiskt inflytande, bland annat när det gäller medlemsländernas agerande i multilaterala sammanhang.

Venezuelas och ALBA:s regionala inflytande har minskat avsevärt efter fallande världsmarknadspriset på olja och regeringsskiften i Argentina och Brasilien. Den 20 april gick nio länder i regionen (Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Mexiko, Paraguay, Peru och Uruguay) ut i en gemensam kommuniké där de fördömde den våldsamma utvecklingen i Venezuela och uppmanade regeringen att återvända till den demokratiska vägen, sätta valdatum och släppa politiska fångar. Den konstituerande församlingen har också fått stor kritik i regionen.

 

Mänskliga rättigheter

Samtliga centrala konventioner om mänskliga rättigheter har ratificerats och enligt den venezolanska konstitutionen äger de företräde framför nationell lag. Dock förekommer allvarliga MR-övergrepp vilka ökat i omfattning under 2017.

Mord, tortyr och övervåld från polis och militär samt trakasserier av MR-försvarare, MR-organisationer och journalister rapporteras. Internationella observatörer välkomnas generellt inte till landet. Domstolsväsendet är inte oberoende, rättssäkerheten är otillfredsställande och det råder utbredd korruption. Straffriheten i landet är mycket utbredd. Över 400 civila har åtalats i militära domstolar sedan protesterna inleddes den 1 april 2017. De många åtgärderna, bland annat Högsta domstolens domar i mars 2017, för att kringskära det folkvalda parlamentets inflytande liksom fängslandet av oppositionella politiker utgör ett allvarligt angrepp på de politiska och demokratiska rättigheterna. Enligt OAS satt 433 politiska fångar i venezolanska fängelser den 14 juli 2017.

Medias oberoende roll har successivt kringskurits, vilket påbörjades redan under Chávez regeringstid, bland annat genom att regeringstrogna grupper köpte upp radio, TV och dagstidningar. Det har resulterat i att det i dag existerar endast ett fåtal oberoende nyhetskällor. Under vårens protester har, liksom under tidigare protester, informationskanaler släckts ned i syfte att förhindra spridning av information.

Venezuela är med drygt 28 000 mord per år (2016) ett av världens våldsammaste länder.    Även de sociala förhållandena i övrigt är mycket svåra, även om regeringen länge förnekat en humanitär kris och tills nyligen inte släppt in någon internationell hjälp till landet. Officiell statistik från maj 2017 rapporterar att spädbarnsdödligheten under 2016 ökade med 30 procent, mödradödligheten med 65 procent och malariaförekomsten med 76 procent. Orsaken till det kraftigt försämrade allmänna hälsotillståndet är utbredd brist på mat och mediciner som effekt av den ekonomiska kris landet genomlider (se avsnitt om ekonomi). EU:s katastroforganisation (ECHO) uppgav i början av 2016 att medicinbristen uppgick till 80 procent.

Arbetslösheten uppskattades till 21 procent 2016. Den venezuelanska regeringen har motarbetat facklig anslutning till oberoende fackföreningar och har istället favoriserat regeringstrogna så kallade arbetarråd. 

 

Ekonomi och handelspolitik

Venezuelas makroekonomiska politik styrs av politiska hänsyn snarare än marknadsmässiga realiteter. På order av regeringen har Venezuelas centralbank upphört med publikation av ekonomisk statistik, vilket gör att externa aktörers ekonomiska analys till stor del baseras på uppskattningar och prognoser. Venezuela innehar världens största nu kända oljefyndigheter och en av Latinamerikas största naturgasfyndigheter. Drygt 95 procent av landets exportintäkter härrör från olja.

Under Chávez tid vid makten ökade staten successivt kontrollen över ekonomin, bland annat genom omfattande nationaliseringar av företag inom avgörande sektorer såsom oljeindustrin, hamnar, flygplatser samt tele-, el-, stål-, och cementindustrin. Även utländska företag och flera banker nationaliserades. Den planekonomiska politiken, som har fortsatt under president Maduro, har resulterat i betydande ineffektivitet och lett till att den inhemska industriproduktionen utanför oljesektorn idag är minimal, liksom den nationella livsmedelsproduktionen. Med dagens oljepriser klarar inte den venezolanska ekonomin att förse den inre marknaden med mat, medicin eller andra nödvändiga produkter i tillräcklig omfattning.

Venezuelas ekonomi började uppvisa negativa tillväxttal redan år 2013, vilka har sjunkit ytterligare de senaste åren Tillväxten uppskattades av IMF till minus 18 procent under år 2016 och väntas fortsätta minska under 2017. På grund av bristande underhåll och otillräckliga nyinvesteringar finns stora problem när det gäller att hålla uppe takten på oljeproduktionen. Inkomsterna från oljeproduktionen hämmas dessutom av kraftigt subventionerad bensin och diesel för inhemsk konsumtion, liksom genom att betydande delar av oljan används till subventionerade lån, bland annat inom samarbetet Petrocaribe, samt som avbetalning av krediter från bland annat Kina. Oljeexporten till USA, som uppgick till 32,2 miljoner USD dagligen under 2016, är därför avgörande för Venezuelas likviditet.

På utgiftssidan har kostnaderna framför allt drivits av den växande offentliga administrationen samt fortsatt utbyggnad av regeringens omfattande bidragsprogram. Venezuela har, med undantag från avbetalningar på vissa lån till Ryssland, avbetalat utländska krediter. Enligt internationella bedömare finns dock risk för att Venezuela helt ställer in betalningarna. Underskottet i de offentliga finanserna uppgick till 24,3 procent av BNP under 2015 och förväntas uppgå till drygt 25 procent av BNP år 2016 enligt IMF:s uppskattningar.  

I brist på finansiering har landets valutareserver använts för att täcka delar av underskottet i de offentliga finanserna. Obligationer i det statliga oljebolaget PDVSA såldes med 69 procents rabatt i maj 2017 för 865 miljoner USD i syfte att förbättra likviditeten. Centralbanken har finansierat delar av underskottet via sedelpressarna vilket har varit starkt inflationsdrivande och har i kombination med den fasta växelkursen gjort att köpkraften för landets befolkning successivt urholkats. Inflationen uppgick till 255 procent under 2016 enligt IMF:s uppskattningar och väntas bli ännu högre 2017.

Den statligt kontrollerade tillgången av utländsk valuta, framför allt USD, som är nödvändig för att finansiera importen, är långt ifrån tillräcklig och det finns en betydande svart marknad. Den inofficiella växelkursen för USD uppgår till drygt tio gånger den officiella. Regeringen har genomfört en rigorös politik för statskontrollerad prissättning och priskontroll.

Regeringen skyller bristen på livsmedel på ett ”ekonomiskt krig” drivet av väst och privata livsmedelsdistributörer. För att råda bot på den svåra livsmedelssituationen etablerades 2016 ett system för lokal matdistribuering (CLAP) som distribuerar matpaket direkt till hushållen med ett bestämt innehåll. Men systemet har inte löst livsmedelsbristen.

Privata utländska investerare har märkbart minskat sina investeringar i landet under de senaste åren. Det politiska klimatet, den utbredda korruptionen, svårigheterna att få tillgång till USD för import, en utbredd svart valutamarknad, den ekonomiska nedgången och det utbredda våldet har gjort affärsklimatet osäkrare och handeln mer komplicerad. Världsbankens index för näringslivsklimat 2016 ”Ease of doing business index” rankar Venezuela på plats 187 av 190 länder. Organisationen Transparency International rankade i sitt korruptionsindex år 2016 Venezuela på plats 166 av 176 undersökta länder.

Venezuelas viktigaste exportmarknader år 2015 var USA (35 %) Indien (17 %) Kina (13 %), och Nederländska Antillerna (8 %). Venezuelas viktigaste importmarknader under samma period var USA (23 %) Kina (20 %) Brasilien (12 %) och Colombia (8 %).

 

Bilaterala förbindelser med Sverige

Venezuela är det latinamerikanska land med störst exportvärde till Sverige. Den svenska importen från Venezuela minskade dock med drygt 400 miljoner SEK från 2015 till 2016 och uppgick till 2,5 miljarder kr. Drygt 95 procent av exporten består av oljeprodukter.

Sveriges export till Venezuela närapå fyrdubblades år 2016, till 375 miljoner SEK, vilket bröt en minskande trend under de föregående åren. Exporten består främst av kemiska produkter, verkstadsprodukter samt maskiner och andra apparater. Ett fåtal svenska företag har dotterbolag eller representeras av inhemska företag i Venezuela, bland dem exempelvis ABB, Atlas Copco och Ericsson, men samtliga har dragit ner sina aktiviteter och har vilande verksamhet i landet.

Sverige har ett honorärt generalkonsulat i Caracas (honorär generalkonsul är Robert Rehder) samt ett honorärt konsulat i Porlamar, Isla de Margarita (honorärkonsul är José Mendoza). Venezuela har en ambassad i Stockholm och ambassadör är Milena Santana.  

Navigation

Top