När jag skriver dessa rader återstår det knappt fem timmar till det lätt magiska datumet den 1 juli 2009. Dagen då Sverige tar över ordförandeskapet i hela EU.
Senast det skedde var första halvåret 2001. Då hade EU 15 medlemmar, idag är det nästan dubbelt så många. Och det faktum att utvidgningen kunde komma till stånd så snabbt var i hög grad ett resultat av svenska insatser det där halvåret för åtta år sedan. Inte bara men i rätt hög grad.
Det var några avgörande år där på 90-talet. När Berlinmuren föll fanns det en gemenskap av europeiska demokratier att söka sig till. Och den valde att öppna sig, gav en färdriktning för reformprocesserna i de forna diktaturstaterna precis som EU fortsätter att göra här och nu. Fråga Kroatien, fråga Serbien.
Sverige var pådrivande – både med politisk uppbackning och med bistånd. Ett väldigt folkligt förankrat utvecklingssamarbete. Det kunde vara socialarbetare från Stockholm likaväl som bankexperter och småföretagare. I de baltiska ländernas framtid var alla engagerade. Nu är länder som Estland, Lettland och Litauen våra partners i EU.
Har det här med Tanzania att göra? Ja, det tycker jag definitivt. På ett sätt är det uppenbart. En lärdom vi har med oss från Europa är att integration, avveckling av handelshinder, gemensamma normer för rätt och fel är en möjlighet och inte ett hot. Inte för imitation i Östafrika men väl för inspiration. East African Community är ju inne i just en sådan process.
Men det finns fler lärdomar: EU gör skillnad – och Sverige kan göra skillnad i EU. Vi ska fortsätta arbeta med och i EU, med och i Tanzania för värden som vi tror på och där vi får mer kraft bakom orden när de sägs av en halv miljard européer och inte enbart nio miljoner svenskar. Värden som öppenhet och transparens, offentlighetsprincip. Mediafrihet. Mänskliga rättigheter även för utsatta barn, funktionshindrade, albinos. Fria och rättvisa val 2010 både på fastlandet och på Zanzibar.
Och det här är inga värden som vi européer kommer dragande med som inte har med Afrika att göra. De är universella. Oftast vältaligt uttryckta i FN-konventioner som vi alla skrivit på. Förr i världen talades det ofta om icke inblandning i andra länders angelägenheter – en fras som så ofta använts för att skyla över övergrepp mot allt vad människovärde heter. Afrikanska Unionen talar nu om non-indifference istället för non-interference. Det är en bra formulering som säger det mesta.
Jag har mött fantastiska människor i Tanzania som verkar just i den andan. Ofta - men inte bara - i människorättsorganisationer som Sverie stöder genom Sida.
En av dem var professor Haroub Othman. Professor i juridik vid University of Dar es Salaam. Portalfiguren i Zanzibar Legal Services Centre – jag har besökt dem flera gånger och imponerats av deras både hängivna och kvalificerade arbete liksom av deras förmåga att nå ut. Uppåt i dialog med och påverkan på regeringen. Utåt genom barfotajurister i byarna som jag fick träffa förra året. Professor Othman gick bort i sömnen i söndags morse den 28 juni. Det är fortfarande svårt att ta in. Jag satt i eftermiddags på ambassaden och planerade för en middag om barns rättigheter till augusti. Läste ett par mail med förslag på personer. Haroub Othman var naturligtvis en av dem. En given gäst när man skulle diskutera mänskliga rättigheter. Men också så mycket annat. Få kunde som han ge perspektiv på Zanzibars speciella politiska spänningar, konflikter och utmaningar och höja sig över de gängse motsättningarna. Vi pratade just om det när vi sågs sista gången för exakt tre månader sen.
EU har mycket på agendan när Sverige blir ordförande. De två viktigaste svenska prioriteringarna är givna: krisen och klimatet. Men vi måste också fortsätta inspireras av människor som Haroub Othman. Det känns bra att veta att mänskliga rättigheter, demokrati och transparens står högst på EU-agendan i Tanzania – precis som de gjorde för honom.
Staffan Herrström