Om Frankrike

Basfakta

Frankrike är uppdelat i 100 län (departement), grupperade i 26 regioner. Fyra av dessa län, som också var och en utgör en region, ligger utanför Europa; Franska Guyana, Guadeloupe, Martinique och Réunion. Dessa län är alla del av EU. Därutöver finns ett antal "områden" (collectivités) och territorier med olika mått av självstyre och status i förhållande till Frankrike, bl. a. Franska Polynesien, öarna Mayotte, Saint-Pierre-et-Miquelon och Nya Kaledonien. Antalet kommuner överstiger 36 000.

Det franska politiska systemet brukar betecknas som halvpresidentiellt. Landet har en folkvald president, som är statschef. Dessutom finns ett parlament uppdelat i två kamrar, Nationalförsamlingen (577 ledamöter) och Senaten (331 senatorer). Presidenten väljs numera för femårsperioder (före 2002 gällde sjuåriga mandatperioder), precis som Nationalförsamlingen. Senaten väljs indirekt av lokala/regionala representanter och hälften av senatorerna väljs vart tredje år.

Tidigare utmärkte sig det franska politiska systemet för en form av ”samboende” (cohabitation) över blockgränserna, då president och parlament med jämna mellanrum var av olika politisk färg. Systemet var tungrott och ledde inte sällan till politiska blockeringar. I och med att presidentvalet numera följs (ca 1 månad efteråt) av parlamentsval och mandatperiodens längd är densamma, har risken för cohabitation reducerats väsentligt.

Inrikespolitik

Under våren 2007 har det hållits president- och parlamentsval (National-församlingen) i Frankrike. Tre huvudkandidater stod mot varandra vid den första omgången av presidentvalet den 22 april. Högerns kandidat, Nicolas Sarkozy, fick drygt 31% av väljarna, socialistkandidaten Ségolène Royal 26% och mittenpolitikern François Bayrou 18,5%. Högerextremisten Jean-Marie Le Pen, som vid presidentvalet 2002 gick vidare till en andra valomgång, gjorde ett dåligt val med enbart 10% röster. Under den månad som förflöt fram till den andra omgången den 6 maj ledde Nicolas Sarkozy, med skiftande marginaler, över vänsterkandidaten Ségolène Royal.

Valet mellan de bägge kandidaterna var både personrelaterat och ideologiskt. Ett högerinriktat program med betoning på personligt ansvar, lag och ordning, sänkta skatter och ekonomiska reformer stod mot ett vänster-program av mer traditionellt snitt: höjd minimilön, arbetsmarknadsbidrag, stopp för privatiseringar m.m. I den andra omgången vann Nicolas Sarkozy med 53% mot 47% för Ségolène Royal.

Vid påföljande val till Nationalförsamlingen gjorde socialistpartiet ett bra första val, kanske som motreaktion till valet av Nicolas Sarkozy som president. Vid den andra omgången den 17 juni fick dock högerpartiet UMP egen majoritet i Nationalförsamlingen. UMP, vars stomme utgörs av det f.d. gaullistpartiet RPR, bildades inför presidentvalet 2002. Ett antal mittenpolitiker ingår också i regeringsunderlaget.

Nicolas Sarkozy bildade snabbt en ny regering efter sitt tillträde som president. Med en uttalad önskan om ”öppenhet” lät han flera välkända personer ur oppositionen, bl.a. från socialistpartiet, ingå i regeringen, samtidigt som antalet ministerposter skars ned. Regeringen kännetecknas också av yngre, tidigare relativt okända, namn och en hög andel kvinnor. Premiärminister är François Fillon, mångårig medarbetare till Sarkozy, tidigare bl.a. skolminister och socialminister. Den franske utrikesministern heter Bernard Kouchner, välkänd vänsterprofil och bl.a. grundare av ”Läkare utan gränser”.

Nicolas Sarkozy gick till val på en ambitiös reformagenda och under sommaren 2007 har både Nationalförsamlingen och Senaten hållit extraordinarie sessioner för att snabbt behandla ett flertal av de stora reformerna. Reformerna spänner över skattelättnader för att få fart på ekonomin, sysselsättningsfrämjande åtgärder (slopade sociala arbets-givaravgifter på övertidsarbete), begränsningar i strejkrätten inom lokaltrafiken, förenkling av arbetsrätten, självständigare universitet, bromsande åtgärder inom familjeåterföreningspolitiken, minimistraff för återfallsbrytare, modernisering av republikens institutioner och en kraftig neddragning av antalet offentliganställda.

Sedan regionalvalen 2004 styr vänstern 24 av Frankrikes 26 regioner (ej Alsace och Korsika) liksom ca 50 av landets 100 länsfullmäktige. Nästa år hålls val till kommuner/län och Senaten.

Fransk EU-politik

Frankrike är en av unionens sex grundarstater och fortfarande är landet ett av de mest tongivande i EU-samarbetet. Det fransk-tyska samarbetet är väl utvecklat och regelbundna minister-/toppmöten hålls. Efter att franska folket avvisade det konstitutionella fördraget i folkomröstningen 2005 avtog det franska engagemanget i EU något, men har nu fått förnyad kraft i och med valet av ny president och överenskommelsen kring ett nytt, förenklat EU-fördrag i juni 2007. Både president och regering har klargjort att Frankrike åter skall tillhöra Europas kärna.

Tvekan till vidare utvidgning och tydligare fokus på att synliggöra EU:s mervärde för medborgarna har varit vägledande sedan det negativa utslaget i folkomröstningen. Den nya regeringen fortsätter att betona behovet av fördjupning av EU-samarbetet, vilket ses som en förutsättning för fortsatt utvidgning. Folkopinionen är fortsatt skeptisk till ett turkiskt EU-medlemskap.

Sverige och Frankrike har fört en nära dialog inom ett flertal politikområden inom EU under senare år. Som exempel kan nämnas hållbar utveckling, arbetsmarknads- och socialfrågor, forskning, ungdomsfrågor och jämställdhetsfrågor. Inom det rättsliga samarbetet har Sverige och Frankrike gemensamt arbetat för förbättrat informationsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter. Våra bedömningar skiljer sig dock åt vad gäller t.ex. utvidgningen, jordbrukspolitiken och handelspolitiken.

Frankrike innehar ordförandeskapet i EU hösten 2008 och ingår därmed i samma s.k. ”ordförandeskapstrojka” som Sverige och Tjeckien. De tre länderna kommer därmed att presentera ett gemensamt 18-månadersprogram för EU-samarbetet. Frankrike har angivit fyra grundläggande riktlinjer för sitt ordförandeskap: ekonomisk tillväxt och sysselsättning; medborgarnas rätt till skydd; Europas framtid (energi, klimatförändringar m.m.); Europa som global aktör.

Utrikes- och säkerhetspolitik

Utrikespolitiskt fäster Frankrike stor vikt vid EU-samarbetet, multilateralism och folkrättens grundläggande betydelse. Man förespråkar därmed effektiv multilateralism, ökat samarbete mellan EU och FN, samt en reformering och effektivisering av FN-systemet. Den nye presidenten, Nicolas Sarkozy, betonar den transatlantiska länken och vikten av att EU och NATO kompletterar varandra.

Frankrike, som många andra länder – däribland Sverige, tillämpar ett utvidgat säkerhetsbegrepp. Här avses hot mot den internationella säkerheten, exempelvis terrorism, icke-spridning av kärnvapen, men även miljö-förstöring. Hot mot den individuella säkerheten räknas in i det utvidgade säkerhetsbegreppet vilket innebär att hälsofrågor och fattigdomsbekämpning inkluderas.

Som f.d. kolonialmakt och stormakt med permanent plats i FN:s säkerhetsråd och medlemskap i NATO, har dock Frankrike i vissa avseenden en annan utgångspunkt för sin utrikes- och säkerhetspolitik än det militärt alliansfria Sverige. Frankrike har politiska intressen i en stor del av världen och har ett mångårigt engagemang i bl.a. Afrika och Mellanöstern. Vidare utgör kärnvapeninnehav fortfarande en viktig del av Frankrikes säkerhetsdoktrin. Frankrike övergick till yrkesförsvar i mitten av 1990-talet.

Frankrike arbetar för att stärka EU:s militära krishanteringsförmåga, inte minst som förutsättning för ett jämbördigare transatlantiskt partnerskap. Frankrike delar också Sveriges syn på betydelsen av att EU:s civila krishanteringsförmåga utvecklas.

Frankrike är engagerat i utvecklingsfrågor och driver bl.a. arbetet med att finna nya former för biståndsfinansiering. ”Samutveckling” (co-développement) är en term som innebär att biståndsländer i större utsträckning skall ges förutsättningar att utvecklas, snarare än enbart mottaga bilateralt stöd (hjälp till självhjälp). Migrationsfrågor har blivit allt viktigare i och med det stora immigrationstryck som råder på Frankrike och EU. Bl.a. med hänsyn till detta har president Sarkozy föreslagit att en Medelhavsunion skapas med samtliga länder kring Medelhavet. Frankrikes starka band till Afrika, där många f.d. kolonier finns, kvarstår, men kommer säkert att utvecklas och ta sig nya former framöver.

President Sarkozy har ett stort intresse för utrikesfrågor och har i kraft av konstitutionen en dominerande ställning inom fransk utrikespolitik. Utrikesminister Bernard Kouchner har ett mångårigt engagemang i humanitära frågor och är mycket aktiv, inte minst i Mellanöstern, Centralafrika och på Balkan.

Ekonomi, näringsliv, handel och investeringar

Frankrike är, i BNP räknat, världens sjunde största ekonomi och Europas andra marknad. Tyskland utgör Frankrikes främsta både import- och exportmarknad. En stor del av den franska exporten går därutöver till Storbritannien, Spanien och USA.

Efter en förhållandevis stark ekonomisk utveckling i slutet av 1990-talet vände trenden i takt med den allmänna ekonomiska nedgången i världsekonomin i början av 2000-talet. Underskottet i de offentliga finanserna steg kraftigt och Frankrike överskred 2002 -2004 gränsvärdet för EU:s stabilitetspaktskrav vad gäller underskottet i de offentliga finanserna. 2006 underskred man dock gränsen på högst 3% (2,6 %) underskott och för 2007 är prognosen 2,5 % av BNP. Men prognosen är osäker och skuldkvoten är alltjämt hög; 63,7% av BNP. Prognosen visar på en marginell minskning av skuldkvoten för 2007. Regeringen har lanserat ett program som syftar till att få balans i de offentliga finanserna fram till 2012 (balans i budgeten och en statsskuld under 60% av BNP).

Tillväxttakten ökade under 2006; BNP-tillväxten var 2 % år 2006 och regeringen förutspår 2,25% år 2007. OECD förutspår dock en lägre tillväxt för 2007: 1,8%. Investeringarna tog fart efter flera års nedgång och fördubblades 2004-2005, men avtog igen i slutet av 2006. Under första halvåret 2007 har investeringarna åter börjat stiga. Exporten ökar, men en fortsatt stark inhemsk efterfrågan gör att importökningen är ännu större, med en kraftigt försämrad handelsbalans (-29,6 mrd euro, december 2006) som följd.

Regeringen för en aktiv ekonomisk politik och verkar för att skapa bättre förutsättningar för företagen och få franska folket att arbeta mer. Reformen med 35 timmars lagstadgad arbetsvecka kvarstår, men har luckrats upp då starka ekonomiska incitament ges för övertidsarbete. Politiken innebär såväl liberala inslag (skattesänkningar och uppluckrade arbetsmarknadsregler) som statliga ingrepp (företagssammanslagningar m.m.). Man satsar vidare på att öka FoU/innovationsinvesteringar, där Frankrike med europeiska mått är relativt svagt, och på att främja små och medelstora företag.

Privatiseringar ges fortsatt hög prioritet av den nya regeringen. Under 2005 börsintroducerades gas- och elbolagen GDF respektive EDF och Paris' flygplatser, och staten minskade sitt ägande i France Télécom. Flera av de franska motorvägsföretagen är också till försäljning. Inom ramen för privatiseringsprogrammet - och som motaktion mot försök av italienska Enel att köpa upp det statliga franska gasbolaget GDF – lanserade den förra regeringen en sammanslagning av GDF och den privata fransk-belgiska energikoncernen Suez. Fusionen låg på is under vårens valkampanjer, men har nu fått klartecken av president Sarkozy. Den nya koncernen, GDF-Suez, blir störst i Europa inom gasdistribution och fjärde största energibolag i världen (i börsvärde). Franska staten kommer att behålla en blockerande minoritetsandel i företaget.

Svensk-franska förbindelser

Sedan Sveriges EU-inträde 1995 har de svensk-franska relationerna stegvis förstärkts, vilket illustreras inte bara av ett närmare samarbete i olika EU-frågor (jmf ovan) utan också av en expanderande handel och ett ökat intresse för direktinvesteringar i respektive land, ökande turism och utbyte inom bl.a. utbildning/forskning och kultur. Sverige intog tredjeplatsen bland länder som direktinvesterade i Frankrike under 2006, efter USA och Storbritannien. Handeln har sedan början av 1990-talet ökat kraftigt och ligger i dag på ca 100 mrd SEK per år.

De flesta svenska storföretag är väl etablerade i Frankrike. På senare år har bl.a. Alfa Laval, H&M och IKEA rönt stora framgångar och givit nya arbetstillfällen. Ca 270 svenska företag uppskattas ha ca 86 000 anställda i Frankrike. Volvo Trucks är störste arbetsgivare i Lyon-området.
 
Det försvarsindustriella samarbetet har utvecklats, bl.a. kommer SAAB och Dassault att vara huvudaktörer i framtagandet av ett förarlöst stridsflygplan, den s.k. "Neuronen"

De bilaterala kontakterna intensifierades bl.a. genom de två på varandra följande ordförandeskapen i EU – andra halvåret 2000 respektive första halvåret 2001 – som medförde att de svenska och franska regeringarna under en lång period arbetade närmare varandra än någonsin tidigare i modern tid. Nu påbörjas samarbetet inför kommande ordförandeskap (Frankrike hösten 2008 och Sverige hösten 2009).

Under våren 2007 gick besöksutbytet ned något i väntan på ny president/regering, men har nu ökat i rask takt. Under sommaren har bl.a. utrikesminister Carl Bildt, EU-minister Cecilia Malmström, dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg och finansmarknadsminister Mats Odell besökt sina franska motparter.

Bilden av Sverige i Frankrike är allmänt positiv och de senaste åren har kunnat märkas ett påtagligt franskt intresse för svenska reformer och politiska lösningar inom olika samhällsområden. Detta intresse verkar fortlöpa med den nya regeringen. Kulturutbytet är också stort, bl.a. tack vare Sveriges kulturhus i Paris. Under år 2007 har ett flertal stora kultur/vetenskaps-evenemang ägt rum runt om i Frankrike med anledning av Carl von Linnés 300-årsjubileum. Staden Nice fick besök av ostindiefararen ”Götheborg” i maj 2007.