Omans grundlag från 1996 förbjuder fysisk och psykisk tortyr. Det finns inga uppgifter om försvinnanden eller politiska avrättningar. Rapporter om misshandel i samband med förhör har förekommit och då i synnerhet hos säkerhetspolisen. I Oman utdöms dödsstraff, särskilt i mordfall, men straffet verkställs sällan. Dödsstraff måste bekräftas av sultanen.
Enligt grundlagen skall rättsväsendet ha en oberoende ställning men i praktiken kan sultanen påverka många domar. Han tillsätter samtliga domare och agerar själv som högsta överklagningsinstans. Han kan personligen ingripa i mål som rör den nationella säkerheten. Rättssystemet består dels av allmänna domstolar och dels av religiösa shariadomstolar som har hand om främst familjelagstiftningen.
Vad gäller yttrandefriheten så är all offentlig kritik av sultanen förbjuden. Kritik av regeringsmedlemmar och myndigheter tolereras, men förekommer i ringa omfattning. Journalister tillämpar i stor utsträckning självcensur. Radio och TV liksom två av de viktigare dagstidningarna är statsägda. Privatägda dagstidningar finns, men myndigheterna kan via statliga bidrag utöva inflytande även över dessa. Censur av tidningar, böcker och videofilmer har i viss mån avtagit under senare år, men förekommer fortfarande.
Oman saknar helt politiska partier. 2003 fick samtliga omanska medborgare över 21 år rätt att rösta i valen till den rådgivande församlingen, majlis ash-Shura. Sedan denna församling infördes 1991 har medborgarnas och inte minst kvinnornas deltagande i den politiska processen ökat. Politiska arresteringar och hot förkommer.
Organisationsfriheten är beskuren i Oman. Såväl offentliga möten som bildandet av nya organisationer kräver tillstånd från myndigheterna. Syftet med organisationen måste stå i överensstämmelse med offentlig lagstiftning. Fackföreningar existerar inte, men arbetare har rätt att bilda ”representativa kommitéer” för att bevaka sina intressen. Strejkrätt råder.
Beträffande kvinnors rättigheter och ställning anses Oman ligga i framkant i regionen, även om diskriminering förekommer. Omanska kvinnor måste ha tillstånd från make, fader eller nära manlig släkting för att erhålla pass.
Flera kvinnor har höga positioner i statsförvaltningen, och cirka 30 procent av statstjänstemännen är kvinnor. Alla kvinnor har numera rätt att både rösta och kandidera i valen till den rådgivande församlingen, majlis ash-Shura. Oman utsåg 2003 som första land i Gulfregionen en kvinnlig minister. Principen om lika lön för lika arbete gäller både inom den privata och inom den offentliga sektorn. Kvinnor är ej utsatta för strikt klädtvång. Även om kvinnor i Oman har en relativt stark politisk ställning, så är de diskriminerade i familjerättsliga frågor och offer för sociala fördomar.
Islam är statsreligion men religionsfrihet råder officiellt. Diskriminering på grund av religiös tillhörighet är förbjuden. Statligt stöd har givits till icke-muslimska församlingar genom att mark upplåtits utan kostnad för uppförande av kyrkor och andra samlingslokaler. Det är dock förbjudet för icke-muslimska samfund att bedriva missionerande verksamhet.
Omkring 20 procent av Omans invånare är utländska arbetare. Dessa har begränsade rättigheter. Uppgifter om att utländska arbetare misshandlas och tvingas till förnedrande handlingar förekommer.
Homosexualitet är förbjuden i lag och bestraffas hårt enligt shariahlagstiftningen. Frågan är tabubelagd och diskuteras inte offentligt. Möjligheterna att bedöma de homosexuellas egentliga situation är mycket små.