Arkeologiska fynd visar att tidiga civilisationer existerade redan för 5000 år sedan i den sydöstra del av den arabiska halvön som idag utgör Sultanatet Oman. Förfäderna till dagens omanier tros ha utvandrat från Jemen samt norra delen av Arabien under den tid då stora delar av arabiska halvön ingick i det persiska riket. Den muslimska eran påbörjades redan runt år 630 med ett brev från profeten Muhammed riktat till de omanska ledarna Abd och Jaifar, vilka därefter drev ut perserna ur landet. Oman är det enda landet i världen där den tidiga muslimska trosinriktningen ibadi, alltså varken sunni eller shia, är dominerande. Ibadi, vars grundteser enligt anhängarna lades av religiösa ledare från staden Nizwa i Oman redan på 800-talet e.Kr., betraktas allmänt som en moderat ortodox inriktning. Den förekommer även bland annat i Libyen och Algeriet.
Portugiserna kom i början av 1500-talet att ockupera Oman i samband med att Vasco da Gama sökte sjövägen till Indien. Europeiska fartyg tog över handeln till och från det strategiskt belägna området. Ockupationen varade till år 1650 då Sultan ibn Saif al-Yarubi drev ut portugiserna och bildade en självständig arabisk stat. Det nya Oman blomstrade, mycket tack vare den inkomstbringande handeln mellan Europa och Asien. En regional stormakt växte fram, vilken under sin höjdpunkt på 1800-talet innefattade områden som Zanzibar och Baluchistan, idag delar av östra Afrika och Pakistan. Den framskjutna positionen inom handeln på Indiska Oceanen gjorde landet till föremål för brittisk-fransk rivalitet under 1700-talet. Oman valde att förhandla fram en rad samarbetsavtal med Storbritannien, och länderna har sedan dess haft nära relationer. I samband med en konflikt rörande tronföljden delades – efter brittisk medling – Oman upp i två delar år 1856. Zanzibar och de östafrikanska delarna blev delvis självständiga.
Runt sekelskiftet 1900 utbröt stridigheter kring Nizwa, där ortodoxa ibadimuslimer krävde att få bli styrda av Omans imam snarare än sultanen. En tillfällig lösning av denna konflikt nåddes 1920, då imamen fick makt över landets innandöme förutsatt han erkände sultanens suveränitet i övrigt. Att det var just i Omans inre regioner som olja sedan upptäcktes bidrog starkt till att konflikten blossade upp igen 1954, med ett fem års lågintensivt inbördeskrig som följd. Rebellerna besegrades slutligen med hjälp från Storbritannien och den ibadiske imamen gick i exil i Saudiarabien.
1964 bröt en annan separatistrevolt ut, denna gång i Dhofarprovinsen i södra Oman. Utbrytarrörelse fick omfattande stöd från dåvarande kommunistiska Sydjemen, och antog så småningom ett marxistiskt program. Mitt under denna konflikt, närmare bestämt 1970, lyckades Omans nuvarande sultan Qaboos ibn Said ta makten genom att, med stöd av britterna, avsätta sin far. Sultan Qaboos övertog ett av krig illa åtgånget och underutvecklat land. Befolkningen livnärde sig på jordbruk och fiske. Landet hade endast 3 skolor, 2 sjukhus och 10 km asfalterad väg. Ett omfattande reformarbete inleddes. De främsta målen var att skapa en modern statsförvaltning, att utveckla landets utbildnings- och sjukvårdskapacitet samt att bygga upp Omans infrastruktur. De omfattande projekten finansierades till stor del genom en ökad exploatering av landets naturresurser, främst olja.
För att reformarbetet skulle bära frukt krävdes dock en förbättrad säkerhetspolitisk situation, så Qaboos ibn Said gick till offensiv mot rebellerna i Dhofar. Han mottog direkt militärt stöd från Storbritannien, Jordanien och Iran. 1975 lade rebellerna ned vapnen. Efter krigsslutet var Qaboos noga med att Dhofar skulle omfattas av de ekonomiska satsningarna i samma utsträckning som övriga landet, något som starkt bidrog till att de norra och södra delarna av landet snabbt integrerades med varandra. 1983 återupptogs de diplomatiska förbindelserna med Sydjemen, vilket undanröjde det sista trängande säkerhetshotet mot Oman.
I dag styr sultan Qaboos ibn Said sitt land som enväldig monark; han innehar simultant rollen som statschef, regeringschef och flera tunga ministerposter. Sultanen utser även personligen de övriga ministrarna. Omans rådgivande församling har två kamrar, majlis al-Dawla och majlis ash-Shura, som bägge har till uppgift att se över lagförslag innan de träder i kraft. Ledamöterna i den undre kammaren, majlis ash-Shura, utses genom allmänna val. Lagom till senaste valet 2003 beslutade sultanen att införa allmän rösträtt för alla omanier över 21 års ålder. Vid dessa val intogs två av de 83 platserna i majlis ash-Shura av kvinnor, och valen bedömdes vara fria och rättvisa. 74 % av de röstberättigade uppges ha deltagit. Nästa val planeras till hösten 2007. Överhusets 59 medlemmar utses av sultanen, och år 2006 fanns här 9 kvinnliga ledamöter. I Oman finns inga politiska partier.
1996 utformade sultan Qaboos Omans första konstitution i modern tid. Den beskriver den kungliga successionsordningen, statens ansvar gentemot invånarna liksom alla medborgares likhet inför lagen. Den propagerar för jämställdhet samt viss religionsfrihet, i den mån det inte strider mot de islamiska sharialagarna. Hela det juridiska systemet är av tradition starkt influerat av ’sharia’. Formellt ligger idag all domstolsverksamhet i Oman under statens kontroll, men många shariadomstolar är fortfarande verksamma, särskilt inom familje- och arvsrätt.