Arkeologiska fynd visar att tidiga civilisationer existerade redan för 5000 år sedan i den sydöstra del av den arabiska halvön som idag utgör Sultanatet Oman. Förfäderna till dagens omanier tros ha utvandrat från Jemen samt norra delen av Arabien under den tid då stora delar av arabiska halvön ingick i det persiska riket. Den muslimska eran påbörjades redan runt år 630. Portugiserna kom i början av 1500-talet att ockupera Oman i samband med att Vasco da Gama sökte sig sjövägen till Indien. Europeiska fartyg tog över handeln till och från det strategiskt belägna området. Ockupationen varade till år 1650 då Sultan ibn Saif al-Yarubi drev ut portugiserna och bildade en självständig arabisk stat. Det nya Oman blomstrade, mycket tack vare den inkomstbringande handeln mellan Europa och Asien. En regional stormakt växte fram, vilken under sin höjdpunkt på 1800-talet innefattade områden som Zanzibar och Baluchistan, idag delar av östra Afrika och Pakistan. Den framskjutna positionen inom handeln på Indiska Oceanen gjorde landet till föremål för brittisk-fransk rivalitet under 1700-talet. Oman valde att förhandla fram en rad samarbetsavtal med Storbritannien, och länderna har sedan dess haft nära förbindelser. I samband med en konflikt rörande tronföljden delades – efter brittisk medling – Oman upp i två delar år 1856. Zanzibar och de östafrikanska delarna blev delvis självständiga. Runt sekelskiftet 1900 utbröt stridigheter kring Nizwa, där ortodoxa ibadimuslimer krävde att få bli styrda av Omans imam snarare än sultanen. En tillfällig lösning av denna konflikt nåddes 1920, då imamen fick makt över landets innandöme förutsatt han erkände sultanens suveränitet i övrigt. Att det var just i Omans inre regioner som olja sedan upptäcktes bidrog starkt till att konflikten blossade upp igen 1954, med ett fem års lågintensivt inbördeskrig som följd. 1964 bröt en separatistrevolt ut, denna gång i Dhofar-provinsen i södra Oman. Utbrytarrörelse fick omfattande stöd från dåvarande kommunistiska Sydjemen, och antog så småningom ett marxistiskt program. Mitt under denna konflikt, närmare bestämt 1970, lyckades Omans nuvarande sultan, Qaboos ibn Said, ta makten genom att avsätta sin fader. Sultan Qaboos övertog ett av krig illa åtgånget och underutvecklat land. Befolkningen livnärde sig på jordbruk och fiske. Ett omfattande reformarbete inleddes. De främsta målet var att skapa en modern statsförvaltning, att utveckla landets utbildnings- och sjukvårdskapacitet samt att bygga upp Omans infrastruktur. De omfattande projekten finansierades till stor del genom en ökad exploatering av landets naturresurser, främst olja.
Sultanen, som 2010 firade fyrtio år på tronen, innehar simultant rollen som statschef, regeringschef och har flera tunga ministerposter. Sultanen utser även personligen de övriga ministrarna. Omans rådgivande församling har två kamrar, majlis al-Dawla och majlis ash-Shura som tillsammans bildar Majlis Oman. Båda dessa delförsamlingar har till uppgift att se över lagförslag innan de träder i kraft. Ledamöterna i den undre kammaren, majlis ash-Shura, utses genom allmänna val. Sedan 2003 är alla medborgare över 21 år (utom säkerhets- eller militärpersonal) röstberättigade till denna rådgivande församling. Vid det senaste valet i oktober 2007 röstade 63 procent av de röstberättigade. Av 632 kandidater, var 21 kvinnor. Det sitter nio kvinnor i, den av sultanen tillsatta, majlis al-Dawla. I Oman finns inga politiska partier. 1996 utformades Omans första konstitution i modern tid. Den beskriver den kungliga successionsordningen, statens ansvar gentemot invånarna liksom alla medborgares likhet inför lagen. Den föreskriver jämställdhet samt viss religionsfrihet, i den mån det inte strider mot de islamiska sharialagarna.
De demonstrationer och folkliga revolter som under 2011 satt sin prägel på ett antal länder i Nordafrika och Mellanöstern har även gjort avtryck i Oman. Protester bröt under andra halvan av januari i år ut i hamnstaden Sohar. Sammandrabbningar mellan demonstranter och ordningsmakten har skördat några dödsoffer. Protester - om än i mindre skala - har under vintern och våren även förekommit på andra håll i landet, inklusive i huvudstaden Muskat och i Salalah i söder.
Sultan Qaboos reagerade tidigt på protesterna och ett stort antal ekonomiska och politiska reformer har sjösatts under våren, bl a innebär dessa höjda minimilöner, höjda löner för statsanställda, arbetslöshetsunderstöd, arbetsskapande åtgärder och löften om lagstiftande befogenheter för Majlis Oman. En omfattande regeringsombildning, varvid ett antal folkvalda parlamentsledamöter utnämnts till ministrar, är också del av de reformer som genomförts. Protesterna har mildrats, som ett resultat av de åtgärder som vidtagits, men oroligheter - om än i mer begränsad skala - förekommer tidvis.
Oman är ett glest befolkat land. På en yta motsvarande knappt 80 procent av Sverige bor endast drygt 3 miljoner människor. Dessutom bor över hälften av dessa i huvudstaden Muscat eller i kustområdena norr om huvudstaden, vilket lämnar stora delar av övriga landet helt öde.
Liksom övriga länder kring Gulfen tar Oman emot många utländska gästarbetare, främst från sydostasiatiska länder men även från Egypten och Jordanien. Totalt finns det omkring 740 000 utländska arbetare i Oman, vilket således innebär att var femte invånare inte är omanier.
Omkring 80 procent av arbetskraften i den offentliga sektorn är omanier, medan bara 20 procent i den privata sektorn utgörs av omanska medborgare. Precis som andra stater i regionen försöker därför Oman att på olika sätt öka andelen omanier i den privata sektorn.
Oman är medlem både i Arabförbundet och Gulf Cooperation Council (GCC). Målet med GCC är en ökad integration mellan länderna på den Arabiska halvön, med undantag för Jemen. Oman är inte medlem i OPEC.