Nobelpriset i litteratur - sett inifrån

Per Wästberg har varit ledamot av Svenska Akademien sedan 1997 och är även ordförande i Nobelkommittén för litteratur. 1953 blev han kulturskribent för Dagens Nyheter och var senare även chefredaktör för tidningen i åren 1976-82. Wästberg har en bakgrund som grundare av svenska avdelningen av Amnesty och har även varit ordförande i både svenska och internationella PEN. Han har ett stort författarskap bakom sig med ett sextiotal böcker – romaner, poesi, essäer, biografier samt skildringar av Afrika och Stockholm. Tretton av dessa böcker är översatta till danska. Tillsammans med medförfattaren Anita Theorell och fotografen Hans Hammarskiöld fick han Augustpriset 2001 för bästa fackbok Minnets stigar om svenska kyrkogårdar.

Per Wästberg inledde sitt anförande med att redogöra för hur den årliga proceduren med att välja ut kandidater till litteraturpriset går till. Fem utvalda ledamöter, (författare, kritiker eller den eller de av ledamöterna som läser mest), går igenom alla inkomna förslag redan i december varje år. Förslag inkommer från litterära föreningar och organisationer världen över, och vissa enskilda författare föreslår även sig själva!

Ledamöterna utgår från en katalog på ungefär 150 namn som allt eftersom tiden går blir färre och färre. I maj månad är man på fem kandidater, som de fem ledamöterna skriver essäer om under sommaren. Motiveringar och prioriteringar redovisas för akademien i början av oktober.

Wästberg övergick sedan till att beskriva hur urvalet många gånger kommer att begränsas på grund av svårigheter med vissa språk. Han medgav att det kan vara vanskligt att orientera sig om speciellt arabisk och asiatisk litteratur, även om man har edsvurna, mycket välbetalda ”medhjälpare” runt omkring, som både läser och översätter åt Svenska Akademien.

Per Wästberg tog även upp några författare som han personligen menar borde ha fått Nobelpriset i litteratur och nämnde här bland andra Graham Greene och Vladimir Nabokov, där den förstnämnde av den dåvarande Nobelkommittén ansågs vara ”för populär” och den sistnämnde för exklusiv! Uppgiften om att Karen Blixen inte fick Nobelpriset, som 1957 med bara en röst i övervikt gick till Albert Camus, var tydligt en nyhet för många av de församlade. På frågan om Nobelkommittén uteslutit Salman Rushdie som pristagare av politiska skäl, avfärdade Wästberg detta bestämt. Inte någon pristagare utesluts av politiska skäl, även om valet kan uppfattas som politiskt. Som exempel nämnde han Aleksandr Solzjenitsyn som först i efterhand kunde mottaga sitt pris. – Det är svårt att övertyga enpartistater om att Nobelpriset definitivt inte är en politisk signal som kommer från den svenska regeringen, sa Wästberg. Här nämndes även kinesen Gao Xingjian, bosatt i Frankrike, som tilldelades priset i 2000, vilket inte alls sågs med blida ögon i hans tidigare hemland Kina. Men som Wästberg så träffande beskrev kommitténs vanskliga arbete: Det är som en kyss. Man ber ej om lov innan och man ber heller inte om ursäkt efteråt.

Text: Annica Dufvenius