Elva EU-länder finns på plats i Tanzania. Sen tre månader och för resten av det här året är Sverige ordförande i den gruppen. Ingenting präglar min vardag just nu på samma sätt som detta uppdrag.
Vad betyder det i praktiken?
Först och främst en möjlighet att använda EU:s gemensamma kraft för att bidra till resultat. Albino-frågan säger en del om vad vi kan uträtta. EU-parlamentet gjorde i höstas ett uttalande som i hög grad har fått genomslag i Tanzania – och som vi lokalt har kunnat följa upp, inte minst genom energiska insatser av våra holländska kolleger.
De tanzaniska myndigheterna skulle säkert ha gjort en del ändå. Det finns en genuin upprördhet bland många tanzaniska politiker, inte minst presidenten och premiärministern. Men EU har drivit på, har varit en påminnelse för regeringen om att bilden av Tanzania i hög grad påverkas av övergreppen mot albinos och av hur myndigheterna till sist handskas med detta.
Mänskliga rättigheter är ett område där vi ständigt uträttar mycket som enskilda givarländer i Tanzania men kan komma ännu längre när vi agerar tillsammans inom EU. Inte minst av det skälet valde min kollega på EU-kommissionen Timothy Clarke och jag att skriva en gemensam artikel (se annan plats på hemsidan) inför kvinnodagen – inte minst för att betona mäns ansvar i jämställdhetsdebatten och i kampen mot kvinnomisshandel och mödradödlighet. En annan fråga som vi fortsätter arbeta med tillsammans är den som gäller transparens, rätt till information och mediafrihet. Sverige har mycket att komma med bl.a. genom erfarenheterna av vår offentlighetsprincip, men kraften i vårt budskap ökar naturligtvis när vi mer och mer kan driva detta tillsammans inom EU.
Ett område där EU som organisation kan bidra gäller regionalt samarbete. Inom EU har vi med stor möda skapat en gemensam marknad. De fem östafrikanska länderna inklusive Tanzania håller just nu på att göra detsamma – genom East African Community (EAC). Även Afrikanska Unionen (AU) kan i hög grad hämta inspiration från Europa. En erfarenhet är förvisso att integration kräver tid och tålamod, men den kräver också politisk vilja och politiskt ledarskap. Ett ledarskap byggt på insikten att integration, öppnare gränser, rivna barriärer, friare handel är en möjlighet, inte ett hot.
Att vara EU-ordförande innebär också – precis som det låter – att leda möten. Många möten. Och det gäller inte bara mig. Det handlar i hög grad också om mina kolleger: Erik Korsgren, Andreas Ershammar, Britt-Marie Breding.
I det här jobbet hålls det alltför ofta alltför många och alltför långa möten. Vi försöker råda bot på det så gott vi kan. Fokusera på resultat, dela på jobbet inom EU-gruppen så att vi använder varandras starkaste sidor till nytta för oss alla. Det är lite ”team Europe” över samarbetet nu, och det känns så här långt väldigt bra.
Vårt ordförandeskap har två olika ansikten. Första halvåret är vi stand-in för Tjeckien i Dar es Salaam. 1 juli börjar det svenska ordförandeskapet så att säga på riktigt. Då kommer vi att se våra ministrar i ledningen för EU i alla möjliga sammanhang – precis som senast våren 2001. Vad som hamnar högst på agendan vet man sällan på förhand (Frankrike fick börja med ett krig i Georgien…). Men att det internationella klimatmötet i Köpenhamn i slutet av året blir oerhört viktigt med alla mått mätt, det går naturligtvis att veta redan nu. Det är då världen ska försöka enas om kampen mot den globala uppvärmningen bortom 2012.
Vi kan redan nu se fram emot rapporten från Gunilla Carlssons kommission om klimat och utveckling som presenteras om några månader – och som jag tror kommer att kunna ge en hel del ”food for thought” också i ansträngningarna att hantera klimatförändringarna i ett fattigt och utsatt land som Tanzania.
Vi har ett kvartal bakom oss, ett nytt framför oss innan vi når 1 juli. Under det kvartalet infaller valet till Europaparlamentet den 7 juni samt Europe week kring Europadagen den 9 maj, detta år med innovation och kreativitet som tema. Och så inte minst den svenska nationaldagen den 6 juni. Välkomna då!
Staffan Herrström