Modernisering gav upphov till låg fertilitetEfter Koreakriget påbörjades landets modernisering under ledning av president Park Chung Hee med 1960 års familjeplaneringsprogram vilket resulterade i en snabb nedgång i antalet per kvinna, från 6 till 2 barn. Den fortsatta industrialiseringen av landet har sedan lett till ytterligare minskningar av andelen nyfödda. 2005 nåddes en rekordlåg siffra i med endast 1,08 barn per kvinna. Samtidigt som Sydkorea erfor en god ekonomisk tillväxt så spelade även andra faktorer en viktig roll; främst resulterade den förbättrade levnadsstandarden i att medellivslängden i landet ökade. Antal äldre ökar samtidigt som antalet yngre minskarEnligt den sydkoreanska statistikbyrån beräknas åldersgruppen 65 år och uppåt att bli markant större än åldersgruppen 0-14 år. 2050 beräknas 38,2 procent av befolkningen tillhöra det övre segmentet och endast 8,9 procent åldersgruppen 0-14 år. Detta ökar naturligtvis försörjningsbördan på ett traumatiskt sätt för åldersgruppen 15-64. Unga i Sydkorea tenderar också att gifta sig allt senare och de satsar allt mer på högre utbildning, vilket i sin tur gör att de stannar hemma längre under föräldrarnas omsorg, som nu även omfattar de åldrande far- och morföräldrarna. I de fall där barnen inte kan försörja sina äldre föräldrar kan dessa tvingas skjuta upp sin pension och fortsätta arbeta i allt högre åldrar. Jordbrukssektorn har en påfallande stor andel äldre, på grund av att den yngre generationen tenderar att dras till storstäderna.Socioekonomiska faktorerI och med den ökade livslängden har även åldersrelaterade sjukdomar ökat i landet. Detta har i sin tur frestat på familje-ekonomierna vad gäller vårdkostnader som inte täcks av den allmänna försäkringen. Privat vård finns men det är dyrt och vägs hela tiden mot de stora summor som satsas på barnens utbildning. 1988 infördes allmän pension i landet som till lika delar finansieras av inkomsttagare som arbetsgivare men som dock enbart täcker en liten del av levnadskostnaderna vilket försätter den äldre befolkningen i ett ekonomiskt underläge. Detta leder på sikt till depressiva känslor hos en generation som tidigare levt med en tryggad ekonomi under industrialiseringen. Samtidigt växer gruppen pensionärer ständigt vilket gör att den allmänna pensionsfonden belastas ekonomiskt. Samhällsstrukturen i landet har gått från ett patriarkalt samhälle, där äldste sonen försörjt föräldrarna och dottern erbjudit vård, till ett mer segregerat samhälle där föräldrarna alltmer fått klara sig själva. Då föräldrarna inte vill se sig själva som en börda för sina barn tenderar de att nöja sig med det som erbjuds och begär inte mer stöd än det som ges. Dock har föräldrarna en önskan att bo nära sina barn, av rädsla för ensamhet och isolering från familjen.Bristen på finansiella medel riskerar enligt forskare leda till att barnen ser försörjningen av föräldrarna som en tung börda och att det på lång sikt leder till att barnen försummar sina föräldrar. ReformerDen sydkoreanska befolkningen talar alltmer om brister i familjepolitiken och tycks vilja se ett ökat ansvarstagande från statens sida. Man vill se reformer i form av alternativa pensionsformer såsom individuella pensionsfonder, alternativa vårdmöjligheter, samt sjukförsäkring för långtidssjuka. De nordeuropiska staterna hålls ofta upp som modeller för välfärdssamhället. 2008 infördes också en vårdförsäkring som ska täcka kostnader av långtidssjukdom, där bland annat åldersrelaterade sjukdomar ingår, men det är för tidigt att säga om den är tillräcklig. Den sydkoreanska regeringen önskar å sin sida se ett delat ansvar mellan familjen och staten och vill uppmuntra till ökat privat initiativtagande samt ett större visat intresse för vårdens problem.Kommentar: Då kostnaderna för en barnfamilj är höga ställer sig alltfler tveksamma till att skaffa barn och bristen på daghem och vårdhem underlättar inte situationen. Framtida kostnader för omsorg om de äldre förväntas också stiga vilket i sig lägger last på den generation som ansvarar för försörjningen av såväl barn som pensionärer. Familjeansvaret ser ut att gå mot ett delat samhällsansvar som påverkar flera samhällssektorer. Samhälls- förändringarna banar väg för en ny syn på ett vidgat gemensamt ansvarstagande för de framtida problemen.