Bland de utrikespolitiska prioriteringarna står relationen till USA i en klass för sig. Gränsen mellan USA och Kanada är världens längsta landgräns, och handeln mellan Kanada och USA är den mest omfattande mellan två länder någonstans i världen. Nästan 80 procent av Kanadas export går till USA. 20 procent av USA:s export går till Kanada. USA:s andel av Kanadas import är cirka två tredjedelar.
Denna närhet till USA i såväl geografisk som ekonomisk mening präglar kanadensisk politik i snart sagt alla avseenden. Relationen till det stora grannlandet är en central fråga för varje kanadensisk regering, som har att finna rätt balans mellan att markera självständighet och att vårda det som ofta kallas den närmaste bilaterala relationen i världen.
Under Bush-administrationen var detta en delikat balansgång för Stephen Harper. Kanadas konservativa och USA:s republikaner betraktas som systerpartier, och för Harper var det naturligt att söka ett konstruktivt samarbetsklimat och goda personliga relationer med president Bush. Samtidigt var det viktigt att hålla ett tydligt avstånd till en republikansk administration som utan tvekan var den minst populära amerikanska regeringen någonsin bland kanadensarna.
I och med president Obamas tillträde har ekvationen blivit betydligt mindre komplicerad. Nära relationer med den nya administrationen betraktas som enbart av godo, och redan talas om ett intensifierat samarbete på viktiga områden som klimat, energi och gränskontrollfrågor. De bägge ländernas respektive ekonomiska stimulanspaket kommer också att samordnas nära.
Det var en stor händelse i Kanada att president Obama valde att som första utlandsresa efter installationen besöka Ottawa. Besöket, som ägde rum den 19 februari, var kort och helt utan pompa och ståt, men hade mycket stor symbolisk betydelse som en bekräftelse på de nära relationerna de bägge länderna emellan. Alla är överens om att besöket blev mycket lyckat – inte minst för premiärminister Harper som tog väl vara på Barack Obamas enorma popularitet i Kanada. Han fick tillfälle att framträda som statsman och kunde därmed ta tillbaka något av den prestige han förlorade i och med det inrikespolitiska tumultet före jul. Under förra årets amerikanska primär- och presidentvalskampanj kom en av de centrala frågorna att handla om det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, när Barack Obama kritiserade avtalets konstruktion och förklarade sig vilja omförhandla det. Till detta lades på nyåret diskussionerna om ”buy American” i det amerikanska stimulanspaketet. Både skepsisen till NAFTA och de protektionistiska inslagen i stimulanspaketet har varit en källa till betydande oro på kanadensisk sida, och här har man arbetat hårt för att hävda sina intressen gentemot USA. Barack Obama har nu tonat ned sin NAFTA-kritik, och för ”buy American” gäller att reglerna inte skall inkräkta på USA:s internationella åtaganden. Därmed tycks det mesta av intressekonflikten i handelspolitiken ha lagts åt sidan, men kanadensarna har påmints om att det inte ens under en ny administration är självklart att amerikanska och kanadensiska intressen sammanfaller.