När den konservativa regeringen tillträdde gav den uttryck för en mycket bestämd ambition att ägna sig främst åt inrikespolitiken. Efter hand har ändå utrikespolitiken kommit att inta en alltmer tydlig plats på dagordningen, med särskilt fokus på Afghanistan, USA och övriga länder på den amerikanska kontinenten samt de stora tillväxtekonomierna. Den sedan flera år allt överskuggande enskilda utrikespolitiska frågan är Kanadas engagemang i Afghanistan. Den aktuella kanadensiska styrkan i den NATO-ledda insatsen omfattar drygt 2 500 man och är huvudsakligen förlagd till Kandahar i södra delen av landet. Uppdraget är farligt, med betydande inslag av stridande uppgifter. De kanadensiska förlusterna är omfattande – i februari 2009 uppgår de till ett drygt hundratal döda – och många kanadensare ifrågasätter uppdragets utformning och berättigande. En majoritet i underhuset godkände ändå under våren 2008 att insatsens mandat förlängdes till 2011, under förutsättning att NATO sänder förstärkningar till området och kanadensiska trupper får tillgång till bättre materiel. Såväl regering som opposition säger att det inte är aktuellt med någon förlängning av den militära insatsen bortom 2011. I kontrast till engagemanget i Afghanistan ställde sig Kanada utanför Irakkriget. Kanada förordade att FN-spåret skulle uttömmas och ställde sig aldrig bakom det amerikanska handlingsprogrammet. Dåvarande premiärminister Chrétien sade att kriget var "unjustified" vilket framkallade spänningar i relationen med USA och även en intensiv inrikespolitik debatt. Stephen Harper var som oppositionsledare kritisk till den liberala regeringens agerande, men har i regeringsställning inte ändrat Kanadas Irakpolitik.
När det gäller Kanadas politik i Mellanöstern har däremot regeringsskiftet inneburit en delvis ny inriktning, där premiärministern sett till att förskjuta politiken i en mer israelvänlig riktning. I FN och andra multilaterala fora har Kanada flera gånger agerat och röstat mot vad man uppfattar som ensidig och obalanserad kritik mot Israel. En av den nya regeringens uttalade ambitioner är en tydlig prioritering av nordliga och arktiska frågor. Regeringen Harper har gjort hävdandet av kanadensisk närvaro och suveränitet i polarområdet till en prioriterad fråga, och kopplat denna bl.a. till en allmän upprustning av försvaret. En särskild nordlig dimension i utrikespolitiken finns sedan 2001, och i denna läggs stor vikt vid frågor som berör ursprungsbefolkningens levnadssituation och den arktiska miljön.
Traditionellt finns många likheter mellan svenska och kanadensiska utrikespolitiska värderingar. Kanada har genomgående fört en multilateralt inriktad utrikespolitik och varit mycket aktivt i FN och andra multilaterala organisationer. Den konservativa regeringen har dock en mer återhållsam attityd till multilateralt samarbete än vi vant oss vid från kanadensisk sida. Det är inte givet att regeringen ser ett egenvärde i att söka multilaterala lösningar på gemensamma problem och ställningstaganden och bidragsbeslut till multilaterala projekt och institutioner blir snarare prövade från fall till fall och med krav på ett tydligt mervärde.
På det handelspolitiska området förespråkar Kanada frihandel men för inom vissa sektorer en politik med protektionistiska förtecken, inte minst inom kultur, jordbruk, transport, telekom och finansiella tjänster. I WTO:s Doharunda har Kanada argumenterat för en liberalare handel för jordbrukssektorn, men också starkt värnat de inhemska sektorer, särskilt spannmål, mjölkproduktion och fjäderfä, som präglas av omfattande reglering. Kanada har vid sidan av det multilaterala spåret under de senaste åren också aktivt sökt etablera nya handelsrelationer via förhandlingar om bilaterala frihandelsavtal. Nyligen ingick man ett sådant avtal med EFTA-länderna. Under den senaste tidens internationella ekonomiska kris har premiärminister Harper mycket tydligt hävdat åsikten att ökad protektionism är sämsta tänkbara politik för att möta de gemensamma utmaningarna.