Förbindelserna med USA intar en särställning inom kanadensisk utrikespolitik. Gränsen mellan USA och Kanada är världens längsta landgräns mellan två länder. USA svarar för omkring tre fjärdedelar av Kanadas export och två tredjedelar av Kanadas import. Närheten till USA, i såväl geografisk som ekonomisk mening, präglar kanadensisk politik i de flesta avseenden. Relationen till det stora grannlandet är en central fråga för varje kanadensisk regering, som har att finna rätt balans mellan att markera självständighet och att vårda det som ofta kallas den närmaste bilaterala relationen i världen. Den allt överskuggande enskilda utrikespolitiska frågan är sedan flera år Kanadas engagemang i Afghanistan. Den kanadensiska styrkan omfattar cirka 2 800 man och är huvudsakligen förlagd till Kandahar i den oroliga södra delen av landet. De kanadensiska förlusterna är omfattande (drygt 150 soldater och fyra civila) och en majoritet av kanadensare ifrågasätter idag uppdragets utformning och berättigande. Parlamentet beslöt 2008 att avsluta det militära engagemanget i Afghanistan år 2011. I november 2010 bestämde regeringen, med stöd av liberalerna, dock att ha kvar upp till 950 militära utbildare, huvudsakligen för utbildning av den afghanska militären, även efter det att de stridande styrkorna dras tillbaka i juli 2011. Detta, menade man, var förenligt med det beslut man tagit 2008. Regeringen försäkrade att den berörda personalen ska arbeta inom säkra baser (dvs. inte som utbildare i fält), huvudsakligen i Kabul (och inte i Kandahar, där de kanadensiska stridande styrkorna haft sin bas). Det är oklart vad som kommer att ske med Kanadas civila och humanitära insatser i Afghanistan, vilka är beroende av väpnat beskydd.
Kanadas engagemang efter jordbävningen i Haiti i januari 2010 har varit stort, både i termer av omedelbara katastrofinsatser och utlovade generösa bidrag till återuppbyggnad. Även bidragen från enskilda kanadensare har varit betydande. Kanadas stora engagemang i Haiti förklaras delvis av att man hyser en stor haitisk diaspora, drygt 100 000 personer, (huvudsakligen i Montreal, Québec). Ett annat skäl är att kanadensisk biståndspolitik numera prioriterar Latinamerika framför Afrika. Många ser också Haiti som en mer hanterlig arvtagare till Kanadas engagemang i Afghanistan; mindre resurskrävande militärt, inte lika komplicerat geopolitiskt och större potential för en positiv utgång.
I kontrast till engagemanget i Afghanistan ställde sig Kanada utanför Irakkriget. Dåvarande premiärminister Chrétien sade att kriget var unjustified vilket framkallade spänningar i relationen med USA och även en intensiv inrikespolitik debatt. Stephen Harper var som oppositionsledare kritisk till den liberala regeringens agerande, men ändrade inte i regeringsställning Kanadas Irakpolitik.
När det gäller Kanadas politik i Mellanöstern har däremot regeringsskiftet inneburit en förändring i en mer Israel-vänlig inriktning. I FN och andra multilaterala fora har Kanada flera gånger på senare år agerat och röstat mot vad man uppfattar som ensidig och obalanserad kritik mot Israel.
En av den nya regeringens uttalade ambitioner är en tydlig prioritering av arktiska frågor. Regeringen Harper har gjort hävdandet av kanadensisk närvaro och suveränitet i de arktiska området till en prioriterad fråga och kopplat denna bl a till en allmän upprustning av försvaret.
Traditionellt finns många likheter mellan svenska och kanadensiska utrikespolitiska värderingar. Kanada har genomgående fört en multilateralt inriktad utrikespolitik och varit mycket aktivt i FN och andra multilaterala organisationer. Den konservativa regeringen har dock en mer återhållsam attityd till multilateralt samarbete än vi vant oss vid från kanadensisk sida. Det är inte givet att regeringen ser ett egenvärde i att söka multilaterala lösningar på gemensamma problem och ställningstaganden. Kanadas misslyckade kampanj för att komma in i FN:s säkerhetsråd hösten 2011 (man förlorade omröstningen mot Tyskland och Portugal) ses av många som en reaktion från världssamfundet mot denna nya kanadensiska politik.
På det handelspolitiska området förespråkar Kanada frihandel, men bedriver inom vissa sektorer en politik med protektionistiska förtecken, inte minst inom kultur, jordbruk, transport och finansiella tjänster. Kanada har vid sidan av de multilaterala frihandelsförhandlingarna inom Doharundan under de senaste åren aktivt sökt etablera nya handelsrelationer via förhandlingar om bilaterala frihandelsavtal. Hösten 2009 inleddes förhandlingar med EU om ett brett frihandels- och samarbetsavtal (CETA). Förhandlingarna beräknas vara avslutade i slutet av 2011. Dessutom pågår förhandlingar om frihandelsavtal med bl.a. Sydkorea, Ukraina, CARICOM och Indien. Frihandelsavtal med Colombia, Jordanien och Panama är färdigförhandlade, men inväntar slutliga ratificeringar. Sedan 1994 är ett frihandelsavtal i kraft mellan Kanada, USA och Mexiko (NAFTA).
Kanada har ratificerat Kyoto-protokollet, men inte på långt när levt upp till sina åtaganden. Dessutom har man gradvis backat från utlovade minskningsmål. Det är i första hand på federal nivå som det brister vad gäller de miljöpolitiska ambitionerna. Delvis har det att göra med att regeringen Harper har sin traditionella maktbas i provinsen Alberta, som har en stor produktion av olja från oljesand. På provinsnivå förs dock i flera fall en mer progressiv klimatpolitik. Regeringens bristande ambitioner har kritiserats kraftigt av oppositionen, den inhemska miljörörelsen och internationellt. Regeringen försvarar sig med att man inte kan gå längre innan USA gör det. Kanada ställde sig bakom Köpenhamnsöverenskommelsen (Copenhagen Accord) och har i enlighet med den anmält ett nationellt åtagande, denna gången 17 procents minskning med basåret 2005, vilket är en försämring jämfört med det tidigare.
Kanada stod, i egenskap av ordförande, värd för G8-och G20-mötena i slutet av juni 2010.