Kanada styrs sedan parlamentsvalet i januari 2006 av en konservativ minoritetsregering under ledning av premiärminister Stephen Harper. Partiet kunde fortsätta regera i minoritet efter det parlamentsval som hölls i oktober 2008. De två valsegrarna illustrerar en betydande tyngdpunktsförskjutning som ägt rum i den kanadensiska politiken under de senaste åren.
Det liberala partiet har dominerat det politiska landskapet under större delen av efterkrigstiden och har uppfattats som landets regeringsbärande parti, med framträdande premiärministrar som Lester B Pearson, Pierre Trudeau och Jean Chrétien. Intern splittring, svagt ledarskap och en allmän känsla att partiet blivit alltför vant vid sitt maktinnehav ledde dock till en skarp tillbakagång i väljarstöd kring 2004. Partiet sargades särskilt allvarligt när det samma år uppdagades att partiet och enskilda partifunktionärer olagligt kommit i åtnjutande av stora summor pengar avsedda för en statlig informationskampanj i anslutning till 1995 års folkomröstning om självständighet för Quebec. När partiet utsåg den tidigare miljöministern Stéphane Dion till ny partiledare 2006 fortsatte och förstärktes den negativa trenden. Dion, uppfattad som okarismatisk och med bristfällig förmåga att kommunicera på engelska, lyckades aldrig övertyga kanadensarna om att han var en trovärdig premiärministerkandidat. När han valde att göra införandet av en koldioxidskatt till huvudnummer i det liberala partiprogrammet vände sig väljarkåren starkt emot honom, och valet 2008 blev bland de sämsta någonsin för liberalerna. Dion ersattes i december 2008 av Michael Ignatieff.
Parallellt med den liberala tillbakagången har Kanadas konservativa rörelse konsoliderats. Efter ett katastrofalt val 1993, då Brian Mulroneys konservativa parti i stort sett utraderades var de konservativa under resten av 90-talet upptagna av interna strider och uppdelade i två konkurrerande partier: det populistiska missnöjespartiet Reform Party/Canadian Alliance i västra Kanada och det traditionella Progressive Conservative Party.
Stephen Harper lyckades 2003 ena de två rörelserna och skapa ett samlat konservativt parti under sin ledning. Han har sedan dess tagit ett ganska spretigt parti tydligt i riktning mot politikens mittfåra med budskap som skall appelera till breda lager av befolkningen. Samtidigt har han sökt förflytta den offentliga debatten i konservativ riktning genom att låta den handla om frågor och värderingar som ligger den konservativa rörelsen nära. Partibasen har breddats och bygger på en koalition av högerpopulister från västra Kanada, progressiva konservativa från Ontario och frankofona traditionalister från Quebec. De konservativa är nu ett rikstäckande parti med effektiv och stark organisation och goda finanser.
Stephen Harper kallade till nyval i oktober 2008 med förhoppningen att kunna stärka sin ställning och bilda en majoritetsregering. Med Stéphane Dion som ytterst svag oppositionsledare såg det länge också ut som om detta mål skulle ligga inom räckhåll, men det konservativa partiet lyckades inte göra de inbrytningar i provinsen Quebec som hade behövts för att bryta Bloc Québécois’ dominans och erhålla erforderliga mandat. Även om detta delvis kan förklaras av ett par valtaktiska missgrepp i valkampanjens slutskede får man också konstatera att det verkar som om kanadensarna är ganska nöjda med status quo – de tycker sig ha en duglig regering, som på grund av sin minoritetsställning inte kan ta ut svängarna hur mycket som helst i konservativ riktning.
Höstens stora politiska dramatik utlöstes en kort tid efter valet när regeringen presenterade sin ekonomiska höstrapport utan att i denna föreslå några stimulansåtgärder trots den växande internationella ekonomiska krisen. När regeringen dessutom oväntat föreslog att det statliga partistödet skulle dras in reagerade en samlad opposition mycket kraftigt. För första gången i kanadensisk politisk historia enades oppositionspartierna om att bilda en koalition, med syfte att rösta bort regeringen i en förtroendeomröstning och bilda en ny ministär bestående av liberaler och socialdemokratiska NDP, med parlamentariskt stöd av Bloc Québécois. För att undvika ett nederlag i underhuset tog premiärministern det mycket kontroversiella steget att be generalguvernören avsluta höstens parlamentssession, endast sex veckor efter valet. Många talade om läget som en konstitutionell kris, och klart är att Kanada befann sig på okänt konstitutionellt territorium när generalguvernören tvingades välja mellan att utlysa nyval, att stänga parlamentet och att be oppositionen bilda regering. Generalguvernören valde att följa Harpers råd, och parlamentet stängdes i början av december - mitt under den växande ekonomiska krisen.
Den politiska krisen, anser de flesta, var i hög grad orsakad av premiärministern själv genom hans onödigt konfrontatoriska sätt att möta oppositionen, och hans rykte som skicklig ledare och smart strateg fick en ordentlig törn. Även Stéphane Dion, som efter det rungande valnederlaget sökte bli premiärminister genom samarbetet med NDP, gick ur krisen som förlorare. Koalitionen var aldrig populär hos allmänheten, och i och med parlamentets stängning förlorade koalitionen sitt momentum. Dion tvingades avgå, och i december utsågs istället Michael Ignatieff, f.d. Harvard-profesor och invald i parlamentet så sent som 2006, till ny partiledare.
När parlamentet öppnade igen i slutet av januari presenterade regeringen en ny regeringsförklaring och en budget som andades ett avsevärt större mått av öppenhet att samarbeta med oppositionen; bl.a. innehöll den kraftfulla insatser för att stimulera ekonomin. Liberalerna valde att stödja budgetförslaget med förbehållet att regeringen måste förse underhuset med regelbunden återrapportering om hur budgeten och stimulanspaketet genomfördes. Därmed sprack oppositionspartiernas koalitionsplaner och regeringens överlevnad säkrades tillsvidare.