Basfakta
Officiellt namn: Canada
Yta: 9,976,140 km2,
Folkmängd: 33,4 miljoner (oktober 2008)
Språk: Engelska 59,3% , franska 23,2% (officiella språk)
Huvudstad: Ottawa
Statsskick: Monarki
Statschef: Drottning Elizabeth II
Generalguvernör (de facto statschef): Michaëlle Jean
Regering: Konservativ minoritetsregering
Regeringschef: Premiärminister Stephen Harper
Utrikesminister: Lawrence Cannon
Politiska partier i parlamentet (Partiledare): Conservative Party of Canada (Stephen Harper), Liberal Party (Michael Ignatieff), Bloc Québécois (Gilles Duceppe), New Democratic Party (Jack Layton)
Senaste allmänna val: 14 november 2008
Aktuell mandatfördelning i underhuset (totalt 308): Konservativa 143, Liberaler 77, Bloc Québécois 49, NDP 37, Oberoende 2
Provinser och territorier (huvudstäder): Alberta (Edmonton), British Columbia (Victoria), Manitoba (Winnipeg), New Brunswick (Frederictown), Newfoundland and Labrador (St. John’s), Northwest Territories (Yellowknife), Nova Scotia (Halifax), Nunavut (Iqaluit), Ontario (Toronto), Prince Edward Island (Charlottetown), Québec (Québec City), Saskatchewan (Regina), Yukon (Whitehorse)
BNP: 1 429 mdr USD (2007)
BNP/capita: 38 351 USD (2007)
BNP-tillväxt: 0,5 procent (2008)
Inflation: 1,1 procent (jan 2009)
Arbetslöshet: 7,2 procent (jan 2009)
Samhällsskick
Kanada är en parlamentarisk demokrati inom det Brittiska samväldet. Statschef är drottning Elizabeth II. Drottningen representeras i Kanada av en generalguvernör, som betraktas som landets de facto statschef. Ämbetet, som är av huvudsakligen ceremoniell och representativ karaktär, innehas för närvarande av Mme Michaëlle Jean.
Efter tiden som brittisk koloni vann Kanada sin självständighet i flera steg. År 1867 antog det brittiska parlamentet den s.k. British North America Act som förenade ett antal provinser till en federation med eget parlament i Ottawa. Detta blev kärnan till dagens Kanada. De s.k. Westminsterstatuterna gav 1931 Kanada status som självständig stat, men det var inte förrän 1982 som det brittiska parlamentet gav upp beslutandemakten över den kanadensiska konstitutionen, och dåvarande premiärministern Pierre Trudeau kunde ”ta hem” konstitutionen till Kanada. Då provinsen Quebec aldrig undertecknat den råder emellertid än idag ett slags konstitutionellt vakuum.
Kanada har en av världens mest långtgående federativa strukturer. Landet består av tio provinser, vilka har egna regeringar med vidsträckta befogenheter, samt tre territorier i norra delen av Kanada. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i landets grundlag (försvar, utrikespolitik, osv.) är provinsernas ansvar. Hit hör t ex mycket av utbildningspolitiken, sjukvården, miljöfrågor och naturresurser. Även de tre glest befolkade nordliga territorierna har delegerats ett mått av självstyre.
Geografi, befolkning och språk
Kanada är, efter Ryssland, världens näst största land med en yta ca 22 gånger större än Sveriges. Avståndet mellan den nordligaste punkten i Norra Ishavet och gränsen till USA i söder är 4000 kilometer, och mellan öst- och västkusten 5400 kilometer. Tidsskillnaden mellan Newfoundland i öster och British Columbia i väster är fyra och en halv timme. Från Halifax vid Atlantkusten är det närmare till London än till Vancouver. Klimatet varierar starkt från milt klimat i södra British Columbia till rent arktiskt klimat i de norra delarna av landet.
Landet har drygt 33 miljoner invånare, varav ca 80 procent är bosatta i en smal remsa längs gränsen mot USA. Resten av landet är glest befolkat, och i de tre norra territorierna, med en yta lika stor som hela Västeuropa, finns bara ca 100 000 invånare.
Kanadas ursprungsbefolkning kan arkeologiskt spåras ca 12 000 år tillbaka i tiden. Totalt räknas ca en miljon människor till denna befolkningsgrupp, som består av indianer, inuiter (eskimåer) och metiser, vilka är personer med blandad europeisk och indiansk härkomst. Ursprungsbefolkningen är överrepresenterad i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och självmord. Även i fråga om grundläggande samhällsservice som utbildning, sjukvård och sanitära förhållanden är ursprungsbefolkningen missgynnad. En förbättring av ursprungsbefolkningens situation ses av många kanadensare som en av dagens mest angelägna politiska frågor. I en uppmärksammad gest bad premiärminister Stephen Harper våren 2008 ursprungsbefolkningen om ursäkt för den statliga assimilationspolitik som drevs under hundra år fram till 1970-talet och som tog sig uttryck i splittrandet av ursprungsfolkens familjer och tvångsintagning av deras barn på internatskolor.
Kanada har alltid varit ett utpräglat invandringsland. Ungefär en femtedel av landets invånare är födda utomlands, och i Toronto - ett storstadsområde med närmare 5 miljoner invånare - är varannan person född utanför landets gränser. Landet tar idag emot drygt 250 000 människor per år, av vilka den största delen är arbetskraftsinvandrare. Invandringen från Europa har traditionellt präglats av fransmän och britter, men också av stora grupper italienare, tyskar och polacker. Under senare år har immigranterna från Asien, särskilt från Kina, Indien och Filippinerna, dominerat. Sammantaget innebär invandringen ett resurstillskott för Kanada som utgör en viktig faktor för landets befolkningstillväxt och välstånd. Kanadas politik går också ut på att locka till sig personer med kunskaper och färdigheter som samhället ser behov av, vilket man parar med effektiv integrering och relativt enkla regler för medborgarskap. Politiken har bidragit till en generellt positiv attityd till invandring.
Av Kanadas befolkning är tre fjärdedelar engelsktalande och en fjärdedel fransktalande. De fransktalande är främst koncentrerade till provinsen Quebec, som enligt en provinslag från 1977 har franska som enda officiella språk. På federal nivå är Kanada officiellt tvåspråkigt sedan 1969. Inrikespolitisk översikt
Kanada styrs sedan parlamentsvalet i januari 2006 av en konservativ minoritetsregering under ledning av premiärminister Stephen Harper. Partiet kunde fortsätta regera i minoritet efter det parlamentsval som hölls i oktober 2008. De två valsegrarna illustrerar en betydande tyngdpunktsförskjutning som ägt rum i den kanadensiska politiken under de senaste åren.
Det liberala partiet har dominerat det politiska landskapet under större delen av efterkrigstiden och har uppfattats som landets regeringsbärande parti, med framträdande premiärministrar som Lester B Pearson, Pierre Trudeau och Jean Chrétien. Intern splittring, svagt ledarskap och en allmän känsla att partiet blivit alltför vant vid sitt maktinnehav ledde dock till en skarp tillbakagång i väljarstöd kring 2004. Partiet sargades särskilt allvarligt när det samma år uppdagades att partiet och enskilda partifunktionärer olagligt kommit i åtnjutande av stora summor pengar avsedda för en statlig informationskampanj i anslutning till 1995 års folkomröstning om självständighet för Quebec. När partiet utsåg den tidigare miljöministern Stéphane Dion till ny partiledare 2006 fortsatte och förstärktes den negativa trenden. Dion, uppfattad som okarismatisk och med bristfällig förmåga att kommunicera på engelska, lyckades aldrig övertyga kanadensarna om att han var en trovärdig premiärministerkandidat. När han valde att göra införandet av en koldioxidskatt till huvudnummer i det liberala partiprogrammet vände sig väljarkåren starkt emot honom, och valet 2008 blev bland de sämsta någonsin för liberalerna. Dion ersattes i december 2008 av Michael Ignatieff.
Parallellt med den liberala tillbakagången har Kanadas konservativa rörelse konsoliderats. Efter ett katastrofalt val 1993, då Brian Mulroneys konservativa parti i stort sett utraderades var de konservativa under resten av 90-talet upptagna av interna strider och uppdelade i två konkurrerande partier: det populistiska missnöjespartiet Reform Party/Canadian Alliance i västra Kanada och det traditionella Progressive Conservative Party.
Stephen Harper lyckades 2003 ena de två rörelserna och skapa ett samlat konservativt parti under sin ledning. Han har sedan dess tagit ett ganska spretigt parti tydligt i riktning mot politikens mittfåra med budskap som skall appelera till breda lager av befolkningen. Samtidigt har han sökt förflytta den offentliga debatten i konservativ riktning genom att låta den handla om frågor och värderingar som ligger den konservativa rörelsen nära. Partibasen har breddats och bygger på en koalition av högerpopulister från västra Kanada, progressiva konservativa från Ontario och frankofona traditionalister från Quebec. De konservativa är nu ett rikstäckande parti med effektiv och stark organisation och goda finanser.
Stephen Harper kallade till nyval i oktober 2008 med förhoppningen att kunna stärka sin ställning och bilda en majoritetsregering. Med Stéphane Dion som ytterst svag oppositionsledare såg det länge också ut som om detta mål skulle ligga inom räckhåll, men det konservativa partiet lyckades inte göra de inbrytningar i provinsen Quebec som hade behövts för att bryta Bloc Québécois’ dominans och erhålla erforderliga mandat. Även om detta delvis kan förklaras av ett par valtaktiska missgrepp i valkampanjens slutskede får man också konstatera att det verkar som om kanadensarna är ganska nöjda med status quo – de tycker sig ha en duglig regering, som på grund av sin minoritetsställning inte kan ta ut svängarna hur mycket som helst i konservativ riktning.
Höstens stora politiska dramatik utlöstes en kort tid efter valet när regeringen presenterade sin ekonomiska höstrapport utan att i denna föreslå några stimulansåtgärder trots den växande internationella ekonomiska krisen. När regeringen dessutom oväntat föreslog att det statliga partistödet skulle dras in reagerade en samlad opposition mycket kraftigt. För första gången i kanadensisk politisk historia enades oppositionspartierna om att bilda en koalition, med syfte att rösta bort regeringen i en förtroendeomröstning och bilda en ny ministär bestående av liberaler och socialdemokratiska NDP, med parlamentariskt stöd av Bloc Québécois. För att undvika ett nederlag i underhuset tog premiärministern det mycket kontroversiella steget att be generalguvernören avsluta höstens parlamentssession, endast sex veckor efter valet. Många talade om läget som en konstitutionell kris, och klart är att Kanada befann sig på okänt konstitutionellt territorium när generalguvernören tvingades välja mellan att utlysa nyval, att stänga parlamentet och att be oppositionen bilda regering. Generalguvernören valde att följa Harpers råd, och parlamentet stängdes i början av december - mitt under den växande ekonomiska krisen.
Den politiska krisen, anser de flesta, var i hög grad orsakad av premiärministern själv genom hans onödigt konfrontatoriska sätt att möta oppositionen, och hans rykte som skicklig ledare och smart strateg fick en ordentlig törn. Även Stéphane Dion, som efter det rungande valnederlaget sökte bli premiärminister genom samarbetet med NDP, gick ur krisen som förlorare. Koalitionen var aldrig populär hos allmänheten, och i och med parlamentets stängning förlorade koalitionen sitt momentum. Dion tvingades avgå, och i december utsågs istället Michael Ignatieff, f.d. Harvard-profesor och invald i parlamentet så sent som 2006, till ny partiledare.
När parlamentet öppnade igen i slutet av januari presenterade regeringen en ny regeringsförklaring och en budget som andades ett avsevärt större mått av öppenhet att samarbeta med oppositionen; bl.a. innehöll den kraftfulla insatser för att stimulera ekonomin. Liberalerna valde att stödja budgetförslaget med förbehållet att regeringen måste förse underhuset med regelbunden återrapportering om hur budgeten och stimulanspaketet genomfördes. Därmed sprack oppositionspartiernas koalitionsplaner och regeringens överlevnad säkrades tillsvidare.
Nationell sammanhållning
Den nationella sammanhållningen, med andra ord provinsen Quebecs ställning i federationen och den strävan efter självständighet som stöds av uppemot 50 procent av provinsens befolkning, har utan tvekan varit den mest ödesmättade politiska frågan i Kanada under de senaste årtiondena. Två gånger, 1980 och 1995, har provinsens väljare gått till folkomröstning; båda gångerna har resultatet blivit ett nej – om än knappt – till självständighet.
Det är inte aktuellt med någon ny folkomröstning om självständighet för Quebec inom överskådlig tid. Det betyder dock inte att frågan om självständighet är avförd från dagordningen. Tvärtom är Quebecfrågan närvarande i snart sagt varje sammanhang i kanadensisk politik, och är ofta avgörande för såväl politiska ställningstaganden som valresultat.
Premiärminister Harper satte frågan om provinsens ställning i federationen i fokus i slutet av 2006, då han i ett drag som beskrivs som historiskt lade fram ett resolutionsutkast i underhuset som erkänner quebecborna som en nation – med det viktiga tillägget att det är inom ett förenat Kanada. Förslaget kom överraskande men fick stöd av en stor majoritet och samtliga partier i underhuset. Den vedertagna bedömningen är att resolutionen, om än symboliskt viktig, inte har någon rättslig betydelse, och inte i sak förändrar Quebecs ställning inom federationen.
I de båda parlamentsvalen 2006 och 2008 har partiernas resultat i Quebec varit betydelsefulla för de slutliga valresultaten. Om de konservativa i 2006 års val lyckades etablera sig som ett trovärdigt federalt alternativ för besvikna liberaler och gå från noll till tio mandat i provinsen, var det just misslyckandet att fullfölja denna inbrytning som förhindrade en konservativ majoritet 2008.
Under senhöstens politiska kris i Ottawa gjorde premiärminister Harper klart att han bestämt motsatte sig att ett ”separatistparti” genom stödet till den föreslagna koalitionen skulle få ett starkt politiskt inflytande över Kanadas regering, och ifrågasatte om Bloc Quebecois kunde anses ha Kanadas bästa för ögonen. Harpers kommentarer upprörde många quebecbor, vilket har fått många att tvivla på att det konservativa partiet under Harper någonsin kommer att lyckas göra den ordentliga inbrytning i provinsen som synes vara en förutsättning för att vinna en majoritet i parlamentet.
Utrikespolitiken
När den konservativa regeringen tillträdde gav den uttryck för en mycket bestämd ambition att ägna sig främst åt inrikespolitiken. Efter hand har ändå utrikespolitiken kommit att inta en alltmer tydlig plats på dagordningen, med särskilt fokus på Afghanistan, USA och övriga länder på den amerikanska kontinenten samt de stora tillväxtekonomierna. Den sedan flera år allt överskuggande enskilda utrikespolitiska frågan är Kanadas engagemang i Afghanistan. Den aktuella kanadensiska styrkan i den NATO-ledda insatsen omfattar drygt 2 500 man och är huvudsakligen förlagd till Kandahar i södra delen av landet. Uppdraget är farligt, med betydande inslag av stridande uppgifter. De kanadensiska förlusterna är omfattande – i februari 2009 uppgår de till ett drygt hundratal döda – och många kanadensare ifrågasätter uppdragets utformning och berättigande. En majoritet i underhuset godkände ändå under våren 2008 att insatsens mandat förlängdes till 2011, under förutsättning att NATO sänder förstärkningar till området och kanadensiska trupper får tillgång till bättre materiel. Såväl regering som opposition säger att det inte är aktuellt med någon förlängning av den militära insatsen bortom 2011. I kontrast till engagemanget i Afghanistan ställde sig Kanada utanför Irakkriget. Kanada förordade att FN-spåret skulle uttömmas och ställde sig aldrig bakom det amerikanska handlingsprogrammet. Dåvarande premiärminister Chrétien sade att kriget var "unjustified" vilket framkallade spänningar i relationen med USA och även en intensiv inrikespolitik debatt. Stephen Harper var som oppositionsledare kritisk till den liberala regeringens agerande, men har i regeringsställning inte ändrat Kanadas Irakpolitik.
När det gäller Kanadas politik i Mellanöstern har däremot regeringsskiftet inneburit en delvis ny inriktning, där premiärministern sett till att förskjuta politiken i en mer israelvänlig riktning. I FN och andra multilaterala fora har Kanada flera gånger agerat och röstat mot vad man uppfattar som ensidig och obalanserad kritik mot Israel. En av den nya regeringens uttalade ambitioner är en tydlig prioritering av nordliga och arktiska frågor. Regeringen Harper har gjort hävdandet av kanadensisk närvaro och suveränitet i polarområdet till en prioriterad fråga, och kopplat denna bl.a. till en allmän upprustning av försvaret. En särskild nordlig dimension i utrikespolitiken finns sedan 2001, och i denna läggs stor vikt vid frågor som berör ursprungsbefolkningens levnadssituation och den arktiska miljön.
Traditionellt finns många likheter mellan svenska och kanadensiska utrikespolitiska värderingar. Kanada har genomgående fört en multilateralt inriktad utrikespolitik och varit mycket aktivt i FN och andra multilaterala organisationer. Den konservativa regeringen har dock en mer återhållsam attityd till multilateralt samarbete än vi vant oss vid från kanadensisk sida. Det är inte givet att regeringen ser ett egenvärde i att söka multilaterala lösningar på gemensamma problem och ställningstaganden och bidragsbeslut till multilaterala projekt och institutioner blir snarare prövade från fall till fall och med krav på ett tydligt mervärde.
På det handelspolitiska området förespråkar Kanada frihandel men för inom vissa sektorer en politik med protektionistiska förtecken, inte minst inom kultur, jordbruk, transport, telekom och finansiella tjänster. I WTO:s Doharunda har Kanada argumenterat för en liberalare handel för jordbrukssektorn, men också starkt värnat de inhemska sektorer, särskilt spannmål, mjölkproduktion och fjäderfä, som präglas av omfattande reglering. Kanada har vid sidan av det multilaterala spåret under de senaste åren också aktivt sökt etablera nya handelsrelationer via förhandlingar om bilaterala frihandelsavtal. Nyligen ingick man ett sådant avtal med EFTA-länderna. Under den senaste tidens internationella ekonomiska kris har premiärminister Harper mycket tydligt hävdat åsikten att ökad protektionism är sämsta tänkbara politik för att möta de gemensamma utmaningarna. Kanadas relationer med USA
Bland de utrikespolitiska prioriteringarna står relationen till USA i en klass för sig. Gränsen mellan USA och Kanada är världens längsta landgräns, och handeln mellan Kanada och USA är den mest omfattande mellan två länder någonstans i världen. Nästan 80 procent av Kanadas export går till USA. 20 procent av USA:s export går till Kanada. USA:s andel av Kanadas import är cirka två tredjedelar.
Denna närhet till USA i såväl geografisk som ekonomisk mening präglar kanadensisk politik i snart sagt alla avseenden. Relationen till det stora grannlandet är en central fråga för varje kanadensisk regering, som har att finna rätt balans mellan att markera självständighet och att vårda det som ofta kallas den närmaste bilaterala relationen i världen.
Under Bush-administrationen var detta en delikat balansgång för Stephen Harper. Kanadas konservativa och USA:s republikaner betraktas som systerpartier, och för Harper var det naturligt att söka ett konstruktivt samarbetsklimat och goda personliga relationer med president Bush. Samtidigt var det viktigt att hålla ett tydligt avstånd till en republikansk administration som utan tvekan var den minst populära amerikanska regeringen någonsin bland kanadensarna.
I och med president Obamas tillträde har ekvationen blivit betydligt mindre komplicerad. Nära relationer med den nya administrationen betraktas som enbart av godo, och redan talas om ett intensifierat samarbete på viktiga områden som klimat, energi och gränskontrollfrågor. De bägge ländernas respektive ekonomiska stimulanspaket kommer också att samordnas nära.
Det var en stor händelse i Kanada att president Obama valde att som första utlandsresa efter installationen besöka Ottawa. Besöket, som ägde rum den 19 februari, var kort och helt utan pompa och ståt, men hade mycket stor symbolisk betydelse som en bekräftelse på de nära relationerna de bägge länderna emellan. Alla är överens om att besöket blev mycket lyckat – inte minst för premiärminister Harper som tog väl vara på Barack Obamas enorma popularitet i Kanada. Han fick tillfälle att framträda som statsman och kunde därmed ta tillbaka något av den prestige han förlorade i och med det inrikespolitiska tumultet före jul. Under förra årets amerikanska primär- och presidentvalskampanj kom en av de centrala frågorna att handla om det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, när Barack Obama kritiserade avtalets konstruktion och förklarade sig vilja omförhandla det. Till detta lades på nyåret diskussionerna om ”buy American” i det amerikanska stimulanspaketet. Både skepsisen till NAFTA och de protektionistiska inslagen i stimulanspaketet har varit en källa till betydande oro på kanadensisk sida, och här har man arbetat hårt för att hävda sina intressen gentemot USA. Barack Obama har nu tonat ned sin NAFTA-kritik, och för ”buy American” gäller att reglerna inte skall inkräkta på USA:s internationella åtaganden. Därmed tycks det mesta av intressekonflikten i handelspolitiken ha lagts åt sidan, men kanadensarna har påmints om att det inte ens under en ny administration är självklart att amerikanska och kanadensiska intressen sammanfaller.
Kanadas ekonomi
Kanada har kunnat uppvisa en tämligen robust och stabil ekonomi under de senaste åren. I fråga om ekonomisk tillväxt och sunda statsfinanser har Kanada under den senaste femårsperioden varit bland de ledande G7-länderna. Länge såg det också ut som om den finansiella och ekonomiska krisen i USA inte på allvar skulle hota den kanadensiska ekonomin. Trots nedgången i USA höll sig kanadensiska tillväxt- och arbetslöshetssiffror anmärkningsvärt stabila.
Förutsättningarna ändrades dock under senhösten, och den ekonomiska krisen har sedan vandrat norrut mycket snabbt och med stor kraft. Sårbarheten i förhållande till den amerikanska marknaden är också uppenbar: Närmare 80 procent av Kanadas export går till USA; kanadensiska företag förlitar sig i hög grad på finansiering i USA; en inte obetydlig del av hushållens och företagens tillgångar finns i USA; många amerikanska och kanadensiska företag har produktionskapacitet på båda sidor om gränsen.
Värst är det för tillverknings- och bilindustrin samt råvaruproducenterna. Bilundustrin är särskilt illa utsatt, med dramatiskt fallande försäljningssiffror för de stora amerikanska biltillverkarna vilka alla har fabriker i Ontario och många kanadensiska underleverantörer. Bland råvaruproducenterna har bl.a. skogsnäringarna lidit allvarlig skada av vikande efterfrågan på den amerikanska husmarknaden.
Också nedgången i oljepriserna har fått allvarliga konsekvenser. De höga världsmarknadspriserna på olja bidrog länge till en mycket stark expansion i den oljerika provinsen Alberta, där ekonomin gått på högvarv i något som närmast kan liknas vid en modern guldrush. Provinsens oljereserver är de största i världen efter Saudiarabien, och med en hög prisnivå har man kunnat exploatera de mycket stora tillgångar som är bundna i marken i den s.k. oljesanden, trots att detta är en mycket kostsam och energikrävande process. Priserna har nu fallit till en nivå där denna utvinning inte längre är lönsam, och investeringar och produktion har därmed minskat dramatiskt.
Samtidigt förtjänar det understrykas att Kanada har ett finansiellt system med institutioner som aldrig tillåtits bli lika riskbenägna som de amerikanska. De kanadensiska bankerna är därför fortsatt i ganska gott skick, och de fem största bankerna har t.o.m. stärkt sina balansräkningar genom tillskott av kapital. Enligt the Economist finns idag endast 12 banker i världen som fortsatt åtnjuter AAA i kreditvärdighet – två av dessa är kanadensiska. World Economic Forum har rankat Kanadas banksystem som världens stabilaste.
I ljuset av den ekonomiska krisen har alla viktiga ekonomiska indikatorer reviderats nedåt. Efter ett antal år där den ekonomiska tillväxten har legat kring 3 procent började en avmattning märkas redan i början av 2008. Mot slutet av året accelererade den negativa trenden: I december 2008 sjönk BNP med en procent, och under fjärde kvartalet 2008 krypmte BNP med 3,4 procent på årsbasis. För hela året 2008 blev tillväxten 0,5 procent, en kraftig tillbakagång jämfört med 2007, då tillväxten var 2,7 procent.
Arbetslöshetssiffrorna har stigit snabbt. Mellan oktober 2008 och januari 2009 försvann drygt 212 000 arbetstillfällen och arbetslösheten steg från 6,3 till 7,2 procent. Av allt att döma kommer denna siffra att fortsätta stiga.
I takt med den alltmer uppenbara krisen har Kanadas centralbank kommit att föra an allt aktivare penningpolitik. Styrräntan har sänkt flera gånger, och i januari sänktes den till 1 procent, den lägsta på 50 år. Fortsatta sänkningar är att vänta, särskilt som inflationen nu ligger väl under bankens 2-procentsmål. Den kanadensiska dollarn, som under en period i slutet av 2007 nådde paritet med, och faktiskt värderades högre än den amerikanska, handlas nu kring eller strax under 80 cent.
Den kanadensiska regeringen såg länge ut att inte förmå ta till sig allvaret i den ekonomiska utvecklingen. Under senhöstens valrörelse talade både premiärministern och finansministern om att den kanadensiska ekonomin var fortsatt stark och att man för budgetåret 2009 såg fram mot att kunna lägga ännu en balanserad budget. Något större behov av stimulansåtgärder såg man inte heller; tidigare genomförda skatte- och momssänkningar skulle vara tillräckliga för att hålla den ekonomiska ångan uppe. Som framgått i tidigare avsnitt presenterade man så sent som i slutet av november en ekonomisk rapport helt utan stimulanspaket och med förhoppningsfulla prognoser om fortsatta budgetöverskott fram till 2013.
När statsbudgeten så presenterades i slutet av januari var tongångarna helt annorlunda. Regeringen räknar där med ett budgetunderskott på totalt 85 miljarder dollar under de kommande fem budgetåren, varav 34 respektive 30 miljarder under de närmaste två. (Utgiftsposterna uppgår till ca 250 miljarder per år). Under budgetåren 2009 och 2010 förutses stimulansåtgärder på federal nivå uppgående till ca 40 miljarder dollar, vilket tillsammans med provinsernas åtaganden når ca 50 miljarder totalt. Som andel av BNP beräknas stimulanspaketet till 1,1 procent av BNP för 2009 respektive 2010. I stimulanspaketet ingår inkomstskattesänkningar på totalt ca 20 miljarder över flera år, med fokus på sänkt skatt i de lägre inkomstklasserna. Industristöd, med fokus på fordonsindustrin, skogsindustrin och tillverkningsindustrin lämnas med 7,5 miljarder dollar. Häri ingår också stöd till satsningar på förnyelsebar energi. Vidare ingår betydande satsningar på infrastruktur, inklusive tågtrafik, och bostadsbyggande.
EU:s samarbete med Kanada
Kanada är ett land med varaktiga och starka europeiska traditioner. Storbritannien och Frankrike har en särskild ställning i Kanadas historia, men också andra EU-medlemsländer har starka band till Kanada, inte minst genom betydande invandring.
Redan 1976 ingicks ett ramavtal för kommersiellt och ekonomiskt samarbete. År 1996 tillkom en politisk konsultationsmekanism för överläggningar med Kanada i de frågor som hör hemma i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. På senare år har tillkommit expertmöten för bl a rätts- och inrikesfrågor och expertmöten för t ex nedrustningsfrågor, mänskliga rättigheter och andra utrikespolitiska frågor. På politisk nivå hålls årliga konsultationer på utrikesministernivå. Toppmöten mellan Kanadas premiärminister och EU-ordförandeskapet samt kommissionen hålls i princip en gång om året.
Vid toppmötet i Tyskland 2007 kom ledarna överens om att genomföra en studie av förutsättningarna för ett närmare ekonomiskt samarbete mellan EU och Kanada. Studien presenterades för det toppmöte som hölls hösten 2008 i Quebec City, och gav en positiv bild av de ömsesidiga vinster som skulle uppnås av en närmare ekonomisk relation. Ledarna beslöt gå vidare med att staka ut den tänkbara omfattningen av ett ekonomiskt samarbetsavtal mellan EU och Kanada, med sikte på något betydligt mer sofistikerat och omfattande än ett traditionellt frihandelsavtal. Förväntan är att parterna vid toppmötet i Prag i maj 2009 skall kunna lansera de formella avtalsförhandlingarna. För EU:s del är den mest kritiska frågan hur man skall få Kanadas mycket självständiga provinser att genomföra de åtaganden som den federala regeringen gör under förhandlingarna.
Relationerna Kanada-Sverige
Vid folkräkningen 2006 uppgav drygt 330 000 kanadensare att de hade svenskt ursprung, en siffra som ger en uppfattning om storleken på den svenska ”kolonin” i vid bemärkelse. I samma folkräkning framgår att knappt 7000 personer är invandrade från Sverige och permanent bosatta i landet. Merparten av de svenska invandrarna, såväl historiskt som i nutid, har bosatt sig i västra Kanada; i British Columbia, Alberta, Saskatchewan och Manitoba. Många finns även i den folktätaste provinsen Ontario. Antalet svenskar med tillfälligt uppehållstillstånd för studier eller arbete brukar ligga kring 500. Sedan ett par år finns en bilateral överenskommelse mellan Sverige och Kanada som innebär att ungdomar från de bägge länderna kan erhålla arbets- och uppehållstillstånd för upp till ett år enligt ett förenklat förfarande. Av den kanadensiska gränskontrollstatistiken framgår att lite drygt 30 000 svenskar årligen besöker Kanada.
Den mest uppmärksammade gruppen svenskar i Kanada utgörs utan tvekan av de svenska ishockeyspelare som framgångsrikt spelat och spelar för kanadensiska lag i NHL. För närvarande finns åtta svenskar i de kanadensiska lagen, bl.a. Mats Sundin, Daniel och Henrik Sedin i Vancouver och lagkaptenen Daniel Alfredsson i Ottawa. Härutöver har ett drygt dussintal unga svenska spelare tingats ( ”draftats”) av kanadensiska lag. Kanadensisk media uppmärksammar ofta svenska ishockeyframgångar i OS, VM och JVM, samt individuella prestationer av svenska NHL-proffs. Börje Salming spelade 1973-89 i Toronto Maple Leafs, och blev 1996 inskriven i ”Hockey Hall of Fame”, vilket är mycket prestigefyllt i Kanada. På senare år har även intresset för svensk dam-ishockey ökat, då Sverige haft framgångar i både VM och OS.
Bland uppmärksammade svenskar upptar Raoul Wallenberg en särställning. Wallenberg utsågs 1985 av det kanadensiska parlamentet till landets förste hedersmedborgare, en ära som därefter vederfarits endast tre personer. Sedan år 2002 har den 17 januari officiell status som Raoul Wallenbergs minnesdag i Kanada.
Det bilaterala samarbetet och besöksutbytet
Relationerna mellan Sverige och Kanada är mycket goda och graden av samsyn är ofta hög.
Sverige har en lönad myndighet i Kanada, ambassaden i Ottawa. Honorärkonsuler finns på tio orter runt om i landet. På tre av dessa orter – Montreal, Toronto och Vancouver – assisteras konsulerna av kanslier med av ambassaden finansierad personal. Exportrådet har ett handelskontor i Toronto knutet till det svenska honorärkonsulatet, och där finns även en svensk-kanadensisk handelskammare.
Kanadensiskt statsbesök ägde rum i Sverige 1982, och det svenska kungaparet avlade statsbesök i Kanada 1988 och i oktober 2006. H. M. Konungen deltog även i det studiebesök som Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien gjorde i Ottawa, Montreal och Toronto hösten 1999.
Statsminister Göran Persson besökte Kanada under fyra dagar i februari 2003. Den dåvarande kanadensiske premiärministern Jean Chrétien besökte Sverige i samband med det svenska ordförandeskapet i EU 2001, då han tillsammans med utrikes- och handelsministrarna var i Stockholm för toppmötet EU-Kanada. Chrétien besökte därefter Stockholm också i februari 2002 i samband med "Stockholm Progressive Summit".
Ett antal svenska statsråd och statssekreterare har avlagt bilaterala och andra besök under de senaste åren, däribland biståndsminister Gunilla Carlsson, miljöminister Andreas Carlgren och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Ett stort antal riksdagsutskott, utredningar och centrala myndigheter har också besökt Kanada.
Utöver det utbyte som sker på officiell statlig nivå finns också livliga kontakter mellan svenska och kanadensiska kommuner, regionala myndigheter, intresseorganisationer, universitet och högskolor samt andra offentliga såväl som privata aktörer, vilka alla bidrar till det intensiva och kontinuerliga kunskaps- och erfarenhetsutbyte som äger rum mellan Sverige och Kanada. Ett vanligt tema för kanadensiska besök i Sverige är miljöteknik, medan svenska delegationer ofta vill lära av kanadensiska erfarenheter på migrations- och integrationsområdet.
Handelsutbytet
Under 2007 uppgick värdet av svensk varuexport till Kanada till 11 miljarder kronor, vilket var en minskning med 4 procent från 2006. Räknat som andel av svensk varuexport gick en procent till Kanada, vilket placerar landet som Sveriges artonde största exportmarknad. Varuimporten från Kanada ökade visserligen med 4 procent mellan 2006 och 2007, men uppgick ändå bara till blygsamma 3,5 miljarder kronor, eller 0,4 procent av den totala svenska importen. Därmed fanns inte Kanada på listan över våra 30 största varuleverantörer.
De största produktkategorierna som exporteras från Sverige till Kanada är läkemedel, bilar, raffinerade mineraloljeprodukter samt verkstadsprodukter och maskinutrustning. I den andra riktningen märks bl.a. malmer, läkemedel, flygplan, kraftalstrande maskiner samt järn och stål. År 2006 fanns enligt Exportrådet 140 svenska dotterbolag i Kanada. Institutet för tillväxtpolitiska studier har identifierat 16 100 anställda i över 50-talet svenskägda bolag (2004). Störst är Astra Zeneca och Ericsson, som också har forskning i landet, följda av bl. a. Autoliv, IKEA, Sandvik, Securitas och Volvo. Hennes & Mauritz finns etablerade i Kanada, liksom gratistidningen Metro. År 2005 fanns 68 kanadensiska företag med 3 600 anställda i Sverige. Störst är Bombardier (järnvägsmateriel).
* * *