Om Kanada

Officiellt namn: Canada

Yta: 9,976,140 km2 (drygt 22 gånger Sveriges yta)

Folkmängd: 34,5 miljoner (juli 2010)

Huvudstad: Ottawa

Språk: Modersmål: Engelska 58 procent, franska 22 procent (officiella språk), andra 20 procent (2006)

Födelsetal: 1,6 (enligt folkräkningen 2006)

Statsskick: Parlamentarisk demokrati, konstitutionell monarki, federal stat

Statschef: Drottning Elizabeth II

Generalguvernör (de facto statschef): David Johnston

Regering: Konservativ majoritetsregering

Regeringschef: Premiärminister Stephen Harper

Utrikesminister: John Baird

Politiska partier i parlamentet (partiledare): Conservative Party of Canada (Stephen Harper), New Democratic Party (Nycole Turmel, interim), Liberal Party (Bob Rae, interim) Bloc Québécois (Vivian Barbot, interim), Green Party (Elizabeth May)

Senaste allmänna val: 2 maj 2011

Nästa allmänna val: 15 oktober 2015. Premiärministern kan be generalguvernören utlysa val tidigare.

Aktuell mandatfördelning i underhuset (totalt 308): Konservativa 166, NDP 102, Liberaler 34, Bloc Québécois 4, Gröna 1, Vakant 1

Provinser och territorier (huvudstäder): Alberta (Edmonton), British Columbia (Victoria), Manitoba (Winnipeg), New Brunswick (Fredericton), Newfoundland and Labrador (St. John’s), Northwest Territories (Yellowknife), Nova Scotia (Halifax), Nunavut (Iqaluit), Ontario (Toronto), Prince Edward Island (Charlottetown), Quebec (Quebec City), Saskatchewan (Regina), Yukon (Whitehorse)

BNP: 1 577 miljarder USD (2010) (1 USD ≈ 1 CAD ≈ knappt 7 SEK)

BNP/capita: 39 171 USD (2010)

BNP-tillväxt: 3.1% 2010,

Inflation: 1,8 % (2010)

Arbetslöshet: 8% (2010)

Statsskuld: 84% av BNP (2010)

Bytesbalans: -48,5 miljarder USD, baserat på växelkurs (2010)

Budgetunderskott: 5,6% av BNP (2010)

Kort historik

Efter tiden som först fransk och sedan brittisk koloni vann Kanada sin självständighet i flera steg. År 1867 antog det brittiska parlamentet den s k British North America Act som förenade ett antal provinser till en federation (Confederation) med eget parlament i Ottawa. Det blev kärnan till dagens Kanada. De s k Westminsterstatuterna gav 1931 Kanada status som självständig stat. Men det var inte förrän 1982, när dåvarande premiärministern Pierre Trudeau ”tog hem” konstitutionen till Kanada, som det brittiska parlamentets formella beslutandemakt över den kanadensiska konstitutionen upphörde.

Geografi och befolkning

Kanada är, efter Ryssland, världens näst största land med en yta ca 22 gånger större än Sveriges. Tidsskillnaden mellan Newfoundland i öster och British Columbia i väster är fyra och en halv timme. Klimatet varierar starkt från milt klimat i södra British Columbia till arktiskt klimat i de norra delarna av landet.

Landet har drygt 34 miljoner invånare, varav ca 80 procent är bosatta i en smal remsa längs gränsen mot USA. Resten av landet är mycket glest befolkat och i de tre norra territorierna, med en yta lika stor som hela Västeuropa, finns bara ca 100 000 invånare.

Totalt räknas ca en miljon människor till Kanadas ursprungsbefolkning, som består av indianer (First Nations), inuiter och mestiser, (personer med blandad europeisk och indiansk härkomst). Ursprungsbefolkningen är överrepresenterad i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och självmord. En förbättring av ursprungsbefolkningens situation ses av många kanadensare som en av dagens mest angelägna politiska frågor.
Kanada har alltid varit ett utpräglat invandringsland. Ungefär en femtedel av landets invånare är födda utomlands. Landet tar idag emot omkring 250 000 invandrare per år, av vilka den största delen är arbetskraftsinvandrare. Under senare år har invandrarna från Asien, särskilt Kina, Indien och Filippinerna, dominerat. Därtill ska läggas omkring 80 000 säsongsarbetare som årligen kommer till Kanada för arbete främst inom jordbruket.

De fransktalande kanadensarna är främst koncentrerade till provinsen Québec. På federal nivå är Kanada officiellt tvåspråkigt sedan 1969.

Inrikespolitisk översikt

Kanada är en federal stat, en parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki inom det Brittiska samväldet. Statschef är Drottning Elizabeth II. Drottningen representeras i Kanada av en generalguvernör, som betraktas som landets de facto statschef. Ämbetet, som är av huvudsakligen ceremoniell och representativ karaktär, innehas sedan oktober 2010 av David Johnston.

Kanada har en av världens mest långtgående federala strukturer. Landet består av tio provinser, vilka har egna regeringar med vidsträckta befogenheter, samt tre territorier i norra delen av Kanada. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i landets grundlag (t ex försvar och utrikespolitik) är provinsernas ansvar. Hit hör t ex utbildning, hälso- och sjukvård samt naturresurser. I vissa frågor, t ex immigration och miljö, råder delat ansvar. Även de tre glest befolkade nordliga territorierna har delegerats visst självstyre.

Parlamentet består av underhuset (308 direktvalda ledamöter) och senaten (105 ledamöter utsedda av generalguvernören på förslag av premiärministern). Senaten har traditionellt rollen som sober second thought, men kan granska, föreslå ändringar i och t o m fälla lagförslag. Av ledamöterna i underhuset är 69 kvinnor, vilket motsvarar 22 %. I senaten är 32 ledamöter, eller drygt 35 %, kvinnor.

Kanada styrs sedan maj 2011 av en konservativ majoritetsregering under ledning av premiärminister Stephen Harper. Oppositionspartierna i storleksordning är det socialdemokratiska New Democratic Party (NDP), the Liberal Party, Bloc Québécois, som vill se ett självständigt Québec, samt the Green Party, som i senaste valet fick sitt allra första mandat i parlamentet. The Liberal Party, som dominerade det politiska landskapet under många decennier, fick i stället se en halvering av antal platser och för första gången sedan Kanadas självständighet är liberalerna inte längre bland de två största partierna i landets lagstiftande församling. Rollen som största oppositionsparti har i stället övertagits av NDP. Det traditionellt största partiet i provinsen Québec, Bloc Québecois, tappade alla sina mandat förutom fyra, de allra flesta till NDP.

Nationell sammanhållning och provinsen Québecs ställning

Provinsen Québecs ställning i federationen, och den strävan efter självständighet som stöds av uppemot 40 procent av provinsens befolkning, har varit en känslig fråga i Kanada under de senaste årtiondena. Två gånger, 1980 och 1995, har Québecs väljare gått till folkomröstning. Båda gångerna har resultatet blivit ett nej till självständighet, om än mycket knappt 1995.

Det är inte aktuellt med någon ny folkomröstning om självständighet för Québec inom överskådlig tid. Det provinsiella separatistpartiet Parti Québécois säger sig vilja verka för en större de facto självständighet, dvs. beslutanderätt på fler områden, men inte nödvändigtvis formell självständighet. Québec-frågan är dock närvarande i snart sagt varje sammanhang i kanadensisk politik och är ofta avgörande för såväl politiska ställningstaganden som valresultat.

Utrikespolitiken

Förbindelserna med USA intar en särställning inom kanadensisk utrikespolitik. Gränsen mellan USA och Kanada är världens längsta landgräns mellan två länder. USA svarar för omkring tre fjärdedelar av Kanadas export och två tredjedelar av Kanadas import. Närheten till USA, i såväl geografisk som ekonomisk mening, präglar kanadensisk politik i de flesta avseenden. Relationen till det stora grannlandet är en central fråga för varje kanadensisk regering, som har att finna rätt balans mellan att markera självständighet och att vårda det som ofta kallas den närmaste bilaterala relationen i världen.
 
Kanada avslutade sitt militära engagemang i Afghanistan, omfattande cirka 2 800 man, i juli 2011. Man har dock kvar omkring 600 militära utbildare och civila poliser, huvudsakligen i Kabul. Kanadas engagemang i Afghanistan var fram till tillbakadragandet en av de största utrikespolitiska frågorna i den inhemska debatten. De kanadensiska förlusterna har varit omfattande, nästan 160 soldater.

Kanadas engagemang efter jordbävningen i Haiti i januari 2010 har varit stort, både i termer av omedelbara katastrofinsatser och utlovade generösa bidrag till återuppbyggnad. Även bidragen från enskilda kanadensare har varit betydande. Kanadas stora engagemang i Haiti förklaras delvis av att man hyser en stor haitisk diaspora, drygt 100 000 personer, (huvudsakligen i Montreal). Ett annat skäl är att kanadensisk biståndspolitik delvis skiftat fokus från Afrika till Latinamerika. Många ser också Haiti som en mer hanterlig arvtagare till Kanadas engagemang i Afghanistan; mindre resurskrävande militärt, inte lika komplicerat geopolitiskt och större potential för en positiv utgång.

I kontrast till engagemanget i Afghanistan ställde sig Kanada utanför Irakkriget. Dåvarande premiärminister Chrétien sade att kriget var unjustified, vilket framkallade spänningar i relationen med USA och även en intensiv inrikespolitik debatt. Stephen Harper var som oppositionsledare kritisk till den liberala regeringens agerande, men ändrade inte i regeringsställning Kanadas Irak-politik.

Kanadas engagemang i den NATO-ledda Libyen-insatsen omfattar omkring 630 soldater, ett dussintal strids- och andra flygplan samt en fregatt. Dessutom leds NATO-insatsen sedan mars 2011 av den kanadensiske generallöjtnanten Charles Bouchard. Stödet för insatsen är brett hos allmänheten och i parlamentet och premiärminister Harper har utfäst att Kanada ska vara kvar i Libyen så länge insatsen varar.

När det gäller Kanadas politik i Mellanöstern har regeringsskiftet inneburit en förändring i en mer Israel-vänlig inriktning. I FN och andra multilaterala fora har Kanada flera gånger på senare år agerat och röstat mot vad man uppfattar som ensidig och obalanserad kritik mot Israel.

En av den nya regeringens uttalade ambitioner är en tydlig prioritering av arktiska frågor. Regeringen Harper har gjort hävdandet av kanadensisk närvaro och suveränitet i de arktiska området till en prioriterad fråga och kopplat denna bl a till en utlovad upprustning av försvaret.

Traditionellt finns många likheter mellan svenska och kanadensiska utrikespolitiska värderingar. Kanada har genomgående fört en multilateralt inriktad utrikespolitik och varit mycket aktivt i FN och andra multilaterala organisationer. Den nuvarande konservativa regeringen har dock en mer återhållsam attityd till multilateralt samarbete än vi vant oss vid från kanadensisk sida. Det är inte givet att regeringen ser ett egenvärde i att söka multilaterala lösningar på gemensamma problem och ställningstaganden. Kanadas misslyckade kampanj för att komma in i FN:s säkerhetsråd hösten 2011 (man förlorade omröstningen mot Tyskland och Portugal) ses av många som en reaktion från världssamfundet mot denna nya kanadensiska politik.

På det handelspolitiska området förespråkar Kanada frihandel, men bedriver inom vissa sektorer en politik med protektionistiska förtecken, inte minst inom kultur, jordbruk, transport och finansiella tjänster. Kanada har vid sidan av de multilaterala frihandelsförhandlingarna inom Doharundan under de senaste åren aktivt sökt etablera nya handelsrelationer via förhandlingar om bilaterala frihandelsavtal. Hösten 2009 inleddes förhandlingar med EU om ett brett frihandels- och samarbetsavtal (CETA). Förhandlingarna beräknas vara avslutade under första halvåret 2012. Dessutom pågår förhandlingar om frihandelsavtal med bl.a. Sydkorea, Ukraina, CARICOM och Indien. Frihandelsavtal med Colombia, Jordanien och Panama är färdigförhandlade, men de två sistnämnda inväntar slutliga ratificeringar. Sedan 1994 är ett frihandelsavtal i kraft mellan Kanada, USA och Mexiko (NAFTA).

Kanada har ratificerat Kyoto-protokollet, men inte på långt när levt upp till sina åtaganden. Dessutom har man gradvis backat från utlovade minskningsmål. Det är i första hand på federal nivå som det brister vad gäller de miljöpolitiska ambitionerna. Delvis har det att göra med att regeringen Harper har sin traditionella maktbas i provinsen Alberta, som har en stor produktion av olja från oljesand. På provinsnivå förs dock i flera fall en mer progressiv klimatpolitik. Regeringens bristande ambitioner har kritiserats kraftigt av oppositionen, den inhemska miljörörelsen och internationellt. Regeringen försvarar sig med att man inte kan gå längre innan USA gör det. Kanada ställde sig bakom Köpenhamnsöverenskommelsen (Copenhagen Accord) och har i enlighet med den anmält ett nationellt åtagande, denna gång en 17 procents minskning jämfört med basåret 2005, vilket är en försämring jämfört med det tidigare åtagandet i Kyoto-protokollet.
 

Kanadas ekonomi   

Kanada är världens tionde största ekonomi. Landet har kunnat uppvisa en tämligen robust och stabil ekonomi under de senaste åren. I fråga om ekonomisk tillväxt och sunda statsfinanser har Kanada under den senaste femårsperioden varit bland de ledande G8-länderna. Utrikeshandeln står för 45% av landets BNP. Tjänstesektorn sysselsätter omkring tre fjärdedelar av arbetsmarknaden. Råvarusektorn är betydande, med skogs- och oljeindustrin som de två främsta, men även bilindustrin är viktig för landets ekonomi. Provinsen Albertas oljereserver är de största i världen efter Saudiarabiens. Med en hög prisnivå på råolja har man kunnat exploatera de mycket stora tillgångar som är bundna i marken i den s k oljesanden, trots att det är en mycket kostsam och energikrävande process.

Även Kanada drabbades dock av den globala finanskrisen, när de amerikanska problemen under senhösten 2008 mycket snabbt och med stor kraft vandrade norrut. Värst drabbades tillverknings- och bilindustrin samt råvaruproducenterna. Bilindustrin var särskilt illa utsatt, med dramatiskt fallande försäljningssiffror för de stora amerikanska biltillverkarna, som alla har fabriker i Ontario och många kanadensiska underleverantörer.

Tillväxten under 2008 blev bara 0,5 procent, en minskning från 2,7% året innan, och arbetslösheten steg snabbt. Stimulansåtgärder om totalt 62 miljarder dollar sattes in budgetåren 2009 och 2010 genom Canada Economic Action Plan, som bl.a. omfattade industristöd, inkomstskattesänkningar och infrastrukturprojekt. Åtgärderna gav delvis önskad effekt. Tillväxten, som var negativ (-2,5%) 2009, vände till 3,0% 2010. Den ekonomiska återhämtningen har dock bromsat in en del. Den senaste tillväxtprognosen  för 2011 är nu 2,8%, för 2012 är den 2,6%. I takt med att den ekonomiska oron i världen ökar kommer dessa tillväxtsiffror sannolikt att behöva revideras nedåt. En relativt stark kanadensisk dollar (i nivå med den amerikanska) har bidragit till inbromsningen i den ekonomiska återhämtningen. Den haltande ekonomiska utvecklingen i USA bidrar också till att framtidsutsikten för den kanadensiska ekonomin är mer osäker. Enligt regeringen har man sedan juli 2009 lyckats skapa 420 000 nya jobb. Trots det är arbetslösheten fortsatt relativt hög, omkring 8% 2010, och flera av de nya jobben är deltidsanställningar.

Det förtjänar att understrykas att Kanada har ett finansiellt system med institutioner som aldrig tillåtits bli lika riskbenägna som de amerikanska. De kanadensiska bankerna är därför fortsatt i gott skick och de fem största bankerna har tom stärkt sina balansräkningar genom tillskott av kapital. World Economic Forum har rankat Kanadas banksystem som världens stabilaste. Styrräntan, som våren 2009 var nere i 0,25% är för närvarande 1,0% (september 2011), och har legat på den nivån sedan september 2010. Centralbanken har att balansera mellan å ena sidan en räntenivå som inte hämmar den ekonomiska tillväxten och å andra sidan en räntenivå som dämpar hushållens relativt höga skuldsättningsgrad.

EU:s samarbete med Kanada

Kanada är ett land med varaktiga och starka europeiska traditioner. Storbritannien och Frankrike har en särskild ställning i Kanadas historia, men också andra EU-medlemsländer har starka band till Kanada, inte minst genom en betydande invandring.

Redan 1976 ingicks ett ramavtal för kommersiellt och ekonomiskt samarbete mellan EU och Kanada. År 1996 tillkom en politisk konsultationsmekanism för överläggningar med Kanada i de frågor som hör hemma i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. På senare år har även tillkommit expertmöten inom olika områden. På politisk nivå hålls årliga möten på utrikesministernivå. Toppmöten mellan Kanada och EU hålls i princip en gång om året.

Vid toppmötet i Prag i maj 2009 lanserades formella förhandlingar om ett Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA). Förhandlingarna, som inleddes i oktober 2009, äger rum enligt ett ambitiöst schema och beräknas avslutas under första halvåret 2012. För EU:s del är en kritisk fråga hur man skall få Kanadas mycket självständiga provinser, vilka deltar i förhandlingarna, att genomföra de åtaganden som beslutas, framför allt gällande offentlig upphandling.

Förhandlingar har på EU:s begäran också inletts om att uppdatera ramavtalet från 1976, bl.a. i syfte att inkludera s.k. politiska klausuler om respekten för mänskliga rättigheter och bekämpningen av spridandet av massförstörelsevapen. 

 
Relationerna Kanada-Sverige

Vid folkräkningen 2006 uppgav drygt 330 000 kanadensare att de hade svenskt ursprung, en siffra som ger en uppfattning om storleken på den svenska ”kolonin” i vid bemärkelse. I samma folkräkning framgår att knappt 7000 personer är invandrade från Sverige och permanent bosatta i landet. Merparten av de svenska invandrarna, såväl historiskt som i nutid, har bosatt sig i västra Kanada; i British Columbia, Alberta, Saskatchewan och Manitoba. Många finns även i den folktätaste provinsen Ontario. Antalet svenskar med tillfälligt uppehållstillstånd för studier eller arbete brukar ligga kring 500 per år. Sedan ett par år finns en bilateral överenskommelse mellan Sverige och Kanada som innebär att ungdomar från de båda länderna kan erhålla arbets- och uppehållstillstånd för upp till ett år enligt ett förenklat förfarande. Av den kanadensiska gränskontrollstatistiken framgår att lite drygt 30 000 svenskar årligen besöker Kanada.

Den mest uppmärksammade gruppen svenskar i Kanada är utan tvekan de svenska ishockeyspelarna, som framgångsrikt spelat och spelar för kanadensiska lag i NHL. Säsongen 2011/12 spelar ett dussintal svenskar i de kanadensiska lagen.

Bland uppmärksammade svenskar upptar Raoul Wallenberg en särställning. Wallenberg utsågs 1985 av det kanadensiska parlamentet till landets förste hedersmedborgare, en ära som därefter vederfarits endast tre personer. Sedan år 2002 har den 17 januari officiell status som Raoul Wallenbergs minnesdag i Kanada.

Det bilaterala samarbetet och besöksutbytet

Förbindelserna mellan Sverige och Kanada är mycket goda och graden av samsyn är ofta hög.

Sverige har en lönad myndighet i Kanada, ambassaden i Ottawa. Honorärkonsuler finns på nio orter runt om i landet. På tre av dessa orter; Montreal, Toronto och Vancouver, assisteras konsulerna av kanslier med av ambassaden finansierad personal. Exportrådet har ett handelskontor i Toronto, som samarbetar nära med ambassaden i Ottawa. I Toronto finns även en svensk-kanadensisk handelskammare.

Kanadensiskt statsbesök ägde rum i Sverige 1982, och det svenska kungaparet avlade statsbesök i Kanada 1988 och 2006. I samband med OS i Vancouver i februari 2010 besökte kungaparet, prins Carl Philip och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth Kanada.

Statsminister Göran Persson besökte Kanada 2003 och den dåvarande kanadensiske premiärministern Jean Chrétien besökte Sverige i samband med det svenska ordförandeskapet i EU 2001, då han tillsammans med utrikes- och handelsministrarna var i Stockholm för toppmötet EU-Kanada.

Ett antal svenska statsråd och statssekreterare har avlagt bilaterala och andra besök under de senaste åren, däribland handelsminister Ewa Björling och landsbygdsminister Eskil Erlandsson under 2011. Ett stort antal riksdagsutskott, enskilda riksdagsledamöter, utredningar och svenska myndigheter besöker årligen Kanada.

Utöver det utbyte som sker på officiell statlig nivå finns också livliga kontakter mellan svenska och kanadensiska kommuner, regionala myndigheter, intresseorganisationer, universitet och högskolor samt andra offentliga såväl som privata aktörer, vilka alla bidrar till det intensiva och kontinuerliga kunskaps- och erfarenhetsutbyte som äger rum mellan Sverige och Kanada. Ett vanligt tema för kanadensiska besök i Sverige är miljöfrågor och miljöteknik samt på senare tid hälso- och sjukvård medan svenska delegationer ofta vill lära av kanadensiska erfarenheter på migrations- och integrationsområdet.

Handelsutbytet

Värdet av svensk varuexport till Kanada uppgick 2010 till 10,6 miljarder kronor och varuimporten från Kanada till ca 3,3 miljarder kronor. Detta gör Kanada till Sveriges 22:a största exportmarknad. Kanada hamnar dock inte på listan över våra 30 största varuleverantörer.

De största produktkategorierna som exporteras från Sverige till Kanada är läkemedel, mineraloljeprodukter, telekomutrustning, bilar, maskiner och apparater samt järn och stål. I den andra riktningen märks bl a maskiner och apparater, flygplan, mät- och kontrollinstrument samt koppar.
 
Enligt Exportrådet finns omkring 140 svenska dotterbolag i Kanada och ännu fler svenska företag är representerade genom distributörer. Flera av de svenska företagen har varit etablerade sedan många år som leverantörer av maskiner och utrustning till Kanadas råvarubaserade industri. Störst av de svenska företagen är Securitas, Ericsson (som hösten 2009 köpte en del av Nortel med 700 anställda i Ottawa) och Astra Zeneca, följda av bl a Autoliv, IKEA, Sandvik och Volvo. Astra Zeneca och Ericsson har forskning i landet. H&M finns etablerade i Kanada, liksom gratistidningen Metro. År 2005 fanns 68 kanadensiska företag med 3 600 anställda i Sverige. Störst är Bombardier genom förvärvet av ABB Signal (för järnvägstrafik).

    * * *

Hemsidor

Sveriges ambassad i Ottawa: www.swedishembassy.ca
Exportrådets kontor i Toronto: www.swedishtrade.se
Svensk-kanadensiska handelskammaren i Toronto: www.sccc.ca
Canadian-Swedish Business Association: www.csba.se
EU:s kontor i Ottawa: www.delcan.ec.europa.eu
Kanadensiska regeringen: www.gc.ca