Om Kanada

Basfakta

Officiellt namn: Canada

Yta: 9,976,140 km2

Folkmängd: 34 miljoner (oktober 2009)

Språk: Modersmål: Engelska 58 procent, franska 22 procent (officiella språk), andra 20 procent

Huvudstad: Ottawa

Statsskick: Parlamentarisk demokrati, konstitutionell monarki, federal stat

Statschef: Drottning Elizabeth II

Generalguvernör (de facto statschef): Michaëlle Jean

Regering: Konservativ minoritetsregering

Regeringschef: Premiärminister Stephen Harper

Utrikesminister: Lawrence Cannon

Politiska partier i parlamentet (partiledare): Conservative Party of Canada (Stephen Harper), Liberal Party (Michael Ignatieff), Bloc Québécois (Gilles Duceppe), New Democratic Party (Jack Layton)

Senaste allmänna val: 14 oktober 2008

Aktuell mandatfördelning i underhuset (totalt 308): Konservativa 145, Liberaler 77, Bloc Québécois 48, NDP 37, Oberoende 1

Provinser och territorier (huvudstäder): Alberta (Edmonton), British Columbia (Victoria), Manitoba (Winnipeg), New Brunswick (Fredericton), Newfoundland and Labrador (St. John’s), Northwest Territories (Yellowknife), Nova Scotia (Halifax), Nunavut (Iqaluit), Ontario (Toronto), Prince Edward Island (Charlottetown), Quebec (Quebec City), Saskatchewan (Regina), Yukon (Whitehorse)

BNP: 1 525 336 miljoner CAD löpande priser, 1 283 227 miljoner CAD fasta priser (kvartal 3, 2009)

BNP/capita: 38 039 CAD (kvartal 3, 2009, löpande priser)

BNP-tillväxt: 0,4 procent ( månatlig för november 2009)

Inflation: 1,3 procent (december 2009)

Arbetslöshet: 8,3 procent (januari 2010)

Samhällsskick

Kanada är en federal stat, en parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki inom det Brittiska samväldet. Statschef är Drottning Elizabeth II. Drottningen representeras i Kanada av en generalguvernör som betraktas som landets de facto statschef. Ämbetet, som är av huvudsakligen ceremoniell och representativ karaktär, innehas sedan 2005 av Mme Michaëlle Jean, tidigare journalist från Montreal med haitiskt ursprung.

Efter tiden som först fransk och sedan brittisk koloni vann Kanada sin självständighet i flera steg. År 1867 antog det brittiska parlamentet den s k British North America Act som förenade ett antal provinser till en federation (Confederation) med eget parlament i Ottawa. Detta blev kärnan till dagens Kanada. De s k Westminsterstatuterna gav 1931 Kanada status som självständig stat. Men det var inte förrän 1982, när dåvarande premiärministern Pierre Trudeau ”tog hem” konstitutionen till Kanada, som det brittiska parlamentets formella beslutandemakt över den kanadensiska konstitutionen upphörde.

Kanada har en av världens mest långtgående federativa strukturer. Landet består av tio provinser, vilka har egna regeringar med vidsträckta befogenheter, samt tre territorier i norra delen av Kanada. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i landets grundlag ( t ex försvar och utrikespolitik) är provinsernas ansvar. Hit hör t ex utbildning, hälso- och sjukvård samt naturresurser. I vissa frågor, t ex immigration och miljö, råder delat ansvar. Även de tre glest befolkade nordliga territorierna har delegerats visst självstyre.

Geografi, befolkning och språk

Kanada är, efter Ryssland, världens näst största land med en yta ca 22 gånger större än Sveriges. Avståndet mellan den nordligaste punkten i Norra Ishavet och gränsen till USA i söder är 4 000 kilometer, och mellan öst- och västkusten 5 400 kilometer. Tidsskillnaden mellan Newfoundland i öster och British Columbia i väster är fyra och en halv timme. Från Halifax vid Atlantkusten är det närmare till London än till Vancouver. Klimatet varierar starkt från milt klimat i södra British Columbia till rent arktiskt klimat i de norra delarna av landet. I bilaga 1 finns en karta över Kanada.

Landet har knappt 34 miljoner invånare, varav ca 80 procent är bosatta i en smal remsa längs gränsen mot USA. Resten av landet är mycket glest befolkat och i de tre norra territorierna, med en yta lika stor som hela Västeuropa, finns bara ca 100 000 invånare.

Kanadas ursprungsbefolkning kan arkeologiskt spåras ca 12 000 år tillbaka i tiden. Totalt räknas ca en miljon människor till denna befolkningsgrupp, som består av indianer (First Nations), inuiter (eskimåer) och metiser, vilka är personer med blandad europeisk och indiansk härkomst. Ursprungsbefolkningen är överrepresenterad i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och självmord. En förbättring av ursprungsbefolkningens situation ses av många kanadensare som en av dagens mest angelägna politiska frågor. I en uppmärksammad gest 2008 bad premiärminister Stephen Harper ursprungsbefolkningen om ursäkt för den statliga assimilationspolitik som drevs fram till 1970-talet och som tog sig uttryck i splittrandet av ursprungsfolkens familjer och tvångsintagning av deras barn på internatskolor.

Kanada har alltid varit ett utpräglat invandringsland. Ungefär en femtedel av landets invånare är födda utomlands, och i Toronto, ett storstadsområde med drygt fem miljoner invånare, är varannan person född utanför landets gränser. Landet tar idag emot drygt 250 000 invandrare per år, av vilka den största delen är arbetskraftsinvandrare. Under senare år har invandrarna från Asien, särskilt Kina, Indien och Filippinerna, dominerat. Invandringen är viktig för landets befolkningstillväxt och välstånd och ses allmänt som ett resurstillskott för Kanada. Kanadas politik går också ut på att locka till sig personer med kunskaper och färdigheter som samhället ser behov av, vilket har bidragit till en generellt positiv attityd till invandring.

Av Kanadas befolkning är knappt 60 procent engelsktalande, 20 procent fransktalande och återstoden s k allophones, dvs har ett icke-officiellt språk som modersmål. I Vancouver talar t ex 13 procent av befolkningen kinesiska i hemmet. De fransktalande är främst koncentrerade till provinsen Quebec som har franska som enda officiella språk. New Brunswick är den enda officiellt tvåspråkiga provinsen medan övriga är engelskspråkiga. På federal nivå är Kanada officiellt tvåspråkigt sedan 1969 och i kontakt med federala myndigheter i hela landet har medborgarna rätt att kommunicera på antingen engelska eller franska.
 
Inrikespolitisk översikt

Kanada styrs sedan parlamentsvalet i januari 2006 av en konservativ minoritetsregering under ledning av premiärminister Stephen Harper.

Det liberala partiet dominerade tidigare det politiska landskapet och har under större delen av efterkrigstiden uppfattats som landets regeringsbärande parti, med framträdande premiärministrar som Lester B Pearson, Pierre Trudeau och Jean Chrétien. Intern splittring, svagt ledarskap och en allmän känsla av att partiet blivit alltför vant vid sitt maktinnehav ledde dock till en skarp tillbakagång i väljarstödet 2001-2004. Liberalerna sargades särskilt allvarligt när det 2004 uppdagades att partiet och enskilda partifunktionärer olagligt kommit i åtnjutande av stora summor pengar avsedda för en statlig informationskampanj i anslutning till 1995 års folkomröstning om självständighet för Quebec. När partiet utsåg den tidigare miljöministern Stéphane Dion till ny partiledare hösten 2006 fortsatte och förstärktes den negativa trenden. Dion, uppfattad som okarismatisk och med bristfällig förmåga att kommunicera på engelska, lyckades aldrig övertyga kanadensarna om att han var en trovärdig premiärministerkandidat. När han valde att göra införandet av en koldioxidskatt till huvudnummer i det liberala partiprogrammet vände sig väljarkåren starkt emot honom och valet 2008 blev bland de sämsta någonsin för liberalerna. Dion ersattes i december 2008 av Michael Ignatieff. Ignatieff, som kom in i parlamentet så sent som 2006, har bott utomlands under större delen av sitt vuxna liv. Han har varit journalist, författare och senast professor vid Harvard. Bl a hans långa frånvaro från Kanada har gjort att han haft svårt att etablera sig som en trovärdig premiärministerkandidat.
 
Parallellt med den liberala tillbakagången har Kanadas konservativa rörelse konsoliderats. Efter ett katastrofalt val 1993, då Brian Mulroneys konservativa parti i stort sett utraderades, var de konservativa under resten av 90-talet upptagna av interna strider och uppdelade i två konkurrerande partier: det populistiska missnöjespartiet Reform Party/Canadian Alliance i västra Kanada och det traditionella Progressive Conservative Party.

Stephen Harper lyckades 2003 ena de två rörelserna och skapa ett samlat konservativt parti under sin ledning. Han har sedan dess tagit ett spretigt parti tydligt i riktning mot politikens mittfåra med budskap som ska appellera till breda lager av befolkningen. Samtidigt har han sökt förflytta den offentliga debatten i konservativ riktning genom att låta den handla om frågor och värderingar som ligger den konservativa rörelsen nära. Partibasen har breddats och bygger på en koalition av högerpopulister från västra Kanada, progressiva konservativa från Ontario och frankofona traditionalister från Quebec. De konservativa är nu ett rikstäckande parti med en effektiv och stark organisation och goda finanser. Harper som själv är ekonom kommer från Toronto men har sedan 20-årsåldern bott i Calgary, Alberta där han har sin politiska bas.

Stephen Harper kallade till nyval i oktober 2008 med förhoppningen att kunna stärka sin ställning och bilda en majoritetsregering. Med Stéphane Dion som ytterst svag oppositionsledare såg det länge också ut som om detta mål skulle ligga inom räckhåll. Det konservativa partiet lyckades dock inte göra de inbrytningar i provinsen Quebec som hade behövts för att bryta Bloc Québécois’ dominans och erhålla erforderliga mandat. Även om detta delvis kan förklaras av ett par valtaktiska missgrepp i valkampanjens slutskede får man också konstatera att det verkar som om kanadensarna är ganska nöjda med status quo; de tycker sig ha en duglig regering som på grund av sin minoritetsställning inte kan ta ut svängarna alltför mycket i konservativ riktning.

En kort tid efter nyvalet 2008 utlöstes stor politisk dramatik när regeringen presenterade sin ekonomiska höstrapport utan att föreslå några stimulansåtgärder trots den växande internationella ekonomiska krisen. När regeringen dessutom oväntat föreslog att det statliga partistödet skulle dras in reagerade en samlad opposition mycket kraftigt. För första gången i kanadensisk politisk historia enades oppositionspartierna om att bilda en koalition med syftet att rösta bort regeringen i en förtroendeomröstning.

För att undvika ett nederlag i underhuset tog premiärministern det mycket kontroversiella steget att be generalguvernören avsluta höstens parlamentssession (prorogation), endast sex veckor efter valet, vilket hon också gjorde.

Den politiska krisen, anser de flesta, var i hög grad orsakad av premiärministern själv genom hans onödigt konfrontatoriska sätt att möta oppositionen och hans rykte som smart strateg fick en ordentlig törn. Koalitionen var aldrig populär hos allmänheten och i och med parlamentets stängning förlorade den sitt momentum. Dion tvingades avgå och i december utsågs istället Michael Ignatieff till ny partiledare.

När parlamentet öppnade igen i slutet av januari 2009 presenterade regeringen en ny regeringsförklaring och en budget som andades ett avsevärt större mått av öppenhet att samarbeta med oppositionen; bl a innehöll den kraftfulla insatser för att stimulera ekonomin. Liberalerna valde att med vissa förbehåll stödja budgetförslaget och regeringens överlevnad säkrades tillsvidare.

Under våren och sommaren 2009 dominerades den politiska debatten av den ekonomiska krisen. Under sommaren låg de konservativa och liberalerna sida vid sida i de flesta opinionsundersökningar och spekulationerna om nyval blev allt intensivare.

Några veckor före parlamentets öppnande den 14 september deklarerade Ignatieff att Harpers tid var över; ”Mr. Harper,  your time is up”, och att  liberalerna inte längre skulle stödja regeringen. Ett nyval tycktes åter stå för dörren. Men ett par dagar före den första förtroendeomröstningen meddelade både socialdemokratiska NDP och separatistiska Bloc Québécois att de tänkte stödja regeringen efter att den hade gått de båda partierna till mötes på vissa punkter. Därmed var nyvalshotet för tillfället avvärjt.

Under hösten 2009 växte emellertid trycket mot regeringen. En orsak var ett växande missnöje med regeringens låga ambitioner i klimatpolitiken inför klimatkonferensen i Köpenhamn i december (COP 15). En annan var den uppblossande debatten om afghanska krigsfångar. Frågan var huruvida regeringen kände till rapporter om att krigsfångar som överlämnades av den kanadensiska militären till lokala myndigheter i Afghanistan utsattes för tortyr. När kraven på en utredning växte ställde regeringen in möten med eller bojkottade underhusets Afghanistan-kommittée.

Den 30 december bad premiärminister Harper ånyo generalguvernör Jean att stänga parlamentet, vilket hon gjorde för andra gången under sin ämbetstid. Den officiella förklaringen till stängningen var att landets allvarliga ekonomiska läge krävde regeringens hela fokus. Stängningen föranledde skarp kritik från oppositionen som beskrev den som en närmast despotisk handling men också allmänheten har reagerat med växande missnöje. Den allmänna uppfattningen är att regeringen stängde parlamentet för att undkomma kraven på en utredning i frågan om Afghanistan-fångarna samt för att skaffa sig majoritet i Senatens kommittéer. Beslutet har även väckt visst uppseende internationellt. Opinionsmätningar har visat att de konservativas försprång över liberalerna har minskat p g a stängningen. Parlamentet öppnar igen 3 mars, efter de olympiska spelen i Vancouver. Dagen därpå kommer vårbudgeten att presenteras.

Senaten, vars ledamöter i praktiken utses av premiärministern och normalt sitter kvar till 75-årsdagen, kan granska, föreslå ändringar och t o m fälla lagförslag. Senaten har traditionellt rollen som sober second thought men har periodvis varit mer aktiv. Regeringen Harper har hittills misslyckats med att få igenom vissa straffrättsliga skärpningar i senaten. Harper har emellertid kunnat fylla ett stort antal vakanser och balansen skiftade vid årsskiftet 2009/10 för första gången sedan 1996 till en konservativ övervikt. Med två liberala pensionsavgångar i slutet av 2010 skulle de konservativa kunna uppnå absolut majoritet i senaten.

Nationell sammanhållning och provinsen Quebecs ställning

Den nationella sammanhållningen, med andra ord provinsen Quebecs ställning i federationen och den strävan efter självständighet som stöds av uppemot 50 procent av provinsens befolkning, har utan tvekan varit den mest ödesmättade politiska frågan i Kanada under de senaste årtiondena. Två gånger, 1980 och 1995, har Quebecs väljare gått till folkomröstning; båda gångerna har resultatet blivit ett nej, om än knappt, till självständighet.

Det är inte aktuellt med någon ny folkomröstning om självständighet för Quebec inom överskådlig tid. Det provinsiella separatistpartiet Parti Québécois säger sig vilja verka för en större de facto självständighet, dvs beslutanderätt på fler områden, men inte nödvändigtvis formell självständighet. Det betyder dock inte att frågan om självständighet är avförd från dagordningen. Tvärtom är Quebecfrågan närvarande i snart sagt varje sammanhang i kanadensisk politik och är ofta avgörande för såväl politiska ställningstaganden som valresultat.

Quebecs regeringschef Jean Charest, federalist samt tidigare konservativ partiledare och minister på federal nivå, som leder Quebecs liberala parti håller en hög profil internationellt där han ofta agerar som representant för en suverän stat.

Premiärminister Harper satte frågan om provinsens ställning i federationen i fokus i slutet av 2006, då han i ett beslut som beskrivs som historiskt lade fram ett resolutionsutkast i underhuset som erkänner quebecborna, les québécois, som en nation, med det viktiga tillägget att det är inom ett förenat Kanada. Förslaget kom överraskande men fick stöd av en stor majoritet och samtliga partier i underhuset. Den vedertagna bedömningen är att resolutionen, om än symboliskt viktig, inte har någon rättslig betydelse och inte i sak förändrar Quebecs ställning inom federationen.

I de båda parlamentsvalen 2006 och 2008 har partiernas resultat i Quebec varit betydelsefulla för de slutliga valresultaten. Om de konservativa i 2006 års val lyckades etablera sig som ett trovärdigt federalt alternativ och gå från noll till tio mandat i provinsen, var det just misslyckandet att fullfölja denna inbrytning som förhindrade en konservativ majoritet 2008.

Under den politiska krisen senhösten 2008 gjorde Harper klart att han bestämt motsatte sig att ett ”separatistparti” genom stödet till den föreslagna koalitionen skulle få ett starkt politiskt inflytande över Kanadas regering. Han ifrågasatte provokativt om Bloc Québécois kunde anses ha Kanadas bästa för ögonen. Detta mottogs negativt i Quebec och har fått många att tvivla på att det konservativa partiet under Harper någonsin kommer att lyckas göra den ordentliga inbrytning i provinsen som synes vara en förutsättning för att vinna en majoritet i parlamentet.

Samtidigt växte antagonismen mellan premiärminister Harper och Quebecs regeringschef Charest under hösten 2009 när Charest gick i täten för de som krävde en mer ambitiös klimatpolitik på federal nivå.

Utrikespolitiken

När den konservativa regeringen tillträdde gav den uttryck för en mycket bestämd ambition att ägna sig främst åt inrikespolitiken. Efter hand har ändå utrikespolitiken kommit att inta en alltmer tydlig plats på dagordningen, med särskilt fokus på USA och övriga länder på den amerikanska kontinenten samt de stora tillväxtekonomierna.
 
Den allt överskuggande enskilda utrikespolitiska frågan är sedan flera år emellertid Kanadas engagemang i Afghanistan. Den aktuella kanadensiska styrkan i den NATO-ledda insatsen omfattar cirka 2 800 man och är huvudsakligen förlagd till Kandahar i den oroliga södra delen av landet. Uppdraget är farligt med betydande inslag av stridande uppgifter. De kanadensiska förlusterna är omfattande,  i februari 2010 uppgår de till 139 döda soldater, en diplomat, en journalist och två biståndsarbetare och en majoritet av kanadensare ifrågasätter idag uppdragets utformning och berättigande. Dessutom är det ett faktum att manskap och materiel inte längre räcker till. Parlamentets beslut från 2008 att avsluta det militära engagemanget år 2011 ifrågasätts inte heller av regeringen. Medan den militära ledningen har inlett förberedelserna för att avsluta insatsen är det fortfarande är oklart vad som ska ske med Kanadas civila och humanitära insatser i Afghanistan, vilka är beroende av väpnat beskydd.

Efter jordbävningen i Haiti i januari i år reagerade Kanada snabbt och kraftfullt. Ca 2000 soldater, hundratals fordon och sju helikoptrar skickades till Haiti, liksom räddningsteam och stora mängder förnödenheter. Kanada utlovade också extra bistånd och enskilda kanadensare samlade in imponerande summor pengar. Kanada var sedan tidigare engagerat i Haiti genom FN-operationen MINUSTAH och den s k Vängruppen för Haiti. Såsom drivande i Vängruppen bjöd Kanada in en begränsad grupp länder till en ministerkonferens den 25 januari för att förbereda en större givarkonferens längre fram i vår.

Kanadas stora engagemang förklaras delvis av att man hyser en stor haitisk diaspora, drygt 100 000 personer, vilken huvudsakligen är bosatt i Montreal, Quebec. Generalguvernören Michaëlle Jean är också invandrad från Haiti. Ett annat skäl är att kanadensisk biståndspolitik numera prioriterar Latinamerika framför Afrika. Många ser också Haiti som en mer hanterlig arvtagare till Kanadas engagemang i Afghanistan; mindre resurskrävande militärt, inte lika komplicerat geopolitiskt och större potential för en positiv utgång.

I kontrast till engagemanget i Afghanistan ställde sig Kanada utanför Irakkriget. Dåvarande premiärminister Chrétien sade att kriget var unjustified vilket framkallade spänningar i relationen med USA och även en intensiv inrikespolitik debatt. Stephen Harper var som oppositionsledare kritisk till den liberala regeringens agerande men ändrade inte i regeringsställning Kanadas Irakpolitik.

När det gäller Kanadas politik i Mellanöstern har däremot regeringsskiftet inneburit en ny inriktning. I FN och andra multilaterala fora har Kanada flera gånger på senare år agerat och röstat mot vad man uppfattar som ensidig och obalanserad kritik mot Israel. Regeringens uppfattning i Mellanösternfrågan har också fått omdebatterade konsekvenser för kanadensiskt bistånd. T ex har Kanada stött UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestinian Refugees in the Near East) sedan organisationen bildades 1949 och länge varit en av UNRWA:s största bidragsgivare. Men nyligen beslutade det kanadensiska biståndsorganet Cida att öronmärka sitt bidrag till food security i stället för att stödja organisationens kärnverksamhet, vilket många befarar är ett första steg mot att avsluta stödet helt och hållet.
 
En av den nya regeringens uttalade ambitioner är en tydlig prioritering av arktiska frågor. Regeringen Harper har gjort hävdandet av kanadensisk närvaro och suveränitet i de arktiska området till en prioriterad fråga och kopplat denna bl a till en allmän upprustning av försvaret, som under 1990-talets budgetsanering blivit föremål för stora nedskärningar. Den konservativa regeringen har beslutat om en betydande upprustning av försvaret; en satsning på motsvarande 100 miljarder kronor på 15 år.

Traditionellt finns många likheter mellan svenska och kanadensiska utrikespolitiska värderingar. Kanada har genomgående fört en multilateralt inriktad utrikespolitik och varit mycket aktivt i FN och andra multilaterala organisationer. Den konservativa regeringen har dock en mer återhållsam attityd till multilateralt samarbete än vi vant oss vid från kanadensisk sida. Det är inte givet att regeringen ser ett egenvärde i att söka multilaterala lösningar på gemensamma problem och ställningstaganden. Kanada siktar emellertid på att komma in i FN:s säkerhetsråd hösten 2011 och bedriver just nu en intensiv kampanj.

På det handelspolitiska området förespråkar Kanada frihandel men för inom vissa sektorer en politik med protektionistiska förtecken, inte minst inom kultur, jordbruk, transport och finansiella tjänster. I WTO:s Doharunda har Kanada argumenterat för en liberalare handel för jordbrukssektorn, men också starkt värnat de inhemska sektorer, särskilt spannmål, mjölkproduktion och fjäderfä, som präglas av omfattande reglering. Kanada har vid sidan av det multilaterala spåret under de senaste åren också aktivt sökt etablera nya handelsrelationer via förhandlingar om bilaterala frihandelsavtal. Våren 2009 ingick man ett sådant avtal med EFTA-länderna efter många års förhandlingar och hösten 2009 inleddes förhandlingar med EU om ett ekonomiskt samarbetsavtal (CETA). Under den senaste tidens internationella ekonomiska kris har premiärminister Harper mycket tydligt hävdat åsikten att ökad protektionism är sämsta tänkbara politik för att möta de gemensamma utmaningarna.

Kanada har ratificerat Kyoto-protokollet, men inte på långt när levt upp till sina åtaganden. Med ett Kyoto-mål om 6 procent minskning, baserat på 1990 års nivåer, hade utsläppen istället ökat med 22 procent till 2006. I stället satte regeringen Harper ett eget mål om 20 procent minskning från 2006 års nivåer. Det var detta mål som Kanada tog med sig till FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december 2009, vilket kritiserades kraftigt av oppositionen och den inhemska miljörörelsen men också mötte kritik internationellt. Kanada ställde sig bakom Köpenhamnsöverenskommelsen (Copenhagen Accord) och har i enlighet med den anmält ett nationellt åtagande, denna gången 17 procents minskning med basåret 2005. Det nya målet innebär en försämring jämfört med det tidigare.

Regeringen saknar fortfarande en sammanhängande plan för hur målet ska nås. Den har annonserat vissa satsningar på koldioxidlagring vid oljeutvinningen i Alberta men det är oklart hur effektivt detta kommer att vara. Regeringen har också sagt att handel med utsläppsrätter ska införas men hur den ska utformas är ännu oklart. Regeringen säger att man avvaktar amerikanska beslut i klimatfrågan innan man själv tar ställning. Inget av partierna i parlamentet är i dagsläget för införande av koldioxidskatt. 

Kanada har övertagit ordförandeskapet i G8 och G20 och står värd för G8-och G20-mötena i slutet av juni i år. Harper önskar vidmakthålla det exklusiva G8:s relevans och vill fokusera på utveckling och internationell säkerhet i ljuset av att G20 tagit över som forum för ekonomiskt samarbete.

Kanadas relationer med USA

Bland de utrikespolitiska prioriteringarna står relationen till USA i en klass för sig. Gränsen mellan USA och Kanada är världens längsta landgräns mellan två länder, och handeln mellan Kanada och USA är den mest omfattande mellan två länder någonstans i världen. Omkring 75 procent av Kanadas export går till USA, en siffra som sakta sjunkit till förmån för export till Asien och Europa. 20 procent av USA:s export går till Kanada. USA:s andel av Kanadas import är cirka två tredjedelar.

Denna närhet till USA i såväl geografisk som ekonomisk mening präglar kanadensisk politik i snart sagt alla avseenden. Relationen till det stora grannlandet är en central fråga för varje kanadensisk regering, som har att finna rätt balans mellan att markera självständighet och att vårda det som ofta kallas den närmaste bilaterala relationen i världen.

Under Bush-administrationen var detta en delikat balansgång för Stephen Harper. Kanadas konservativa och USA:s republikaner betraktas som systerpartier, och för Harper var det naturligt att söka ett konstruktivt samarbetsklimat och goda personliga relationer med president Bush. Samtidigt var det viktigt att hålla ett tydligt avstånd till en republikansk administration som utan tvekan var den minst populära amerikanska regeringen någonsin bland kanadensarna.

I och med president Obamas tillträde har ekvationen blivit  betydligt mindre komplicerad. Nära relationer med den nya administrationen betraktas som enbart av godo, och det finns goda förutsättningar för ett intensifierat samarbete på viktiga områden som klimat, energi och gränskontrollfrågor.
Det var en stor händelse i Kanada när president Obama återupptog en tidigare tradition, att välja Kanada för sitt första utländska besök, en tradition som hans företrädare hade brutit. Besöket, som ägde rum den 19 februari, var kort och helt utan pompa och ståt men hade mycket stor symbolisk betydelse som en bekräftelse på de nära relationerna de bägge länderna emellan. Alla är överens om att besöket blev mycket lyckat, inte minst för premiärminister Harper som tog väl vara på Barack Obamas stora popularitet i Kanada.

Under den senaste amerikanska primär- och presidentvalskampanjen kom en av de centrala frågorna att handla om det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, när Barack Obama kritiserade avtalets konstruktion och förklarade sig vilja omförhandla det. Till detta lades diskussionerna om Buy American i det amerikanska stimulanspaketet America Recovery and Reinvestment Act. Både skepsisen till NAFTA och de protektionistiska inslagen i stimulanspaketet har varit en källa till betydande oro på kanadensisk sida och här har man arbetat hårt för att hävda sina intressen gentemot USA. I februari i år kunde Kanadas handelsminister Peter Van Loan meddela att en överenskommelse träffats med USA som öppnar möjligheter för kanadensiska företag att bjuda på amerikanska projekt finansierade under America Recovery and Reinvestment Act.  På motsvarande sätt öppnar kanadensiska provinser och territorier sin offentliga upphandling för amerikanska företag. Överenskommelsens faktiska betydelse diskuteras, bl a för att stimulanspaketet snart är överspelat, men den är en viktig symbolisk vinst för premiärminister Harper.

Kanadas ekonomi   

Kanada har kunnat uppvisa en tämligen robust och stabil ekonomi under de senaste åren. I fråga om ekonomisk tillväxt och sunda statsfinanser har Kanada under den senaste femårsperioden varit bland de ledande G7-länderna. Länge såg det också ut som om den finansiella och ekonomiska krisen i USA inte på allvar skulle hota den kanadensiska ekonomin. Trots nedgången i USA höll sig kanadensiska tillväxt- och arbetslöshetssiffror anmärkningsvärt stabila.

Förutsättningarna ändrades dock under senhösten 2008 och den ekonomiska krisen vandrade norrut mycket snabbt och med stor kraft. Sårbarheten i förhållande till den amerikanska marknaden är också uppenbar: Närmare tre fjärdedelar av Kanadas export går till USA; kanadensiska företag förlitar sig i hög grad på finansiering i USA;  en inte obetydlig del av hushållens och företagens tillgångar finns i USA och många amerikanska och kanadensiska företag har produktionskapacitet på båda sidor om gränsen.

Värst var det för tillverknings- och bilindustrin samt råvaruproducenterna. Bilindustrin var särskilt illa utsatt, med dramatiskt fallande försäljningssiffror för de stora amerikanska biltillverkarna vilka alla har fabriker i Ontario och många kanadensiska underleverantörer. Bland råvaruproducenterna har bl a skogsnäringarna lidit allvarlig skada av vikande efterfrågan på den amerikanska husmarknaden.  Råvaruproducenterna har dessutom drabbats av att värdet på den kanadensiska dollarn närmat sig USD, då valutavinsterna blir betydligt mindre för de varor som säljs i USD. Pappersindustrin, med stor fokusering på produktion av tidningspapper, har också drabbats av ändrat konsumentmönster genom ökad internetanvändning.   

De höga världsmarknadspriserna på olja bidrog länge till en mycket stark expansion i den oljerika provinsen Alberta, där ekonomin gått på högvarv i något som närmast kan liknas vid en modern guldrush. Provinsens oljereserver är de största i världen efter Saudiarabien och med en hög prisnivå har man kunnat exploatera de mycket stora tillgångar som är bundna i marken i den s k oljesanden, trots att detta är en mycket kostsam och energikrävande process. Priserna har nu hamnat på en nivå där denna utvinning inte längre är lika lönsam och investeringar och produktion har därmed minskat.

Samtidigt förtjänar det understrykas att Kanada har ett finansiellt system med institutioner som aldrig tillåtits bli lika riskbenägna som de amerikanska. De kanadensiska bankerna är därför fortsatt i gott skick, och de fem största bankerna har tom stärkt sina balansräkningar genom tillskott av kapital. World Economic Forum har rankat Kanadas banksystem som världens stabilaste.

Mot slutet av 2008 accelererade den negativa trenden och för helåret 2008 blev tillväxten 0,5 procent, en kraftig tillbakagång jämfört med 2007, då tillväxten var 2,7 procent. Arbetslösheten steg snabbt. Mellan oktober 2008 och januari 2009 försvann drygt 212 000 arbetstillfällen och arbetslösheten gick upp från 6,3 till 7,2 procent.

Den kanadensiska regeringen såg länge ut att inte förmå ta till sig allvaret i den ekonomiska utvecklingen. Under senhöstens valrörelse 2008 talade både premiärministern och finansministern om att den kanadensiska ekonomin var fortsatt stark och att man för budgetåret 2009 såg fram mot att kunna lägga ännu en balanserad budget. När statsbudgeten så presenterades i slutet av januari 2009 var tongångarna helt annorlunda. Regeringen räknade där med ett budgetunderskott på totalt 85 miljarder dollar under de kommande fem budgetåren, varav 34 respektive 30 miljarder under de närmaste två. (Utgiftsposterna uppgår till ca 250 miljarder per år). Under budgetåren 2009 och 2010 skedde stimulansåtgärder på federal nivå, genom Canada Economic Action Plan, uppgående till ca 40 miljarder dollar, vilket tillsammans med provinsernas åtaganden når ca 50 miljarder totalt. Som andel av BNP beräknas stimulanspaketet till 1,1 procent av BNP för 2009 respektive 2010. I stimulanspaketet ingår inkomstskattesänkningar på totalt ca 20 miljarder över flera år, med fokus på sänkt skatt i de lägre inkomstklasserna. Industristöd, med fokus på fordonsindustrin, skogsindustrin och tillverkningsindustrin lämnas med 7,5 miljarder dollar. Häri ingår också stöd till satsningar på förnyelsebar energi. Vidare ingår betydande satsningar på infrastruktur, inklusive tågtrafik, och bostadsbyggande.

I takt med den alltmer uppenbara krisen har Kanadas centralbank kommit att föra en allt aktivare penningpolitik. Styrräntan har sänkts flera gånger, i april 2009 sänktes den till 0,25 procent, den lägsta på 50 år, och är sedan dess oförändrad.

En vändning i Kanadas ekonomi började tredje kvartalet 2009. Ekonomin växte med 0,4 procent både i augusti och september, föll sedan tillbaka något i oktober men var tillbaka på 0,4 procent i november. I januari 2010 uppskattades arbetslösheten till 8,3 procent och förutses ligga kvar på en relativt hög nivå även om ekonomin växer. Inflationen, som i mitten av 2009 var negativ, var i december 2009 1,3 procent. Den kanadensiska dollarn, som under en period i slutet av 2007 nådde paritet med, och faktiskt värderades högre än den amerikanska, handlas i februari 2010 på nivån 89 cent.

EU:s samarbete med Kanada

Kanada är ett land med varaktiga och starka europeiska traditioner. Storbritannien och Frankrike har en särskild ställning i Kanadas historia men också andra EU-medlemsländer har starka band till Kanada, inte minst genom en betydande invandring.

Redan 1976 ingicks ett ramavtal för kommersiellt och ekonomiskt samarbete. År 1996 tillkom en politisk konsultationsmekanism för överläggningar med Kanada i de frågor som hör hemma i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. På senare år har tillkommit expertmöten för bl a rätts- och inrikesfrågor och expertmöten för t ex nedrustningsfrågor, mänskliga rättigheter och andra utrikespolitiska frågor. På politisk nivå hålls årliga möten på utrikesministernivå. Toppmöten mellan Kanada och EU hålls i princip en gång om året.

Vid toppmötet i Tyskland 2007 kom ledarna överens om att undersöka förutsättningarna för ett närmare ekonomiskt samarbete mellan EU och Kanada. Slutsatsen var att ömsesidiga vinster kunde göras genom en närmare ekonomisk relation. Ledarna beslöt att gå vidare med att staka ut den tänkbara omfattningen av ett ekonomiskt samarbetsavtal mellan EU och Kanada, med sikte på något betydligt mer sofistikerat och omfattande än ett traditionellt frihandelsavtal. Vid toppmötet i Prag i maj 2009 lanserades de formella avtalsförhandlingarna om ett Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA). Förhandlingarna, som inleddes i oktober 2009, äger rum enligt ett ambitiöst schema och beräknas avslutas 2011. För EU:s del är en kritisk fråga hur man skall få Kanadas mycket självständiga provinser, vilka deltar i förhandlingarna, att genomföra de åtaganden som beslutas, framför allt gällande offentlig upphandling.

Relationerna Kanada-Sverige

Vid folkräkningen 2006 uppgav drygt 330 000 kanadensare att de hade svenskt ursprung, en siffra som ger en uppfattning om storleken på den svenska ”kolonin” i vid bemärkelse. I samma folkräkning framgår att knappt 7000 personer är invandrade från Sverige och permanent bosatta i landet. Merparten av de svenska invandrarna, såväl historiskt som i nutid, har bosatt sig i västra Kanada; i British Columbia, Alberta, Saskatchewan och Manitoba. Många finns även i den folktätaste provinsen Ontario. Antalet svenskar med tillfälligt uppehållstillstånd för studier eller arbete brukar ligga kring 500. Sedan ett par år finns en bilateral överenskommelse mellan Sverige och Kanada som innebär att ungdomar från de bägge länderna kan erhålla arbets- och uppehållstillstånd för upp till ett år enligt ett förenklat förfarande. Av den kanadensiska gränskontrollstatistiken framgår att lite drygt 30 000 svenskar årligen besöker Kanada.  I bilaga 3 återges vissa nyckeltal avseende svenskar i Kanada.

Den mest uppmärksammade gruppen svenskar i Kanada utgörs utan tvekan av de svenska ishockeyspelare som framgångsrikt spelat och spelar för kanadensiska lag i NHL. Säsongen 2009/10 finns 12 svenskar i de kanadensiska lagen, bl.a. Daniel Alfredsson i Ottawa, tvillingarna Daniel och Henrik Sedin i Vancouver, Stefan Kronwall och Fredrik Sjöström i Calgary Flames och Jonas "The Monster" Gustavsson i Toronto Maple Leafs. Härutöver har flera unga svenska spelare tingats ( ”draftats”) av kanadensiska lag. Kanadensiska medier uppmärksammar stort svenska ishockeyframgångar i OS, VM och JVM, samt individuella prestationer av svenska NHL-proffs. Börje Salming spelade 1973-89 i Toronto Maple Leafs, och blev 1996 inskriven i Hockey Hall of Fame, vilket är mycket prestigefyllt i Kanada. På senare år har även intresset för svensk dam-ishockey ökat, då Sverige haft framgångar i både VM och OS.

Bland uppmärksammade svenskar upptar Raoul Wallenberg en särställning. Wallenberg utsågs 1985 av det kanadensiska parlamentet till landets förste hedersmedborgare, en ära som därefter vederfarits endast tre personer. Sedan år 2002 har den 17 januari officiell status som Raoul Wallenbergs minnesdag i Kanada.

Det bilaterala samarbetet och besöksutbytet

Relationerna mellan Sverige och Kanada är mycket goda och graden av samsyn är ofta hög.

Sverige har en lönad myndighet i Kanada, ambassaden i Ottawa. Honorärkonsuler finns på nio orter runt om i landet. På tre av dessa orter; Montreal, Toronto och Vancouver, assisteras konsulerna av kanslier med av ambassaden finansierad personal. Exportrådet har ett handelskontor i Toronto med fem anställda som är knutet till det svenska honorärkonsulatet och där finns även en svensk-kanadensisk handelskammare.

Kanadensiskt statsbesök ägde rum i Sverige 1982, och det svenska kungaparet avlade statsbesök i Kanada 1988 och 2006. H. M. Konungen deltog även i det studiebesök som Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien gjorde i Ottawa, Montreal och Toronto hösten 1999.

Statsminister Göran Persson besökte Kanada under fyra dagar i februari 2003. Den dåvarande kanadensiske premiärministern Jean Chrétien besökte Sverige i samband med det svenska ordförandeskapet i EU 2001, då han tillsammans med utrikes- och handelsministrarna var i Stockholm för toppmötet EU-Kanada.

Ett antal svenska statsråd och statssekreterare har avlagt bilaterala och andra besök under de senaste åren, däribland biståndsminister Gunilla Carlsson, miljöminister Andreas Carlgren och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Carl Bildt besökte Ottawa i samband med ett EU-Kanada trojkamöte den 1 oktober 2009 då han också hade bilaterala konsultationer med utrikesminister Lawrence Cannon.

Ett stort antal riksdagsutskott, enskilda riksdagsledamöter, utredningar, centrala myndigheter besöker årligen Kanada. Under våren 2010 sker besök av såväl Rikspolischefen Bengt Svenson som en grupp riksdagsledamöter ledd av tredje vice talman Liselott Hagberg.

I samband med OS i Vancouver i februari 2010 besöker kungaparet, prins Carl Philip och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth Kanada. Utöver det utbyte som sker på officiell statlig nivå finns också livliga kontakter mellan svenska och kanadensiska kommuner, regionala myndigheter, intresseorganisationer, universitet och högskolor samt andra offentliga såväl som privata aktörer, vilka alla bidrar till det intensiva och kontinuerliga kunskaps- och erfarenhetsutbyte som äger rum mellan Sverige och Kanada. Ett vanligt tema för kanadensiska besök i Sverige är miljöfrågor och miljöteknik, medan svenska delegationer ofta vill lära av kanadensiska erfarenheter på migrations- och integrationsområdet.

Handelsutbytet

Värdet av svensk varuexport till Kanada uppgår till i storleksordningen 11 miljarder kronor och varuimporten från Kanada  till ca 3,5 miljarder kronor. Detta gör Kanada till en av Sveriges 10 största utomeuropeiska exportmarknader, medan Kanada inte hamnar på listan över våra 30 största varuleverantörer.  

De största produktkategorierna som exporteras från Sverige till Kanada är läkemedel, bilar,  verkstadsprodukter och maskinutrustning.  I den andra riktningen märks bl a malmer, läkemedel, flygplan,  samt järn och stål.
 
Enligt Exportrådet finns 140 svenska dotterbolag i Kanada och ännu fler svenska företag  representerade genom distributörer. Flera av de svenska företagen har varit etablerade sedan många år såsom leverantörer av maskiner och utrustning till Kanadas råvarubaserade industri. Institutet för tillväxtpolitiska studier har identifierat 16 100 anställda i över 50-talet svenskägda bolag (2004). Störst är Securitas, Ericsson, som hösten 2009 köpte en del av Nortel med 700 anställda i Ottawa och Astra Zeneca, följda av bl a Autoliv, IKEA, Sandvik och Volvo. Astra Zeneca och Ericsson har forskning i landet. Hennes & Mauritz finns etablerade i Kanada, liksom gratistidningen Metro. År 2005 fanns 68 kanadensiska företag med 3 600 anställda i Sverige. Störst är Bombardier genom förvärvet av ABB Signal (för järnvägstrafik).