"Scenbilden och dräkter andas 30-tal, i sneda vinklar och färger. Här har man inte försökt flytta texten till idag, och det är klokt."
"Liksom scenbilden är också pjäsens konstruktion litet sned. [...] Men helheten är ändå väldigt elegant, på samma gång både stram och luftig, samtidigt både strikt stiliserad och lekfullt öppen. Det handlar om ett lyckat och behärskat regigrepp. Jenny Andreasson har hittat en spelstil som fungerar, litet drömspel, litet koreograferande rörelsemönster, litet teatralt upphöjt."
"Syskonbädd är som ett klassiskt idédrama där ingenting står skrivet mellan raderna utan allting uttalas, men det fungerar och det känns aldrig föråldrat eller förlegat. Och så är det Monica Wilderoth som Harriet, som balanserar hårfint mot överdrivet teatral gestik och teknisk perfektionism. Men hon balanserar utan att falla."Tomas Janson, Radio Vega 26.3
"I sin visualitet och färgvärld är föreställningen tvärt kontrastisk och symbolisk. Scenografin på olika nivåer skildrar olika skikt av verkligheten som växlar och slår ut varandra i form av dörrar som öppnas av sig själva. Videobilder för människorna nära. Tid och rum kopplas inte till någon bestämd epok, med undantag för de musikvinjetter som anspelar på fascismens uppgång i Europa."
"Som pjäs klargör Syskonbädd sina frågor med mycket prat och med att lägga ut sin människosyn på entreprenad, och tolkningen underlättar inte för tittaren. Teater som sprattlar för att komma loss från naturalismen är kliniskt kall och förbiseende. Mellan människor utlöses synsätt, inte kärlek eller hat."
"Egentligen börjar pjäsen komma i spinn först på hemresan. Vad var då toleransen för människo- eller samhällsrelationer? Makten utövas av dem, som har ett kallt regelverk. Ordningens ytterlighet är döden."Kirsikka Moring, Helsingin Sanomat 27.3
"Pjäsen är inte samhällspolitisk, snarare existentiell. Och faktiskt också ett kärleksdrama: Hur ska man veta när man passar ihop? Hur mycket vinner man som människa på att följa konventionen? Det finns något akut ungdomligt över hela frågeställningen. Som om det handlade om en grupp ivriga gymnasieelever på en filosofilektion. Men det ger också hela texten dess nerv."
"Visuellt lånar Riksteatern mycket från trettiotalets expressionism, med mycket vinklar, lek med skuggor och kontraster - det avspeglas till och med i de kantigt skurna kläderna: varje plagg har en ljusare och mörkare nyans av samma färg (och färgerna i sig är lika schematiska: gult för sjukt, blått för kyligt, osv.)."
"Men skådespeleriet är genomgående modernt. Jag tänker inte minst på Harriet (Monica Wilderoth), en brunett med Karin Boye-page och ett bångstyrigt, osentimentalt temperament. Och Willy Boholm som spelar en psykpatient på rymmen från både dårhus och rösterna i sitt huvud. Hans sätt att använda varje muskel i ansiktet får mig att tänka på den gamla Cassavetes-veteranen Seymour Cassel. Man vill bara le."
"Har man ens lite fäbless för chict trettiotal och smäktande modernism är det här ett måste."Philip Teir, Hufvudstadsbladet 27.3
"Det är ett rätt stort vågspel att till en annan kultur föra en pjäs som man inte ens i det egna landet vet särskilt mycket om. Men det är bra - det är precis så det bör fungera inom teatern. Inget färdigtuggat, inga lättsmälta klassiker som marknadsförs med kända ansikten från TV och överordiga reklamtexter. Leve teaterns marginaler!"
"Syskonbädd är en charmig berättelse som på ett fräscht sätt vädrar och beskriver människotrasan Harriets andliga sökande. Det låter ansträngande, men är det inte. Mellan raderna gömmer Aronson en hel del skruvad humor och vrider och vänder på självklarheter på ett lite tonårsaktigt sätt."
"Som drama är Syskonbädd lite knäpp, men i sin dialog fungerar pjäsen strålande. Man kommer att tänka på den gamle gode Beckett. Regissören Jenny Andreasson har haft tur med sina skådespelare. De har alla en fantastisk känsla för rytm och mäktig mimik. Dessutom verkar de inte alls störas av det ologiska i texten."
"De svindlande färgerna i Marika Feinsilbers dräkter och scenografi påminner effektivt om att detta inte sker här och nu. Den gula muren av dörrar, det sluttande golvet och bildprojektionerna skapar behändigt en expressionistisk känsla, precis samma känsla som rådde under de vinglande 1920- och 30-talen, då även Eino Salmelainen tog de första stegen på sin karriär." Anne Välinoro, Aamulehti 28.3
"Jenny Andreassons regi gör heder åt Stina Aronssons text. Scenbilden, som leker med kraftiga färger och avskalade linjer, för tankarna till den expressionistiska teaterns scenografi, som lösgör sig från illusionen av verklighet och istället återspeglar huvudpersonens tankevärld."
"Det visuella förverkligandet med bildprojektioner kombinerade med ett noggrant koreografiskt rörelsespråk gör helheten stilig. Själva föreställningen för en intressant dialog mellan dikten och vardagen, mellan metaforen och det samhälleliga."
"Den sjuke mannen och målaren breddar Syskonbädd från en strikt kvinnosakspjäs - vilket den onekligen är - till ett mera allmänt plan, och tack vare det har verket stått sig väl. Även den filosofisk-poetiska dimensionen har bevarat sin fräschör. Och när Andreasson med sin arbetsgrupp har hittat en form som sitter bra för texten och när skådespelarna överlag gör ett gott arbete blir helheten riktigt intressant."Irmeli Haapanen, Turun Sanomat 29.3
"Det börjar vara ett av de säkraste tecknen på att våren är här när Riksteatern kommer på turné till Finland. I år bjuder man på en bortglömd pjäs från 1931, nämligen Syskonbädd av Stina Aronson. [...] Men är det värt att sätta upp en pjäs bara för att den fallit i glömska och för att den skrivits av en kvinna?"
"I Jenny Andreassons regi är pjäsen väldigt textcentrerad, vilket gör det tungt för en person som inte behärskar språket att följa pjäsen, trots att den är textad till finska. Marika Feinsilbers modernistiska scenografi är visserligen avskalat vacker och färggrann, men när allt som händer utspelar sig på det talade planet blir föreställningen trots allt stel. [...] Ibland finns det en orsak till att verk faller i glömska."Katri Kekäläinen, Keskisuomalainen/Savon Sanomat 30.3
”Marika Feinsilbers utmärkta scenografi är lätt kubistisk med sina raka linjer och lutande plan, en kubism som också går igen i dräkterna som ofta delas på mitten i två nyanser rött, grönt, gult etc. Scenbilden domineras av höga väggar med rader av dörrar, ett spel med det öppna och det slutna, frihet och fångenskap, som speglar pjäsens tematik.”
”Men också om en 30-talsstämning finns där (vad det nu sen är för någonting) så har man inte försökt ’återskapa’ den tidens teater. Väggen används nämligen också för videoprojektioner av mer eller mindre symbolisk art. Särskilt effektivt blir detta i en drömscen, där videon på ett fascinerande sätt spelar med och deltar i gestaltningen och där man också tar maskspel i bruk. Mycket effektfullt och skickligt genomfört.”
”Syskonbädd är en mycket stiligt och stilmedvetet förverkligad uppsättning som fascinerar på många plan. Hit hör inte minst skådespelarnas agerande som snabbt etablerar en optimal balans mellan det stiliserade och vad som ändå måste kallas psykologiskt trovärdiga. Det är först efteråt som man kan börja tycka att pjäsen kanske ändå som helhet kändes lite konstruerad, men också med beundran noterar hur starkt och skickligt regin och skådespelarna förverkligar dess utgångspunkter och speciella karaktär.”
”Det var nu femte gången som Riksteatern ordnade en Finlandsturné med Åbo som en av anhalterna. Det är verkligen att hoppas att den traditionen kan fortsätta.”Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser 31.3
"Här och var undflyr berättelsen sin mottagare men bibehåller ändå sin attraktion, tack vare Aronsons knepiga, kluriga och humorfyllda text."
"Monica Wilderoth gör en suverän rolltolkning. Hennes Harriet är en människa av kött och blod, lika levande och trovärdig oavsett situationen. Bland de övriga skådespelarna är det lätt att fascineras av Willy Boholm som Den sjuke."
"Texten är gammal men blir likväl en granskning av vår samtid."Bertel Nygård, Vasabladet 6.4
"Syskonbädd är en värdefull och gåtfull pärla: en absurd och modernistisk pjäs, som skrevs 20-30 år innan de stora namnen inom absurd teater, Samuel Beckett och Eugène Ionesco, skrev sina klassiker. Aronson är väldigt ionescoesk i sin granskning av det invecklade umgänget och det svåra mötet mellan människor på både sinnets och språkets plan."Eeva Kauppinen, Kaleva 7.4