Pojken var elva år men såg ut som kanske sju-åtta. Jag träffade honom på min resa i Lindi-regionen i september. Han sitter i ett Children’s council – ett initiativ för barns rätt som har drivits på av Save the Children-UK men som också har bra uppbackning från de lokala myndigheterna.
Den här killen gjorde många inlägg när jag träffade representanter från ”councils” i området, men jag minns särskilt en sak han berättade om när vi diskuterade våld mot barn i skolan. Han hade själv blivit straffad en gång, kände sig orättvist behandlad och gick därför till rektorn och klagade. Han lyckades faktiskt få rätt. Läraren fick en varning.
Denne lille grabb stod på sig – och kunde hävda sin rätt. Det händer naturligtvis bara alltför sällan, men det gick ändå att ana vad dessa children’s councils kan uträtta när de fått råg i ryggen. I dessa barn har Tanzania en fantastisk resurs för framtiden.
Några av barnen från Children’s councils som jag träffade hade lyckats förhandla med lärare och rektorer så att fattiga elever utan pengar till skoluniform ändå skulle få delta i undervisningen. Och de stöttade kompisar som inte hade råd ens med pennor och övningsböcker, delade helt enkelt på det som fanns.
Just detta var ett av de oftast nämnda problemen i våra samtal – barn som riskerar att bli ”drop-outs” för att de är fattiga. Men också tidiga graviditeter, inte bara i sekundärskolan utan också bland 11-12-åringar i primärskolan. Som reglerna ser ut nu på fastlandet så utestängs gravida flickor från fortsatt undervisning. Det är en av de frågor vi har drivit hårdast i dialogen med den tanzaniska regeringen. Och det var inte svårt att enas med barnen i Children’s councils om hur fel det är att de utestängs.
Vi hade lite mer delade meningar när vi diskuterade skolaga. Nästan alla jag pratar med vittnar om att våldet är mycket närvarande i skolorna, främst pga lärare som slår - och som slår mer och hårdare än tillåtet. Som en elev sade: Det verkar vara lärarens ilska som avgör hur många rapp man får, inte vad reglerna medger. En del tyckte liksom jag att det borde förbjudas helt - ganska många tyckte ändå det kunde behövas i liten skala för att få ordning i klassrummen. Vad finns det för alternativ? Jo, men det finns ju sade ordföranden i ett av råden på Pemba: städa klassrummet till exempel.
Jag drog parallellen med grabben från Lindi. Ingen frågade – naturligtvis – hur många rapp läraren fick som straff för att han orättfärdigt straffat en elev. Barn borde inte behandlas sämre.
Det finns siffror på det här. I en undersökning nyligen visade det sig att bara 20% av barnen säger att aga inte alls förekommer i deras skola. Och många vittnade om att bara rädslan för våld är ett betydande hinder för dem i skolarbetet.
När jag besökte Barbro Johansson-skolan nyligen sade jag så här i mitt anförande: “I have been strengthened in my conviction that the right way to fulfil the commitment against violence in the Rights of the child convention is to abolish all forms of corporal punishment, in all schools and all families all over the world – and do it now”. Jag känner oerhört starkt att vårt vägval i Sverige, totalförbud mot all barnaga 1979, inte bara är något vi kan vara stolta över utan också något vi skall fortsätta driva – oavsett om vi befinner oss i Tanzania eller någon annanstans.
Våld mot barn kan ta sig många uttryck. Ett av de mest avskyvärda kom upp många gånger i våra samtal med människorättsaktivister på Zanzibar: våldtäkter på unga flickor – och då våldtäkter som inte hamnar hos polisen utan snarare blir en förhandlingsfråga mellan familjer. Ibland med resultatet att flickorna tvingas gifta sig med förövarna.
Ett annat alltför lite uppmärksammat problem är undernäring bland barn. I Tanzania som helhet är 38% av alla barn mindre än de borde vara på grund av detta. I Lindi är siffran så hög som 54%, vilket också syns på barnen man träffar. Det borde talas mycket mer om detta. Det finns en hel del som går åt rätt håll i Tanzania – både ekonomisk tillväxt och barnadödlighet. Men fel- och undernäring bland barn borde bekämpas mer och bättre.
Ambassaden har haft en intensiv start på sin höstsäsong. Vi har välkomnat vårt nya biståndsråd Erik Korsgren som i augusti efterträdde Torbjörn Pettersson. I samband med Sidas mycket välkomna omorganisation som träder i kraft 1/10 blir Erik för övrigt också ”country director” för ett landteam som inkluderar både Sida-personalen på ambassaden och några kollegor på Sida i Stockholm.
Vi har flera besökare denna höst – Karolinska Institutets rektor Harriet Wallberg-Henriksson var här i slutet av september. Oerhört välkommet inte minst med tanke på det omfattande biståndsfinansierade forskningssamarbetet mellan Tanzania och Sverige på hälsoområdet inklusive HIV-aids. Just när jag skriver dessa rader medverkar utrikesrådet Anders Ahnlid på en handelspolitisk konferens i Arusha vid det Sida-stödda institutet TRAPCA. Den 24-25 november kommer vi att ha en svensk handelsdelegation i Dar es Salaam som förhoppningsvis breddar de ekonomiska relationerna mellan våra länder ytterligare utanför utvecklingssamarbetet. Och innan dess har vi hunnit med att inviga vårt nya honorärkonsulat på Zanzibar den 23 oktober.
Bortom dessa datum börjar årsskiftet skymta när Sverige tar över ordförandeklubban i EU. Första halvåret gör vi det här i Dar es Salaam som ersättare för Tjeckien. Men 1 juli nästa år blir det ännu mer på allvar. Då skall Sverige leda hela EU i ett halvårs tid.
Vi närmar oss ett spännande 2009.
Staffan HerrströmAmbassadör