Basfakta
Officiellt namn: Canada
Folkmängd: 32,7 miljoner (januari 2007)
Yta: totalt: 9,976,140 km2, (land: 9,220,970 km2, vatten: 755,170 km2)
Huvudstad: Ottawa
Provinser och territorier (huvudstäder): Alberta (Edmonton), British Columbia (Victoria), Manitoba (Winnipeg), New Brunswick (Frederictown), Newfoundland and Labrador (St. John’s), Northwest Territories (Yellowknife), Nova Scotia (Halifax), Nunavut (Iqaluit), Ontario (Toronto), Prince Edward Island (Charlottetown), Québec (Québec City), Saskatchewan (Regina), Yukon (Whitehorse) Statsskick: Monarki
Statschef: Drottning Elizabeth II
Generalguvernör: Michaëlle Jean
Regeringschef: Premiärminister Stephen Harper (kons.)
Utrikesminister: Maxime Bernier
Politiska partier i parlamentet (Partiledare): Conservative Party of Canada (Stephen Harper), Liberal Party (Stéphane Dion), Bloc Québécois (Gilles Duceppe), New Democratic Party (Jack Layton)
Senaste allmänna val: 23 januari 2006
Aktuell mandatfördelning i underhuset:Konservativa 125 mandat (+27)Liberaler 101 mandat (-32)Bloc Québécois 51 mandat (-2)NDP 29 mandat (+11)Oberoende 1 mandat (-3)Vakanta 1 mandat (-1) Totalt 308 mandat
Språk: Engelska 59,3% (officiellt), franska 23,2% (officiellt), övriga 17.5%
Religion: Romersk katolsk 42%, protestantisk 40%, övriga 18%
Samhällsskick
Kanada är en parlamentarisk demokrati inom det Brittiska samväldet. Statschef är drottning Elizabeth II. Drottningen representeras i Kanada av en generalguvernör, som betraktas som landets de facto statschef. Ämbetet, som är av ceremoniell och representativ karaktär, innehas för närvarande av Mme Michaëlle Jean.
Kanada har stegvis vunnit sin självständighet efter tiden som brittisk koloni. År 1867 antog det brittiska parlamentet den s.k. British North America Act som förenade ett antal provinser till en federation med eget parlament i Ottawa. Detta blev kärnan till dagens Kanada. De s.k. Westminsterstatuterna gav 1931 Kanada status som självständig stat, men det var inte förrän 1982 som det brittiska parlamentet gav upp beslutandemakten över den kanadensiska konstitutionen, och dåvarande premiärministern Pierre Trudeau kunde ”ta hem” konstitutionen till Kanada. Än i dag råder emellertid ett slags konstitutionellt vakuum, då provinsen Quebec aldrig undertecknat den.
Kanada har en av världens mest långtgående federativa strukturer. Landet består av tio provinser, vilka har egna regeringar med vidsträckta befogenheter, samt tre territorier i norra delen av Kanada. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i landets grundlag (försvar, utrikespolitik, osv.) är provinsernas ansvar. Hit hör t ex mycket av utbildningspolitiken, sjukvården, miljöfrågor och naturresurser. Även de tre glest befolkade territorierna har delegerats ett mått av självstyre. Geografi, befolkning och språk
Kanada är världens näst största land efter Ryssland, och ca 22 gånger större än Sverige. Avståndet mellan den nordligaste punkten i Norra Ishavet och gränsen till USA i söder är 4000 kilometer, och mellan öst- och västkusten 5400 kilometer. Tidsskillnaden mellan Newfoundland i öster och British Columbia i väster är fyra och en halv timme. Från Halifax vid Atlantkusten är det närmare till London än till Vancouver. Klimatet varierar starkt mellan milt klimat i södra British Columbia till rent arktiskt klimat i de norra delarna av landet.
Landet har 32 miljoner invånare, varav ca 80 procent är bosatta i en smal remsa längs gränsen mot USA. Resten av landet är glest befolkat, och i de tre norra territorierna, med en yta lika stor som hela Västeuropa, finns bara ca 100 000 invånare.
Kanadas ursprungsbefolkning kan arkeologiskt spåras ca 12 000 år tillbaka i tiden. Totalt räknas ca en miljon människor till denna befolkningsgrupp, som består av indianer, inuiter (eskimåer) och metiser, vilka är personer med blandad europeisk och indiansk härkomst. Ursprungsbefolkningen är överrepresenterad i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och självmord. Även i fråga om grundläggande samhällsservice som utbildning, sjukvård och sanitära förhållanden är ursprungsbefolkningen missgynnad. En förbättring av ursprungsbefolkningens situation ses av många kanadensare som en av dagens mest angelägna politiska frågor.
Kanada har alltid varit ett utpräglat invandringsland. Drygt 20 procent av landets invånare är födda utomlands, och i Toronto - ett storstadsområde med närmare 5 miljoner invånare - är varannan person född utanför landets gränser. Landet tar idag emot drygt 250 000 människor per år, av vilka den största delen är arbetskraftsinvandrare. Invandringen från Europa har traditionellt präglats av fransmän och britter, men också av stora grupper italienare, ukrainare, tyskar och holländare. Under senare år har immigranterna från Asien, Karibien och Latinamerika blivit allt fler. Sammantaget innebär invandringen ett resurstillskott för Kanada som utgör en viktig faktor för landets befolkningstillväxt och välstånd. Kanadas politik går också ut på att attrahera personer med kunskaper och färdigheter som samhället ser behov av, vilket man parar med effektiv integrering och relativt enkla regler för medborgarskap. Politiken har bidragit till en tolerant, för att inte säga positiv, attityd till invandring.
Av Kanadas befolkning är tre fjärdedelar engelsktalande och en fjärdedel fransktalande. De fransktalande är främst koncentrerade till provinsen Quebec, som enligt en provinslag från 1977 har franska som enda officiella språk. På federal nivå är Kanada officiellt tvåspråkigt sedan 1969.
Inrikespolitisk översikt
Kanada styrs sedan början av 2006 av en konservativ minoritetsregering under ledning av premiärminister Stephen Harper.
Valet i januari 2006 innebar en radikal förändring på den inrikespolitiska scenen i Kanada. Det liberala partiet brukar uppfattas som landets regeringsbärande parti. Under efterkrigstiden har det innehaft regeringsmakten under sammanlagt mer än fyrtio år, och vid valförlusten hade det regerat landet sedan 1993. De sista två-tre åren i regeringsställning gick emellertid partiet kraftigt bakåt – en trygg majoritet i flera val under Jean Chrétiens ledning förbyttes 2004 till en osäker minoritetsregering under Paul Martin. Intern splittring, svagt ledarskap och en allmän känsla att partiet blivit alltför vant vid sitt maktinnehav anses ha bidragit till tillbakagången. Partiet sargades särskilt allvarligt av att det uppfattades som korrupt, efter att det under år 2004 blivit känt att stora summor pengar som tidigare avsatts för en federal informationskampanj i anslutning till 1995 års folkomröstning i Quebec om självständighet för provinsen i stället hade hamnat i den liberala partikassan och hos enskilda partisympatisörer. Inte minst i Quebec var kritiken förödande för det liberala partiets anseende. Efter valförlusten valde ett liberalt partikonvent i december 2006 den tidigare miljöministern Stéphane Dion till ny partiledare.
Parallellt med de senaste årens liberala tillbakagång har Kanadas konservativa samlats och konsoliderat sina krafter i ett nytt parti. Ett par årtionden av partisplittringar och ombildningar hos de konservativa hade effektivt stoppat möjligheten till maktskifte under 90-talet, men hösten 2003 kom ledarna för de två konkurrerande konservativa partierna i underhuset, the Progressive Conservative Party och Canadian Alliance överens om att bilda the Conservative Party. Ledaren för alliansen, Stephen Harper, valdes till partiledare, med ledaren för de progressiva, Peter MacKay, som biträdande.
Det nya konservativa partiet såg ut att kunna ta hem valsegern redan 2004, men föll på upploppet när Harper och hans parti kritiserades för att vara alltför präglade av socialkonservativa ideal. I valet 2006 distanserade man sig mer framgångsrikt från den yttre högerkanten och kunde därmed dra till sig bredare väljargrupper. Det konservativa partiet gick segrande ur valet, men lyckades inte nå hela vägen till en egen majoritet i underhuset – mycket på grund av den skepsis mot Harpers förment dolda agenda som ändå fanns kvar bland väljarna.
Underhusets två andra partier, det socialdemokratiska New Democratic Party (NDP) och det separatistiska Bloc Québécois har inga förutsättningar att inom överskådlig tid bilda regering av egen kraft - Bloc är för övrigt inte ens intresserat av något regeringsinnehav, eftersom partiets mål är Quebecs separation från Kanada. Inte heller finns i den kanadensiska politiken någon tradition av koalitionsregeringar. Kanadas Green Party samlar ca 10 procent av väljarna, men är till följd av majoritetsvalssystemet ännu inte representerat i underhuset.
Regeringen Harper har haft en framgångsrik första tid vid makten, om det är flertalet bedömare ense. De konservativa har trots minoritetsläget regerat med fast hand och gott självförtroende. De vann valet 2006 på en inhemskt fokuserad plattform med åtaganden om krafttag mot korruption; sänkt moms och allmänt lägre skattetryck; införande av ett vårdnadsbidrag för alla barnfamiljer; hårdare tag mot kriminella samt införandet av en väntetidsgaranti inom hälsovården. På flertalet av dessa områden är uppfattningen att regeringen levererat ungefär det man lovat – särskilt i form av momssänkningen som genomförts i två omgångar. I sin andra regeringsförklaring, hösten 2007, lade regeringen till miljö samt säkerhets- och suveränitetsfrågor bland prioriteringarna.
Mycket av fokus i den politiska debatten har på senare tid kommit att riktas mot klimatpolitiken, ett politikområde som alltså inte alls fanns med på regeringens ursprungliga att-göra-lista. Klimatförändringarna har det senaste året seglat upp som den fråga som kanadensarna sätter allra främst på listan över politiska prioriteringar, och det konservativa partiets defensiva sätt att hantera portföljen har vållat mycket kritik. Det är särskilt regeringens hållning till Kyotprotokollet som stått i fokus. Man gick tidigt ut med beskedet att Kanada låg mer än 30 procent över sina utsläppsåtaganden i protokollet och att det inte fanns några förutsättningar att uppnå dessa under perioden 2008-2010, något som bekräftades så sent som vid klimatkonferensen på Bali i december 2007. Det åtgärdsprogram regeringen föreslagit fokuserar istället på mer långsiktiga mål till 2020 och 2050, men många anser att detta program är otillräckligt för att uppnå godtagbara nedskärningar. Samtliga oppositionspartier har försökt ifrågasätta de konservativas trovärdighet i klimat- och miljöfrågorna, och rycka åt sig initiativet på detta område som förefaller kunna få avgörande betydelse för väljarnas partisympatier i ett kommande val.
Nationell sammanhållning
Den nationella sammanhållningen och strävan efter självständighet för provinsen Quebec har utan tvekan varit den mest ödesmättade inrikespolitiska frågan under de senaste årtiondena.
Efter att ha stått i bakgrunden under några år fick frågan ny aktualitet och dynamik i valrörelsen 2006. Valet ledde till en kraftig liberal tillbakagång i provinsen. Länge såg det ut som om separatistiska Bloc Québécois skulle fånga upp detta missnöje, och det talades om att partiet t.o.m. skulle kunna nå symboliskt viktiga 50 procent av rösterna i Quebec. Så blev dock inte fallet. Istället lyckades de konservativa etablera sig som ett trovärdigt federalt alternativ för besvikna liberaler och gick från noll till tio mandat i provinsen. Separatisterna fick se en tillbakagång för Bloc Québécois i såväl procentuellt väljarstöd som mandat.
Frågan om Quebecs ställning i federationen kom åter i rampljuset i slutet av 2006, då premiärminister Harper i ett drag som redan beskrivs som historiskt lade fram ett resolutionsutkast i underhuset som erkänner quebecborna som en nation – med det viktiga tillägget att det är inom ett förenat Kanada. Formuleringen lyder: …the Québécois form a nation within a united Canada. Förslaget kom överraskande men fick stöd av en stor majoritet och samtliga partier i underhuset. Den vedertagna bedömningen är att resolutionen inte har någon rättslig betydelse, och inte i sak förändrar Quebecs ställning inom federationen. Den skapade dock en livlig debatt och väckte till liv en diskussion som rör själva grunden för kanadensarnas uppfattning om vad Kanada står för.
I mars 2007 hölls så val till Quebecs provinsparlament Nationalförsamlingen, varvid den tillbakagång på federal nivå som drabbat både liberaler och Quebecseparatister bekräftades. Provinspartiet Parti Québécois gjorde ett mycket dåligt val och blev inte ens näst största parti, samtidigt som Action Démocratique du Québec, ett parti som talar om autonomi snarare än självständighet, gick kraftigt fram. Den liberala regeringen lyckades visserligen sitta kvar vid makten men endast med stöd av en minoritet i nationalförsamlingen.
Även om frågan om självständighet på intet sätt kan dödförklaras efter de två valen 2006 och 2007 är det åtminstone inte på kort sikt aktuellt med någon ny folkomröstning om självständighet för Quebec. För separatisterna handlar det förmodligen om att söka omformulera den militanta självständighetsretorik som uppenbarligen upplevs som förlegad av allt fler invånare i provinsen.
Blir det nyval snart?
Kanadensiska minoritetsregeringar har erfarenhetsmässigt små förutsättningar att sitta hela sin mandatperiod, och det har alltsedan maktskiftet 2006 varit en ständigt återkommande bedömning att premiärminister Harper ganska snart kommer att behöva be generalguvernören kalla till nyval. Det spekulerades länge i att detta skulle ske under 2007, och i så fall på grund av oppositionens missnöje med regeringens budget eller dess miljöpolitik. Någon misstroendeförklaring blev det dock inte, mycket beroende på att det liberala partiet befinner sig i en så djup svacka att man inte har något att vinna på ett nyval. Under hösten 2007 tvingades man vid flera beslutstillfällen i parlamentet lägga ned sina röster för att inte fälla regeringen och framkalla nyval.
Inte heller de konservativa tycks emellertid ha något intresse av ett nyval. Trots att mycket för tillfället tycks gå deras väg har inte deras opinionssiffror fått det ordentliga lyft som skulle krävas för att tillåta dem att bilda en majoritetsregering. Det verkar som om kanadensarna är ganska nöjda med status quo – de har en regering som uppfattas som duglig, men som på grund av sin minoritetsställning inte kan ta ut svängarna hur mycket som helst i konservativ riktning.
Enligt de flesta bedömare är det dock omöjligt för det liberala partiet att låta ännu en konservativ budget passera underhuset utan att man röstar nej, vilket innebär att nyval kan komma att hållas under våren 2008.
Utrikespolitiken
När den nya regeringen tillträdde gav den uttryck för en mycket bestämd ambition att ägna sig främst åt inrikespolitiken. Snart stod det dock klart att den internationella dagordningen trängde sig på och gjorde det omöjligt för premiärminister Harper att bortse från utrikespolitiken – och dess inrikespolitiska konsekvenser.
Den sedan ett par år tillbaka allt överskuggande utrikespolitiska frågan är Kanadas engagemang i Afghanistan. Den aktuella kanadensiska styrkan i den NATO-ledda insatsen omfattar drygt 2500 man och är huvudsakligen förlagd till Kandahar i södra delen av landet. Uppdraget är farligt, med betydande inslag av stridande uppgifter. I takt med att de kanadensiska förlusterna stigit – i januari 2008 uppgår de till ett drygt sjuttiotal döda - har många också börjat ifrågasätta dess berättigande. Oklarheter kring behandlingen av krigsfångar som överlämnats av kanadensarna till afghanska myndigheter, och uppgifter om eventuell tortyr i afghanska fängelser, har skapat ytterligare trovärdighetsproblem och tvingat regeringen till en defensiv hållning. En majoritet i underhuset har visserligen godkänt insatsens mandat till 2009, men det finns starka stämningar för ett tidigarelagt hemtagande eller åtminstone ett åtagande om att inte förlänga missionen bortom 2009. Regeringen har dock förklarat sig föredra att förlänga uppdraget till 2011, med en gradvis nedtrappning av de militära elementen från 2009. Premiärministern tillsatte hösten 2007 en särskild utredning med uppgift att undersöka de olika optionerna för afghanistaninsatsens framtid. Ett beslut i parlamentet kan förväntas tas under våren 2008.
I kontrast till engagemanget i Afghanistan ställde sig Kanada utanför Irakkriget. Kanada förordade att FN-spåret skulle uttömmas och ställde sig aldrig bakom det amerikanska handlingsprogrammet. Dåvarande premiärminister Chrétien sade att kriget var "unjustified" vilket framkallade spänningar i relationen med USA och även en intensiv inrikespolitik debatt. Stephen Harper var som oppositionsledare kritisk till den liberala regeringens agerande, men har i regeringsställning inte ändrat Kanadas Irakpolitik.
När det gäller Kanadas politik i Mellanöstern har däremot regeringsskiftet inneburit en delvis ny inriktning, där premiärministern sett till att förskjuta politiken i en mer israelvänlig riktning. Regeringen var tidigt ute med beskedet att fortsatt kanadensiskt stöd till palestinierna var avhängigt att Hamas uppfyller tydliga krav. Även i FN och andra multilaterala fora har Kanada agerat mot vad man uppfattar som ensidig och obalanserad kritik mot Israel. En av den nya regeringens uttalade ambitioner är en tydlig prioritering av nordliga och arktiska frågor. En särskild nordlig dimension i utrikespolitiken finns sedan 2001, och i denna läggs stor vikt vid frågor som berör ursprungsbefolkningens levnadssituation och den arktiska miljön. Regeringen Harper har vidare gjort hävdandet av kanadensisk närvaro och suveränitet i polarområdet till en prioriterad fråga, och kopplat denna bl.a. till en allmän upprustning av försvaret.
Traditionellt finns många likheter mellan svenska och kanadensiska utrikespolitiska värderingar. Kanada har genomgående fört en multilateralt inriktad utrikespolitik och varit mycket aktivt i FN, liksom i andra multilaterala organisationer som G8, WTO, Världsbanken, NATO, OECD, OSSE, APEC och OAS. Frågan är ändå om inte den nya regeringen har en mer återhållsam attityd till multilateralt samarbete än vi vant oss vid från kanadensisk sida. Den är sprungen ur en politisk miljö i västra Kanada som hyser värderingar som ligger ganska nära det republikanska partiets i USA, och det är inte givet att regeringen ser ett egenvärde i att söka multilaterala lösningar på gemensamma problem – den uttalade skepsisen till Kyotoprotokollet är ett exempel på detta. Ställningstaganden och bidragsbeslut till multilaterala projekt och institutioner blir snarare prövade från fall till fall och med krav på ett tydligt mervärde, förmodligen också med ett öga på hur USA ställer sig.
Kanadas relationer med USA
Närheten till USA präglar kanadensisk politik i snart sagt alla avseenden. Relationen till det stora grannlandet är en central fråga för varje kanadensisk regering, och det gäller att finna rätt balans mellan att markera självständighet och att vårda det som ofta kallas den närmaste bilaterala relationen i världen.
För den tidigare liberala regeringen blev det naturligt att markera starkt mot en republikansk administration som sannolikt är den minst populära amerikanska regeringen någonsin i Kanada. Ställningstagandet mot Irakkriget och ett beslut att ställa sig utanför det amerikanska missilförsvaret utgör exempel på sådana markeringar. Stephen Harper har sedan tillträdet strävat efter att förbättra samtalsklimatet med USA, och har kommit att betraktas som en mycket USA-vänlig premiärminister. På ett personligt plan har han också vinnlagt sig om goda relationer med president Bush.
Oavsett de politiska konjunkturväxlingarna är det på det operativa planet ändå ett mycket nära samarbete som präglar förhållandet till USA. Sedan terrorattackerna den 11 september 2001 har Kanada på flera områden närmat sig den amerikanska politiken, med bl.a. tuffare antiterroristlagstiftning, stramare flyktingpolitik och skärpta gränskontroller. Säkerhetspolisen, polisen, tullmyndigheter och invandrarmyndigheter har tillförts ökade resurser och samarbetet med amerikanska myndigheter har intensifierats. Inom ramen för det s.k. Security and Prosperity Partnership ingår även Mexiko i det gränsöverskridande samarbetet.
Gränsen mellan USA och Kanada är världens längsta landgräns med ca 270 tullstationer, och handeln mellan Kanada och USA är den mest omfattande mellan två länder någonstans i världen. Ungefär 80 procent av Kanadas export går till USA. 20 procent av USA:s export går till Kanada. USA:s andel av Kanadas import är cirka två tredjedelar.
I slutet av 1980-talet stod en utdragen politisk strid i Kanada om frihandel med USA. Sedan den slutat med att ett frihandelsavtal med USA (FTA) och senare även med Mexiko (NAFTA) kunde ingås, har frihandelsprincipen blivit allmänt accepterad. En uppmärksammad tvist mellan de två länderna om amerikanska avgifter på exporten av kanadensiskt virke till USA löstes i början av 2006 genom en överenskommelse mellan de två länderna. Denna, har vissa menat, sätter dock i fråga NAFTA:s framtid då den går vid sidan av avtalets etablerade tvistlösningsmekanismer.
Kanadas ekonomi
Kanada har upplevt en tämligen robust och stabil ekonomisk tillväxt under de senaste åren. Trots perioder med låg tillväxt till följd av chocker som 11 september, galna ko-sjukan, ett omfattande strömavbrott i provinsen Ontario samt utbrottet i Kanada av den dödliga lungsjukdomen SARS har den årliga tillväxttakten i genomsnitt legat på tre procent. I fråga om ekonomisk tillväxt har därmed Kanada under den senaste femårsperioden varit ledande bland G7-länderna.
Den kanadensiska ekonomin fortsatte att gå bra under 2007, med en årlig tillväxt på ca 2,8 procent i oktober. Sedan dess har dock såväl ekonomer som regeringen börjat varna för att ekonomin kan komma att gå in i en lägre tillväxtfas, inte minst mot bakgrund av den avstannande ekonomin i USA.
Tillväxten i Kanada är ojämnt fördelad mellan provinserna. I princip gäller att de råvarubaserade ekonomierna i provinserna väster om Ontario uppvisar starkare tillväxt än genomsnittet, medan Ontario, Quebec och flera av atlantkustens provinser släpar efter.
De höga världsmarknadspriserna på olja har bidragit till en mycket stark expansion i den oljerika provinsen Alberta, där ekonomin går på högvarv och tillväxten ligger på nästan 7 procent. Provinsens oljereserver är de största i världen efter Saudiarabien, och med rådande prisnivå kan man med goda marginaler exploatera de mycket stora tillgångar som är bundna i marken i den s.k. oljesanden. Alberta har också stora naturgasfyndigheter. Även British Columbia och Manitoba utvecklades starkare än landets genomsnitt under det gångna året, bl.a. tack vare ökande export till den snabbt växande kinesiska marknaden samt leveranser till den amerikanska byggbranschen. I Ontario och Quebec, däremot, har tillverkningsindustrin påverkats negativt av en stark dollar, höga energikostnader och intensiv konkurrens från utlandet. Båda provinserna, vilka traditionellt utgjort landets ekonomiska motor, hade en mer blygsam tillväxt på 1,7 – 1,9 procent.
Arbetslösheten i Kanada har sjunkit markant de senaste åren och befinner sig nu på en för landet historiskt låg nivå. I slutet av 2007 låg arbetslösheten på strax under sex procent, vilket är den lägsta nivån på trettio år. Även om arbetslösheten minskat i samtliga provinser finns även här stora regionala skillnader. Tack vare den kraftiga tillväxten i Alberta råder där en stor efterfrågan på arbetskraft, och arbetslösheten är 3 procent. I östra Kanada, däremot, ligger samtliga provinser över landets genomsnitt. I atlantprovinsen Newfoundland är arbetslösheten hela 14 procent.
Det senaste årets ekonomiska utveckling har präglats av den kanadensiska dollarns appreciering i förhållande till den amerikanska dollarn. Under de tre senaste åren har den kanadensiska dollarn stigit med mer än 25 procent i förhållande till den amerikanska och nådde paritet i september 2007. Som mest handlades kanadadollarn till hela 1,10 USD (november 2007). Effekterna på den kanadensiska ekonomin av den starka valutan är inte entydiga. Å ena sidan har tillverkningsindustrin utsatts för hårt konkurrenstryck från utlandet, å andra sidan har importerade insatsvaror och konsumtionsvaror blivit billigare.
Jämfört med den svenska kronan har värdet pendlat mellan sex och sju kronor under 2006 och 2007. I december 2007 var dollarn värd ungefär 6,50 kronor.
Höga energipriser har bidragit till att hålla inflationen över centralbankens riktmärke på två procent. Med prisökningarna som bakgrund höjde centralbanken sin styrränta vid ett antal tillfällen under 2006 och 2007. Mot slutet av året, sänktes räntan för första gången på mer än tre år, till nuvarande 4,25 procent.
Trots en solid ekonomisk tillväxt under året och sunda makroekonomiska indikatorer finns svagheter i den kanadensiska ekonomin som på medellång och lång sikt kan hota tillväxten. Främst är det skillnaden i produktivitet mellan Kanada och USA som bekymrar bedömarna. Under de senaste månaderna har också tecknen på en avstannande amerikansk ekonomi lett till oro över en nedgång även i Kanada.
Handelspolitik
Kanadas ekonomi är i hög grad exportinriktad vilket inte minst visas av att närmare 40 procent av landets BNP genereras av exporten (något mindre än i Sverige). Det i särklass viktigaste inslaget i Kanadas utrikeshandel är det intensiva utbytet med USA dit nästan 80 procent av varuexporten går. NAFTA är det i särklass viktigaste regionala frihandelsavtalet för Kanada. I början av 2007 slöt Kanada det första frihandelsavtalet på flera år, med EFTA.
Kanada förespråkar i princip frihandel men för i många fall en politik med protektionistiska förtecken, inte minst inom sektorerna kultur, jordbruk, transport, telekom och finansiella tjänster. I WTO:s Doharunda har Kanada argumenterat för en liberalare handel för jordbrukssektorn, men samtidigt starkt värnat de inhemska sektorer, särskilt spannmålsförsäljning, mjölkproduktion och fjäderfä, som präglas av omfattande reglering.
EU:s samarbete med Kanada
Kanada är ett land med varaktiga och starka europeiska traditioner. Storbritannien och Frankrike har en särskild ställning i Kanadas historia, men också andra EU-medlemsländer har starka band till Kanada, inte minst genom betydande invandring.
Redan 1976 ingicks ett ramavtal för kommersiellt och ekonomiskt samarbete. År 1996 tillkom en politisk konsultationsmekanism för överläggningar med Kanada i de frågor som hör hemma i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. På senare år har tillkommit expertmöten för bl a rätts- och inrikesfrågor och expertmöten för t ex nedrustningsfrågor, mänskliga rättigheter och andra utrikespolitiska frågor. Regelbundna dialogmöten äger rum på regeringschefsnivå, mellan utrikesministrarna och på tjänstemannaplanet.
Vid toppmötet i Ottawa i mars 2004 kom man överens om att inleda förhandlingar om ett handels- och investeringsavtal (TIEA). Avsikten var att åstadkomma något mer sofistikerat än ett traditionellt frihandelsavtal och bl.a. samordna och förenkla regleringar och standards. Förhandlingarna gick emellertid trögt, och i maj 2006 bestämde parterna att lägga förhandlingen på is åtminstone tills dess att utfallet av Doharundan blev mer tydligt.
Överhuvudtaget är det en allmän bedömning att relationen mellan EU och Kanada går lite på sparlåga sedan ett par år. De suspenderade TIEA-förhandlingarna är ett exempel på detta, liksom flera inställda toppmöten och vad som synes vara en ömsesidig nedprioritering av de löpande kontakterna. Även om det är för tidigt att utvärdera, kan 2007 års toppmöte i Tyskland möjligen ses som ett trendbrott härvidlag. Det faktum att mötet alls ägde rum, samt de substansdiskussioner som fördes bl.a. på klimatområdet, uppfattas som något av en nytändning i relationen.
Relationerna Kanada-Sverige
Relationerna mellan Sverige och Kanada är mycket goda och graden av samsyn är ofta hög.
Sverige har en lönad myndighet i Kanada, ambassaden i Ottawa. Honorärkonsuler finns på tio orter runt om i landet. Exportrådet har ett handelskontor i Toronto knutet till det svenska honorärkonsulatet, och där finns även en svensk-kanadensisk handelskammare.
Vid folkräkningen 2001 uppgav drygt 280 000 kanadensare att de hade svensk bakgrund varav ca 7 500 är första generations invandrare från Sverige. Merparten har bosatt sig i västra Kanada, i British Columbia, Alberta och Saskatchewan. Många finns även i den folktätaste provinsen Ontario (se bilaga 3). Ungefär 30 000 svenskar besöker Kanada årligen.
Det bilaterala besöksutbytet
Kanadensiskt statsbesök ägde rum i Sverige 1982, och det svenska kungaparet avlade statsbesök i Kanada 1988 och i oktober 2006. H. M. Konungen deltog även i det studiebesök som Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien gjorde i Ottawa, Montreal och Toronto hösten 1999.
Statsminister Göran Persson besökte Kanada under fyra dagar i februari 2003. Den dåvarande kanadensiske premiärministern Jean Chrétien besökte Sverige i samband med det svenska ordförandeskapet i EU 2001, då han tillsammans med utrikes- och handelsministrarna var i Stockholm för toppmötet EU-Kanada. Chrétien besökte därefter Stockholm också i februari 2002 i samband med "Stockholm Progressive Summit". Under EU-ordförandeskapet besökte utrikesminister Anna Lindh Kanada i egenskap av ordförande i ministerrådet.
Ett antal svenska statsråd har avlagt bilaterala och andra besök under de senaste åren, däribland biståndsminister Gunilla Carlsson, miljöminister Andreas Carlgren och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Ett flertal riksdagsutskott har besökt Kanada, liksom försvarsberedningen, ÖCB, riksförsäkringsverket, integrationsverket samt statssekreterare från bl a utrikes-, försvars-, justitie- och socialdepartementen.
Besöksutbytet beskrivs också i bilaga 4.
Handelsutbytet
Under 2006 uppgick värdet av svensk varuexport till Kanada till 11,4 miljarder kronor vilket är en ökning med 8 procent från 2005. Räknat som andel av svensk varuexport gick en procent till Kanada. Varuimporten från Kanada ökade visserligen med 15 procent mellan 2005 och 2006, men uppgick ändå bara till blygsamma 3,4 miljarder kronor. Därmed platsade inte Kanada på listan över våra 30 största varuleverantörer.
De största produktkategorierna som exporteras från Sverige till Kanada är läkemedel, bilar och maskinutrustning. I den andra riktningen märks bl.a. livsmedel, råvaror och verkstadsprodukter men även sportartiklar. I Kanada finns 16 100 anställda i över 50-talet svenskägda bolag (2004). Störst är Astra Zeneca och Ericsson, som också har forskning i landet, följda av Autoliv, IKEA, Sandvik, Securitas, Stora Enso och Volvo. Hennes & Mauritz expanderar i Kanada, liksom gratistidningen Metro. År 2005 fanns 68 kanadensiska företag med 3 600 anställda i Sverige. Störst är Bombardier (järnvägsmateriel).
Försvarsmaterielsamarbetet mellan Sverige och Kanada regleras sedan 2004 inom ramen för ett Memorandum of Understanding (MoU). Kommissionen träffas årligen och söker samarbete inom forskning, utveckling och gemensam anskaffning av försvarsmateriel.
Ishockey
Den kanske synligaste aspekten av de svensk-kandadensiska relationerna utgörs av de många svenska ishockeyspelare som framgångsrikt spelar för kanadensiska lag i NHL. Ishockey är landets nationalsport, och spelarna är mycket uppmärksammade. För närvarande spelar ett dussintal svenskar i kanadensiska lag i NHL, och tre av dessa - Markus Näslund i Vancouver, Mats Sundin i Toronto och Daniel Alfredsson i Ottawa – är också lagkaptener.
* * *
HemsidorSveriges ambassad i Ottawa: www.swedishembassy.caHandelskontoret i Toronto: www.swedishtrade.seSvensk-kanadensiska handelskammaren i Toronto: www.sccc.caCanadian-Swedish Business Association: www.csba.seKommissionens kontor i Ottawa: www.delcan.cec.eu.intKanadensiska regeringen: www.gc.ca