Utbildning i Sydkorea

Utbildning och högre studier har sedan långt tillbaka i historien haft en hög status i det koreanska samhället. Detta har sin grund i den konfucianska läran som har genomsyrat det sociala livet och samhällsstrukturerna i hela Östasien och Korea i synnerhet. Under flera hundra år fram till 1900-talet var konfucianismen officiell ideologi. Studier av de gamla kinesiska klassikerna skulle ge den bildning och moraliska förkovran som krävdes för att styra och administrera riket. Statliga skolor för högre utbildning etablerades tidigt, och på 1500-talet under Joseon-dynastin tillkom privata akademier. Högre utbildning gavs vid Koreas äldsta fortfarande verksamma universitet, Sunggyun-guan, etablerat 1398, där en elit utbildades för de högsta ämbetena. Med utbildning följde helt naturligt högt anseende, även för dem som förmedlade kunskapen, lärarna.

Ett modernt skolsystem började utvecklas i liten skala under 1880-talet genom de kristna missionärernas verksamhet. I de kristna skolorna fick även kvinnor för första gången möjlighet att studera, och moderna ämnen infördes i undervisningen. Under den japanska ockupationen (1910-1945) begränsades dock koreanernas utbildningsmöjligheter. Vid andra världskrigets slut hade endast fem procent av befolkningen gymnasieutbildning eller mer. Efter Koreakriget (1950-1953) blev så småningom skolväsendet mer allmänt och kom att omfatta allt större samhällsgrupper. Trots politisk instabilitet, krig och fattigdom gjordes stora uppoffringar av familjerna för att ge barnen skolutbildning. 1960 deltog 96 procent av årskullarna i undervisning på låg- och mellanstadiet. Knappast något annat utvecklingsland har lagt lika stor vikt vid utbildning under sin uppbyggnadsfas som Sydkorea, och fortfarande tillhör den de utgiftsområden som prioriteras såväl av staten som familjen. I statens budget stod utbildning 2007 för 13 procent, och andelen har ökat för varje år.

Skolsystemet
Det sydkoreanska utbildningssystemet är uppbyggt efter amerikansk modell med sexårig grundskola, treårigt högstadium och treårigt gymnasium. Sydkorea har en fri obligatorisk nioårig skolgång som sedan 2004 täcker hela landet. Privata skolor förekommer på alla stadier men är betydligt vanligare i gymnasieskolan än i grundskolan. Medan grundskolan är avgiftsfri måste eleverna betala skolavgifter efter årskurs 9. De fyraåriga högskole- och universitetsutbildningarna är till största delen privata och finansieras av skolavgifter.

Drygt 99 procent av varje årskull går vidare till gymnasiet, och under 2007 gick 82,8 procent vidare till universitet och högskola. Inget annat land har lika stor andel medborgare som avlägger universitetsexamen som Sydkorea. Läskunnigheten bland den vuxna befolkningen är 98 procent.

Högre utbildning och examen från något de högst rankade universiteten anses vara avgörande för en individs möjlighet att göra en framgångsrik karriär och få en fast anställning med de fördelar som detta för med sig. Det har lett till skärpta inträdeskrav till studieplatserna och gjort hela skolsystemet starkt konkurrensutsatt. Alla familjer som har möjlighet känner sig tvungna att bekosta extraundervisning på fritiden för att öka sina barns möjligheter, vilket har blivit en betungade utgift. Ett annat fenomen är de speciella ”pluggskolor” (”cram schools”), privata internat som erbjuder intensivträning för elever som misslyckats i inträdesproven till högskolan. Systemet riskerar att leda till ökade orättvisor mellan grupper med olika ekonomiska förutsättningar. President Lee Myung-bak som tillträdde i februari i år har lovat att hans regering ska höja kvalitén i skolundervisningen, särskilt i engelska, för att minska behovet av extraundervisning på kvällar och helger.

Den snabba utvecklingen av utbildningsnivån i landet har skapat en viss ojämlikhet mellan generationerna. De unga är högutbildade medan äldre generationer i betydligt mindre utsträckning har en universitetsexamen att konkurrera med på arbetsmarknaden. De privata utgifterna för att finansiera universitetsstudier är höga men är samtidigt en investering som familjerna prioriterar. Enligt en OECD-rapport från 2005 bekostades över 80 % av högskoleutbildningen av privata finansieringskällor. Idag finns över 200 högskolor och universitet i Sydkorea.

Trots att Sydkorea ligger under OECD-genomsnittet för hur mycket som årligen satsas per elev, visar landets skolelever resultat som ligger långt över genomsnittet i OECD. I den internationella studien PISA (Programme for International Student Assessment) som jämför 15-åringars resultat i viktiga kärnämnen, hamnar sydkoreanska elever högst i världen vad gäller läsförståelse. Studien visar också att resultaten på det området har förbättrats under de senaste åren och att hela 22 procent av eleverna uppnår den högsta resultatnivån. I matematik hamnar sydkoreanska elever bland de tre främsta i världen och i naturvetenskap bland de tio främsta. 95 procent av 15-åringarna i Sydkorea är inställda på högskoleutbildning.

I mars 2002 infördes en utbildning i hela landet för elever som anses särskilt begåvade, Gifted Students Education. Denna särskiljer vissa barn redan från grundskolan och syftar till att dels uppmuntra eleverna till att prestera maximalt, dels att gynna det nationella intresset av ett stort humankapital. Programmen har framför allt varit inriktade på matematik och naturvetenskap men kommer att utökas till att även omfatta konst, samhällskunskap och humanistiska ämnen.

Samverkan mellan utbildningsväsende och näringsliv
Den högutbildade befolkningen ses som en av Sydkoreas främsta tillgångar. Den spelade en stor roll för landets snabba ekonomiska utveckling och fortsätter att vara en drivande faktor i ekonomin. Kopplingen är tydlig mellan utbildningsväsende, forskning och näringsliv vilket också anses ha gynnat tillväxten. Staten stöder forskning och utveckling inte bara genom universitet, utan även genom statliga forskningsinstitut som också servar näringslivet. Företagen är generösa med bidrag till universiteten och forskningsinstituten. Samsung har t.o.m. övertagit Koreas äldsta universitet, Sunggyun-guan, och gjort det till sitt.

Det finns en rad exempel på hur man i Sydkorea anpassar utbildningsväsendet så att det kan samverka med näringslivet. Ett sådant är att man satsar på att modernisera de auktoritära undervisningssystemen. Genom att i större utsträckning uppmuntra eleverna till självständigt kritiskt tänkande och kreativitet förväntar man sig i förlängningen att fler nya företag ska bildas, vilket skulle generera ekonomiska vinster. Den relativt sett låga graden av nyetablering av företag ses som ett problem som förutom förändringar i utbildningssystemet också kräver ekonomiska åtgärder och förändrade regelverk för entreprenörer. Bland annat för att stärka landets konkurrenskraft gentemot den japanska högteknologin och den framväxande kinesiska industrin görs också utökade satsningar på forskning inom exempelvis informationsteknologi och biokemi. 

Internationellt utbyte inom den högre utbildningen
Inom den högre utbildningen i Sydkorea är det internationella utbytet omfattande, både vad gäller studenter och forskare. Från politiskt håll finns en medveten strategi för att locka utländska professorer och talangfulla studenter till de sydkoreanska universiteten och på så vis höja utbildningens kvalitet och internationella anseende. Man förväntar sig exempelvis att antalet utländska studenter i landet ska öka från dagens 33 000 till 50 000 inom de närmaste tre åren. På de statliga universiteten planerar man dessutom att tiodubbla antalet utländska professorer till 300.

Internationellt utbyte sker också genom att alltfler sydkoreanska studenter väljer att studera vid utländska universitet, i synnerhet i engelskspråkiga länder. Under läsåret 2007/08 studerade över 103 000 koreaner vid amerikanska skolor och universitet. Antalet ökar för varje läsår och innebär att Sydkorea har fler studerande i USA än Indien och Kina (88 000 resp. 72 000). Under de senaste åren har också antalet sydkoreanska studenter i Australien ökat så kraftigt att nästan var tionde student i Australien är sydkorean.

President Lee Myung-baks utbildningspolitik
När president Lee Myung-bak tillträdde i februari 2008 gjordes en del nedskärningar och ommöbleringar i administrationen.  Ministry of Education & Human Resources Development som tidigare hade ansvar för utbildningen slogs ihop med Ministry of  Science and Technology och bildade Ministry of Education, Science and Technology (MEST). Dess huvuduppgift är att främja kunskapsinlärning och utbildning från förskolan till gymnasiet och förmedla speciella färdigheter samt att säkerställa att den högre utbildningen håller internationell standard och ger den kompetens som efterfrågas av företagen och i samhället. Ett nytt element är att man även börjat uppmärksamma behovet av vidareutbildning för vuxna.

Utgångspunkten för Lees skolpolitik har varit att göra utbildningen mer konkurrensutsatt och marknadsanpassad för att höja kvaliten. Han vill ge utbildningsanstalterna större autonomi och möjlighet att själva bestämma över t.ex. rekryteringen av studenter. Ideologiskt innebär det en brytning med den förre presidenten Roh Moo-hyun och hans företrädare, som båda tillhörde det liberala lägret. Roh ville tillskapa ett mer egalitärt system, som i skoldebatten har kallats ”de tre nejen”. De innebar nej till egna intagningsprov för högskolor och universitet, nej till att ranka elever efter de gymnasieskolor de gått i och nej till att ta emot donationer. Hittills har dock Lee Myung-baks administration valt att behålla denna politik, men från universitetshåll trycker man på särskilt för att förbudet mot egna intagningar ska slopas. Det koreanska universitets¬rådet (Korean Council for University Education) överväger en regeländring till år 2011.

En annan av Lees profilfrågor inom utbildningen är att höja nivån på undervisningen i engelska. Bristande kunskaper i engelska även bland unga är ett betydande problem. Föräldrar lägger ner mycket pengar på extraundervisning i privata kvällsskolor som anlitar utländska personer med engelska som modersmål som lärare, ofta utan lärarutbildning. I många familjer flyttar också den ena föräldern, oftast modern, utomlands med ett eller flera barn för att redan från grundskolan ge dem en engelskspråkig skolgång. 35 000 skolelever flyttar varje år utomlands för att gå i skola där, och 10 000 går på sommarkurser i engelska utomlands.

För att förbättra kunskaperna i engelska har Lee Myung-bak lanserat ett helt åtgärdsprogram. Utbildningsprogram ska erbjudas med undervisning endast på engelska, och 3 000 lärare ska utbildas för att kunna undervisa i sina ämnen på engelska. På gymnasienivå ska lektionerna i engelska ske på engelska, vilket är svårt för en stor del av dagens lärarkår. Språktester ska genomföras så att de lärare som inte aktivt kan använda språket ska gallras ut eller erbjudas vidareutbildning. Vidare vill Lee att koreaner bosatta utomlands och utlänningar med engelska som modersmål ska rekryteras för att arbeta som extralärare och ge elever språkträning. Syftet med åtgärderna är både att öka språkfärdigheterna hos eleverna och minska den ekonomiska börda som extraundervisning innebär för familjerna.  Förslagen har lett till en livlig debatt, och Lees förslag har kritiserats från både lärar- och föräldrahåll. Hur mycket av utbildningsprogrammet som kommer att genomföras är osäkert, men klart är att en storsatsning på engelska i skolan på alla nivåer kommer att göras. För Lees regering är detta en nödvändighet för att stå rustad att möta de utmaningar som följer i finanskrisens spår och nå målet att revitalisera den sydkoreanska ekonomin.