Historiskt sett har Argentinas handelspolitik färgats av protektionism med målsättningen att skydda den lokala industrin, samtidigt som man velat uppnå bästa möjliga fördelar för exporten av sina jordbruksvaror. Det finns ingen enad syn på handelspolitik i det argentinska samhället. Större jordbrukare och större exporterande företagare är ofta frihandelsvänliga medan de mindre företagen som producerar varor för den lokala marknaden är mer protektionistiskt lagda.
Under 1990-talet liberaliserades tjänstesektorn och många av de statliga företagen privatiserades. President Menem förbättrade även villkoren för import av varor och tjänster. Därför är Argentinas ekonomi formellt sett inte längre lika sluten som förut. Däremot kan man konstatera att den låga växelkursen till dollarn medför att lokalt producerade produkter är betydligt billigare än importerade – vilket indirekt skyddar den lokala industrin. Argentina har även infört restriktioner på import av en rad produkter från grannlandet Brasilien (trots att de båda länderna är medlemmar i Mercosur), t.ex. skor, socker, motorfordon och vitvaror, för att stärka den argentinska industrin.
I WTO-sammanhang och i diskussionerna om regionala frihandelsavtal är Argentinas handelspolitiska huvudprioritet förbättrade villkor för landets jordbruksexport men man har även protektionistiska intressen, de viktigaste är skor-, textil- och bilindustrin. Argentina är medlem av G20, G11 och Cairns-gruppen men under senare år har landet främst varit aktiv i G20 och G11.