Cristina Fernandez de Kirchner valdes i oktober 2007 som Argentinas president. Hon efterträdde sin make Nestor Kirchner, och följer i stort den heterodoxa ekonomiska politik han förde. Nestor Kirchner (numera den statsbärande Peroniströrelsens Partido Justicialista ordförande), utökade med hjälp av ett särskilt dekret (’superpoderes’) presidentämbetets beslutanderätt över statsfinanserna. Dekretet medför att regeringen när den vill kan ändra den av kongressen godkända budgeten.
I korta drag har den nuvarande och förra regeringens ekonomiska politik gått ut på att dra nytta av Argentinas komparativa fördelar inom jordbrukssektorn och med hjälp av intäkterna från höga exportskatter föra en interventionistisk finanspolitik. Krisen med jordbrukssektorn (se ovan) med höjda matpriser, stigande inflation och ett otillförlitligt inflationsindex samt oförmågan att lösa konflikten har lett till stark kritik mot presidenten, vars popularitetssiffror halverats under hennes nio månader vid makten. Regeringens ekonomiska politik har inslag av populism och är utpräglat kortsiktig med fokus på att lösa de mest akuta problemen – även om dessa lösningar är kontraproduktiva på längre sikt. Mer långtgående nödvändiga ekonomiska strukturreformer, t.ex. av skattesystemet, energiproduktionen samt de ekonomiska relationerna mellan den federala staten och provinserna har inte genomförts.
I motsats till flertalet tidigare regeringar i Argentina har makarna Kirchner fört en relativt ansvarsfull budgetpolitik med överskott i den federala budgeten, huvudsakligen tack vare exportintäkterna från jordbrukssektorn. Under det senaste året har regeringens utgifter (bl.a. de omfattande subventionerna) dock ökat, och därmed också dess beroende (och sårbarhet) av de höga exportskatterna. Paret Kirchner har sökt hävda landets oberoende gentemot internationella långivare. Kanske främst av politiska motiv valde Nestor Kirchner att (i förtid) betala av hela landets skuld till IMF 2006. Tillsammans med omförhandlingen med de privata obligationsinnehavarna 2005 sänkte detta den federala skuldbördan från 141 till 73 procent av BNP. Tekniskt sätt är Argentina dock fortfarande i ’default’, då man inte reglerat de bilaterala skulderna inom ramen för Parisklubben och inte heller till ca 25 procent av de privata obligationsinnehavarna.
Regeringens valutapolitik är tämligen transparent. Sedan peggningen mot US-dollarn övergavs tillämpas en flytande växelkurs, där regeringen emellertid har valt att hålla peson relativt stabil samt artificiellt lågt värderad gentemot dollarn. Detta har skett genom stödköp av US-dollar och syftat till att stödja exporten samt att öka den internationella valutareserven. Centralbankens huvudsakliga uppgift är att hålla växelkursen på den nivå som regeringen bestämmer. Ekonomiska bedömare menar att den argentinska peson skulle revalveras med omkring 25 procent om den tilläts flyta fritt.
Den officiella inflationsstatistiken, liksom annan statistik, har mycket låg trovärdighet efter att Nestor Kirchners regering bytte ut några centralt placerade tjänstemän på den statistiska centralbyrån (INDEC). Detta skedde av allt att döma för att öka regeringens kontroll över inflationsstatistiken, och har bl.a. lett till avskedande av flera kritiska INDEC anställda som haft viktiga positioner. Den officiella inflationen ligger enligt INDEC på ca 8,5 % men privata bedömare menar att den verkliga inflationen snarare ligger på 20-25 %, eller ännu högre. Genom politiska påtryckningar har INDEC även infört en ny metod för inflationsberäkning. Denna har starkt kritiserats i media, av oppositionspolitiker, av INDEC anställda, samt av den f.d. ekonomiministern Martín Lousteau (som avgick innan den nya metoden hann införas). Det anses allmänt att Nestor Kirchner är den som i realiteten för landets ekonomiska politik, och den nye ekonomiministern Carlos Fernández sägs stå honom nära. Eftersom Argentina har inflationsindexerade lån har regeringen dock en anledning att söka hålla nere de officiella siffrorna (en ekonomisk tidskrift menar att man bara under det första halvåret 2008 på detta sätt sparat in motsvarande 25 miljarder SEK), och makarna Kirchner och deras allierade vidhåller att inflationstakten är låg och att den inte utgör något problem för landets ekonomi. Endast indirekta medgivanden – t.ex. i form av att regeringen accepterar 20 procentiga lönehöjningar – görs från officiellt håll.
Fortsatt höga exportskatter (vilka även kritiserats av ledare för två av Mercosurs övriga medlemsländer), en misslyckad bekämpning av inflationen genom priskontroller och höga (kompenserande och inflationspådrivande) lönekrav är att vänta. En förändring av växelkurspolitiken eller återställningar av gas-, el- och vattenpriserna förefaller däremot mindre sannolika.