Argentina har haft flera allvarliga ekonomiska och politiska kriser i modern historia. Efter att ha varit världens sjätte rikaste land i början av 1900-talet, har det relativa välståndet successivt reducerats på grund av politisk instabilitet, militärkupper, missriktad ekonomisk politik, misskötta statsfinanser och korruption. Argentinas ekonomi växte kraftigt under 1990-talets första hälft, till stor del till följd av liberaliseringar och avregleringar som främjade handel och investeringar. Andra hälften av 90-talet karakteriserades emellertid av misskötta offentliga finanser, en ökande statsskuld, en övervärderad valuta och spridningseffekter från de finansiella kriserna i Ryssland, Asien och Brasilien.
Under den ekonomiska recessionen 1998-2002 föll BNP med hela 28 procent samtidigt som arbetslösheten närapå fördubblades till 25 procent och andelen fattiga[1] steg till 50 procent av befolkningen. Våldsamma demonstrationer ledde till regeringen Fernando de la Ruas fall. Under bara några veckor vid årsskiftet 2001-2002 passerade fem olika presidenter i revy, alla med olika recept på hur man skulle lösa krisen. Man ställde in betalningen av statsskulden och övergav den fasta växelkursen (1 ARS = 1 USD), vilket ledde till att peson devalverades med 80 procent.
Argentina genomförde en betydande skuldavskrivning gentemot många av sina borgenärer under 2005. Motsvarande 12 procent av landets BNP exkluderades emellertid från omförhandlingen, och har ännu inte återbetalats, däribland en skuld till Parisklubben. Innan dessa skulder regleras/ omförhandlas har (landet) Argentina svårt att låna på de internationella finansmarknaderna. Regeringen har istället vänt sig till Venezuela, som har köpt argentinska statspapper för cirka 5 miljarder US-dollar.
[1] I Argentina görs en skillnad mellan fattiga (de som inte har råd att köpa sig varor samt vissa tjänster i en förutbestämd korg ’la canasta basica’) och de som lever i armod (i princip hemlösa).