President Néstor Kirchner (peroniströrelsen) åtnjöt enligt opinionsundersökningar starkt stöd under hela sin mandatperiod (2003-2007). Hans hustru, Cristina Fernández de Kirchner, vann presidentvalet i oktober 2007 med 45 % av rösterna, inte minst för att ha utlovat politisk och ekonomisk kontinuitet. Hennes regerings sammansättning är nästan identisk med makens. Sannolikt är inga större avvikelser från föregående års politik att vänta. Oppositionen är fortsatt splittrad i ett antal små partier och utbrytarfraktioner från peroniströrelsen. Elisa Carrió (ARI), som kom tvåa i presidentvalet med 22 % av rösterna, och borgmästaren i Buenos Aires, Mauricio Macri (PRO), framstår som tänkbara oppositionskandidater till Cristina eller Néstor Kirchner i presidentvalet 2011. Om de senare ska lyckas vinna ännu ett val kommer att vara avhängigt ekonomins tillstånd och oppositionens fortsatta splittring. Paret Kirchners överhöghet inom peroniströrelsen, känd för sina regelbundna successionsstrider, kommer troligen inte att utmanas så länge ekonomin utvecklas tillfredsställande.
Det starka stödet för paret Kirchner har till stor del berott på ekonomins positiva utveckling. Även de närmaste åren förväntas tillväxten vara god, fastän den kommer att stagnera i jämförelse med perioden 2003-07. Ifall det blir en mjuklandning eller inte avgörs troligen av regeringens ekonomiska politik, som hittills har varit utpräglat heterodox. Den höga inflationen har bekämpats med priskontroller på ett stort antal varor och tjänster. Enligt fristående bedömare skulle den reella inflationen egentligen vara dubbelt så hög som den officiella ( 8,5 % 2007), som tros ha manipulerats av politiska skäl. För att stimulera privat konsumtion har regeringen kraftigt subventionerat bland andra transport- och energisektorerna. Sammantaget återfinns stora obalanser i prissättningen. Växelkursen har varit stabil, men anses hållas på en artificiellt låg nivå av regeringen (enligt flera bedömare ca 25 % lägre än pesons reella värde) för att främja export och skydda inhemska producenter. I praktiken har en omfattande importsubstitution bedrivits, varför delar av tillverkningsindustrins konkurrenskraft och långsiktiga utveckling ter sig osäker. En stor del av budgetöverskottet härrör från exportskatter (exempelvis är exportskatten på soja 35 % av bruttovärdet). Landets skuldbetalningsförmåga är därför sårbar för fluktuationer på världsmarknaden. För att vidmakthålla produktionskapaciteten skulle fler investeringar behövas, inte minst utländska investeringar i energisektorn, som redan utgör en besvärande flaskhals. Exempelvis erfor många industrier 2007 regelbundet begränsningar i sin energiförsörjning. Investeringar har uteblivit på grund av frysta konsumenttariffer för gas och el (sedan 2002), men även med anledning av frekventa regeländringar, som skapar ett svårförutsägbart rättsligt ramverk och investeringsklimat för företagen.
Cristina Kirchner förväntas föra samma ekonomiska politik som sin make. Fastän smärre justeringar kan vara att vänta tros regeringen av politiska skäl även fortsättningsvis prioritera stimulans av konsumtionsefterfrågan, även om det skulle öka riskerna för inflation och försvåra energiförsörjningen på lång sikt.
Utrikespolitiskt prioriteras – åtminstone retoriskt - relationerna med Brasilien samt den regionala integrationen (framför allt inom ramen för Mercosur – se nedan punkt 5). Förhållandet till Brasilien präglas dock i praktiken även av ekonomisk och politisk rivalitet. Sedan 2005 är relationerna med grannlandet Uruguay betydligt försämrade på grund av argentinska farhågor att pappersmassaindustrier i Uruguay ska förorena gränsfloden Río Uruguay. Kontroversen har bland annat lett till en argentinsk anmälan mot Uruguay i den Internationella domstolen i Haag. Argentina eftersträvar en nära förbindelse med Spanien, men relationerna har emellanåt försvårats av exempelvis spanska investerares problem i Argentina. Förbindelserna med USA är motsägelsefulla. Retoriskt kritiserade Néstor Kirchner ofta Washington, men i praktiken bedrevs samarbete, i synnerhet avseende bekämpning av narkotikasmuggling, pengatvätt och terrorism. Förbindelserna försämrades avsevärt efter att Cristina Kirchner anklagat Washington för att konspirera mot henne av politiska skäl (hennes valkampanj nämndes i en amerikansk rättsutredning som mottagare av insmugglade kontanter från Venezuela). Under Néstor Kirchner prioriterades förbindelserna med Venezuela och president Hugo Chávez. Samröret lär fortsätta under Cristina Kirchner. De nära relationerna betingas inte minst av Argentinas behov av att sälja statspapper och dess långsiktiga energibehov. Argentina månar om förbindelserna med grannlandet Bolivia, inte minst på grund av landets gasfyndigheter. I oktober 2006 slöt de båda länderna ett 20-årigt avtal om gasleveranser till Argentina.
Néstor Kirchner kritiserades för att endast sporadiskt ägna sig åt yttre förbindelser, som systematiskt skall ha underordnats inrikespolitiska överväganden. Cristina Kirchner förväntas inte nämnvärt avvika från sin makes politik, även om hon tros ägna mer tid och energi åt utrikes relationer för att söka locka investeringar.