President Cristina Fernández de Kirchner, som valdes med 45-procentigt stöd vid presidentvalet i oktober 2007, möttes under inledningen av sin mandatperiod av sjunkande popularitetssiffror. De styrande falangerna inom peronistpartiet förlorade majoriteten i kongressvalet i juni 2009, ett val som sammanföll med effekterna av den internationella krisen. Men även om regeringen tappade majoriteten har man fortsatt fått stöd i kongressen från enskilda småpartier och partidissidenter. Den politiska situationen i landet påverkades dock åtskilligt av att Cristina Kirchners make – tillika förre presidenten – Néstor Kirchner hastigt avled i oktober 2010 efter en hjärtattack. Néstor Kirchner hade ett stort inflytande över den politik som fördes och planerade att kandidera i presidentvalet 2011. Samtidigt var han en kontroversiell politiker som bidrog till att polarisera den argentinska politiken då han gjorde den politiska konfrontationen till sitt riktmärke. Med Néstor Kirchners död försvann den förenande länken hos oppositionen som fragmenterades. Den höga ekonomiska tillväxten, i en global kontext präglad av ekonomisk kris, kom att öka presidentens popularitet ytterligare. Den 23 oktober 2011 valdes Cristina Fernández de Kirchner därför med 54 procent av rösterna i första valomgången till ytterligare en mandatperiod som landets president.
Politiska problem som en hög och ihållande inflation, korruptionsskandaler samt en ökande brottslighet kom mot mångas förväntningar inte att bli avgörande frågor i valet. Oppositionens fortsatta splittring och oförmåga till mobilisering är en viktig förklaring till presidentens starka ställning. Den snabba ekonomiska tillväxten, tillsammans med den expansiva offentliga politiken, har också hjälpt regeringen att bibehålla ett starkt stöd hos väljarkåren.
De senaste åren har det regelbundet utbrutit protester från den argentinska landsbygden som en följd av systemet med exportkvoter, priskontroll och statliga exportskatter på råvaror. Även om jordbruket fortsätter hålla frågan vid liv får den betraktas som partipolitiskt död då de statliga inkomsterna från exportskatterna, främst från soja, utgör en av statens viktigaste inkomstkällor. Inte heller oppositionen har därför någon väsentligen annorlunda politik vad gäller exportskattesystemet. Inom stora delar av jordbrukssektorn anser man att det nuvarande systemet skapar artificiellt låga prisnivåer för deras produkter i landet, samt att vinstutrymmet ökar för stora multinationella företag på producenternas och de privata konsumenternas bekostnad. Från regeringens sida hävdar man att det rådande systemet är ett sätt att hindra stigande matpriser och därigenom kunna kontrollera landets eskalerande inflationsnivåer samt garanterna försörjningen för den inhemska konsumentmarknaden.
Ett ytterligare problem för regeringen är den ökande kriminaliteten, i synnerhet i provinsen Buenos Aires där en tredjedel av väljarkåren är bosatt. Kriminaliteten är också den fråga som i opinionsmätningar oftast ses som den viktigaste för väljarna. Mot slutet av 2010 utbröt sociala oroligheter på flera håll i landet, framförallt i Buenos Aires provins och i sydvästra delen av Buenos Aires stad, vilket regeringen besvarade med att inrätta ett särskilt säkerhetsministerium för att samordna alla säkerhetsfrågor. Som en första åtgärd har den nya säkerhetsministern Nilda Garré inlett en reform av den korrumperade federala poliskåren.
En ekonomisk politik som bibehåller landets konkurrenskraft, i kombination med mer omfattande reformer för att bekämpa fattigdomen och inflationen, kommer att vara den stora politiska utmaningen under Cristina Kirchners kommande fyraårsperiod.
Efter den ekonomiska nedgång som följde i spåren av den internationella finanskrisen 2008 har den Argentinas ekonomin återhämtat sig starkt. Jordbrukssektorn – som utgör ett av fundamenten i ekonomin – bidrog till en avsevärd del av den ekonomiska tillväxten efter rekordstora skördar säsongen 2009/2010 i kombination med höga råvarupriser.
Argentinas ekonomiska tillväxt låg enligt mätningar på runt 8 procent under 2010, till stor del som följd av stigande konsumtion och ökad sysselsättning. Uppgången är ett tydligt utslag av den högexpansiva penningpolitik som förs av regeringen i nära allians med den nationella centralbanken.
Sedan ett antal år tillbaka pågår en livlig debatt om landets reella inflationsnivåer efter ändringar i de mätmetoder som det nationella statistikinstitutet Indec använder sig av. Flertalet internationella och privata bedömare menar att det argentinska statistikinstitutet medvetet manipulerar inflationsstatistiken nedåt De officiella siffrorna talar således om en inflation kring 11 procent (oktober 2011) medan den övervägande delen av de privata mätningarna uppskattar den reella inflationsnivån till runt 25 procent.
Den låga inflationsnivå som de officiella siffrorna hävdar inverkar även på annan form av statistiska uppgifter såsom beräkning av BNP och kostnaden för den baskorg vilken ligger till grund för att uppskatta hur stor andel av landets invånare som befinner sig under fattigdomsgränsen. Ett relativt lågt värde på denna baskorg enligt de officiella beräkningarna innebär också att en avsevärt större andel av befolkningen har råd med dessa varor. Regeringens uppskattningar visar således på att fattigdomen i landet ligger kring 12 procent medan motsvarande siffra för fristående bedömare är över 25 procent.
I praktiken har en omfattande importsubstitution bedrivits i Argentina, varför delar av tillverkningsindustrins konkurrenskraft och långsiktiga utveckling ter sig osäker. En stor del av budgetöverskottet härrör från exportskatter. Landets solvens och skuldbetalningsförmåga är därför sårbar för fluktuationer på världsmarknaden. För att vidmakthålla produktionskapaciteten skulle fler investeringar behöva göras, inte minst utländska investeringar i energisektorn, som redan utgör en besvärande flaskhals. Investeringar har emellertid uteblivit bl a på grund av frysta konsumenttariffer för gas och el (sedan 2002). Strax före valen lanserade presidenten en strategisk plan för industriell utveckling för de närmaste tio åren.
Argentina har ett relativt infekterat förhållande till den internationella valutafonden (IMF) och det är en utbredd uppfattning i landet att fondens agerande låg till grund för den finansiella kris som drabbade Argentina 2001. Regeringen Kirchner har under sin mandatperiod genomgående hävdat vikten av ett argentinskt oberoende av multinationella kreditgivare. I slutet av 2005 genomförde Argentina en skuldavskrivning gentemot IMF och sedan dess har representanter för fonden nekats inträde i landet. Mot bakgrund av detta är regeringens beslut i november förra året, att låta fonden bistå med teknisk assistans i fastställandet av ett nytt nationellt konsumentprisindex. ett tecken på en kanske möjlig omprövning av den fram tills nyligen helt frysta relationen.
Åtagandet att inleda samtal med Parisklubben om Argentinas offentliga skuld är också det ett uttryck för en omdirigering av regeringens politik och signalerar en viss benägenhet att verka för ett mer gynnsamt investeringsklimat för internationella aktörer.I slutet av november 2010 inleddes förhandlingar om den så kallade Pacto social, ett avtal som reglerar lönenivåer och detaljhandelspriser. President Kirchner annonserade en återlansering av avtalet redan då hon tillträdde som president 2007. Ett avtal mellan regeringen, fackföreningarna och företagssektorn betraktas som ett sätt att få bukt med inflationen samt att uppmuntra nya investeringar i den privata sektorn.
Ledaren för den fackliga konfederationen CGT Hugo Moyano har ett långtgående inflytande över de fackliga organisationerna i Argentina och har haft en nära relation till den nationella regeringen. Hans medverkan är avgörande för att ett avtal ska nås mellan de olika parterna men denne har markerat allt tydligare att hans stöd är bundet till ökat politiskt inflytande. De senaste månaderna har avståndet mellan regeringen och Moyano blivit väldigt tydligt och flera bedömare menar att detta innebär en sådan belastning för fackföreningarna att Moyanos tid nu snart är över.