Filippinerna utgör idag en av Asiens demokratier, men en demokrati som ständigt utmanas genom en rad defekter, ytterst härledda från dess koloniala förflutna. Filippinerna utgör idag en av Asiens demokratier, men en demokrati som ständigt utmanas genom en rad defekter ytterst härledda från landets koloniala förflutna. Perioden efter ”sammetsrevolutionen” och diktatorn Ferdinand Marcos fall 1986 har präglats av ekonomisk och politisk instabilitet med återkommande militära kuppförsök både mot president Corazon Aquino och president Fidel Ramos. President Joseph Estrada tvingades att avgå 2001 p.g.a. anklagelser om inblandning i illegal spelverksamhet och omfattande korruption. Han dömdes, efter en nästan sju år lång rättsprocess, till livstids fängelse för sina brott, men benådades efter två månader av president Gloria Macapagal Arroyo. Den politiska utvecklingen i landet har under senare år fortsatt att präglas av instabilitet och uppslitande inrikespolitiska mot-sättningar. Den politiska oppositionen har gjort flera försök att få den nuvarande presidenten Gloria Macapagal Arroyo att avgå bl.a. genom flera riksrättsprocesser i kongressen. Under oktober 2007 avvärjdes ett andra kuppförsök mot president Arroyo av samme förövare, den f.d. militären och nuvarande senatorn Trillanes. Men i brist på en stark enande ledare inom oppositionen, som kan framstå som ett tydligt politiskt alternativ, sitter president Arroyo kvar. Händelserna under det senaste året har dock stärkt militärens makt i landet och tydliggjort presidentens beroende av dess stöd för att hålla sig kvar vid makten.
President Arroyos makttillträde 2001 skapade inledningsvis goda förhoppningar om en positiv utveckling och hennes regeringsprogram utlovade genomgripande samhällsreformer. Syftet med reformerna var att sanera landets sönderfallande ekonomi, bekämpa massfattigdom och den grasserande korruptionen samt söka förändra landets diskrediterade politiska strukturer i riktning mot ett modernt partisystem efter västerländskt mönster. Hon väckte respekt genom sin arbetsförmåga, ekonomiska sakkunskap och sin fredspolitik gentemot de muslimska separatist-organisationerna på ön Mindanao, där en stor del av Filippinernas 5 –7 miljoner muslimska trosbekännare bor. Ju längre tid som gått sedan Arroyo tog över efter Estrada, desto mer har kritiken växt mot den långsamma takten i reformarbetet och brister i att genomföra de uppsatta målen. En motsträvig opposition och den utbredda korruptionen i förening med dåligt stöd från de traditionella styrande intressena i filippinsk politik, en grupp som Arroyo själv tillhör, har försvårat den nödvändiga reformeringen.
Efter presidentvalet 2004 deklarerade president Arroyo en tiopunktsplan för landets utveckling. Först, och symboliskt primärt bland de tio målen, utmålades en ökning av landets arbetstillfällen med 6-10 miljoner. Detta följdes av punkter om utbildnings-insatser, balansering av budgeten, landsomfattande fred, samt decentralisering av makten och administrationen. Arroyos planer att minska arbetslösheten genom att tredubbla lånen till små- och medelstora företag samt att utöka jordbruksarealen har dock inte haft förväntad effekt. Än så länge har omkring 1,7 miljoner nya jobb skapats men över hälften av dessa jobb återfinns i den informella sektorn där lönerna ligger under miniminivån. Sex miljoner jobb är heller inte tillräckligt för att möta ökningen av arbetskraftsutbudet, vilket i realiteten innebär ett behov av 10 miljoner nya jobb under mandatperioden. Ett ytterligare problem är att cirka 20 procent av arbetskraften är undersysselsatt. Skolorna är fortfarande överbefolkade. De nya klassrum som byggts är inte tillräckliga för att fylla behovet och fortfarande arbetar många lärare med treskift.
Decentraliseringsmålet omfattade inte enbart en omfördelning av makt från nationell och regional till lokal nivå, utan även att ge de mindre utvecklade delarna av landet bättre förutsättningar för självstyre och själv-bestämmande. I nuläget tycks denna process ha stagnerat. Detsamma gäller för de utlovade infrastrukturförbättringarna som till stor del uteblivit. Förbättringar har dock genomförts när det gäller tillgången till el och vatten för alla medborgare. Detsamma gäller förbättringar av den digitala infrastrukturen vilket kan bidra till att avlasta det över-befolkade Metro Manilaområdet som lider av allvarliga trafikproblem, sanitära problem, bostadsbrist och miljöproblem.
Arroyos plan för en politiskt och säkerhets-mässigt stabil utveckling omfattar också fredsavtal med de muslimska grupperingarna i landets södra del, fred med den kommunistiska gerillan samt försoning med de splittrade politiska krafterna i landet. Planen innefattar även strategier för att förbättra och automatisera valprocessen samt att göra denna mer tillförlitlig. Dessa mål har ännu inte uppnåtts. Fredsprocessen med en av de muslimska organisationerna Moro Islamic Liberation Front (MILF) har dock uppvisat vissa framsteg, även om många svårigheter återstår innan ett hållbart fredsavtal är i hamn. Fredssamtalen med den kommunistiska gerillan är frysta sedan augusti 2005.
Efter valet i maj 2007 har presidenten en betryggande majoritet i kongressen, vilket gör att risken för att hon ska utsättas för nya riksrättsprocesser är liten. Krav på sådana, såväl p.g.a. valfusk som korruption, är återkommande inslag i det politiska livet. Filippinska politiker är dock lättrörliga vad gäller partitillhörigheter och lojaliteter och stödet från kongressen måste ständigt återerövras genom tjänster och gentjänster.
Korruption Att korruption förekommer och är vida utbrett i Filippinerna får betraktas som allmänt känt. Organisationen Transparency International graderar Filippinerna högt på listan över världens mest korrupta länder. Korruptionen genomsyrar hela samhället, alltifrån poliskåren till höga politiska befattnings-havare. President Gloria Macapagal Arroyo har angett bekämpande av korruption som en av huvudpunkterna i politiken fram till år 2010. Förtroendet för henne på detta område är dock litet efter ett antal korruptionsaffärer som fått stor publicitet och efter att hon omedelbart benådade den förre presidenten Estrada som dömdes till livstids fängelse för plundring och korruption.
Utomrättsliga avrättningar/politiska mordUnder de senaste åren har en oroväckande utveckling med ett ökat antal utomrättsliga av-rättningar eller politiska mord noterats och även om olika organisationer strider om hur många mord som skall anses som politiskt relaterade så är utvecklingen i sig tillräckligt oroande för att det internationella samfundet, såväl FN som EU, aktivt engagerat sig för att lyfta fram frågan på den politiska dag-ordningen i syfte att stoppa utvecklingen. President Arroyo tillsatte hösten 2006 en sär-skild kommission under den förre detta domaren i högsta domstolen Melo för att utreda morden och komma med rekom-mendationer om hur utvecklingen skulle kunna stoppas. I februari 2007 besökte FN:s specialrapportör för utomrättsliga avrättningar, Philip Alston, Filippinerna. Både Melokommissionen och Alston har konstaterat att flertalet mord förefaller ske i relation till den filippinska arméns kontraoperation mot den terroristklassade kommunistgerillan New People’s Army. Och även om morden inte är systematiska eller statssanktionerade så förefaller enskilda militärer vara inblandade. Arroyo har instruerat polis och militär att påskynda försöken att komma tillrätta med situationen. Arroyo har dessutom beslutat ge den filippinska MR-kommissionen ökade resurser för att utreda ev. MR-brott där militärer kan ha varit inblandade. Den filippinska regeringen har också bett om EU:s stöd i arbetet och en delegation med experter, bl.a. från Sverige, besökte under året landet för att undersöka vilken typ av stöd som kan bli aktuellt. Deras rapport behandlas f.n. i Bryssel.