Dodoma har väl sällan, om ens någonsin, varit så mycket huvudstad i Tanzania som de första dagarna i februari 2008. Och parlamentet sällan, om ens någonsin, så mycket i centrum för det politiska skeendet.
Richmond var ordet på allas läppar. Veckan inleddes i genuin osäkerhet om den omtalade undersökningsrapporten ens skulle presenteras och tas upp till behandling. Veckan avslutades med regeringens avgång efter en debatt som måste betraktas som en milstolpe för den fortfarande förhållandevis unga tanzaniska demokratin.
Milstolpe för att den ägnades åt ett demokratiskt ansvarsutkrävande inför öppen ridå. Milstolpe för att Bungens ledamöter - över partigränserna - satte tonen och tog kommandot. Milstolpe också för att en parlamentsdebatt plötsligt hamnade i centrum för så många tanzaniers uppmärksamhet och engagemang.
Det var säkert mycket mer så i Dar es Salaam än på landsbygden. Men ändå. Jag kommer sent att glömma hur intensivt människor runt omkring oss följde det som skedde. Folk samlades vid kiosker och caféer för att titta och lyssna på ett sätt som påminde om hur Sverige stod still när Björn Borg spelade Wimbledon-final…
Vi har sett några tydliga resultat av detta skeende. En ny regering som inte förnyades på något omvälvande sätt – bara en av de nya ministrarna hämtades utifrån – men ändå på rimliga grunder fått omdömet ”leaner and cleaner”. Ett sug efter större transparens i den offentliga maktutövningen från parlamentsledamöter, även inom regeringspartiet, som fått ökat självförtroende. Ett erkännande till de fria medier och journalister som lade grunden till avslöjandena.
Men vi har naturligtvis inte sett slutet på detta skeende – hur man än väljer att avgränsa det. Vi vet i skrivande stund inte hur regeringen kommer att svara på Bungens beslut att godkänna Richmond-kommitténs rekommendationer. Vi vet inte om och i så fall hur ytterligare ansvar kommer att utkrävas av utpekade makthavare. Och vi vet inte heller vem och vad som egentligen låg bakom det beramade företaget Richmond självt. Liknande frågetecken återstår beträffande den stora korruptionsaffären i den tanzaniska centralbanken som satte sin prägel på de första dagarna av detta år (och inte har fått sin upplösning än).
De här första åtta månaderna i Tanzania har jag fått uppleva en rad rätt omskakande politiska händelser och processer. Korruptionsavslöjandena. Allt öppnare media på fastlandet. Suspenderingen av en kritisk parlamentsledamot. Ett överfall på två undersökande journalister. Avsättningen av centralbankschefen. Regeringens fall. Ibland kan man tendera att bli alltför optimistisk, ibland alltför pessimistisk.
I det förra fallet så påminner jag mig för balansens skull att korruptionsaffärerna – oavsett hur bekräftade de är - är ett tecken på att makthavare här som på så många andra håll alltför ofta ser till sina egna personliga intressen snarare än till vikten av fattigdomsbekämpning, om de inte är föremål för systematisk granskning, om det inte finns ”checks and balances”. Om 120 miljoner dollar kan försvinna ur centralbanken med chefens goda minne så visar det på betydande brister inte bara i moral – bland de ansvariga – utan också i själva systemen för styrning och kontroll.
I det senare fallet så påminner jag mig om det successivt allt öppnare demokratiska utrymme som växt fram på senare tid, framför allt i tidningarna på fastlandet. Men också i samspelet mellan media, opposition och kritiska röster inom regeringspartiet – allt det som tillsammans lade grunden till det som hände i Dodoma i februari.
Man kan göra olika bedömningar av den nya regeringen och dess möjligheter att lyckas bättre än den förra. Men att det politiska landskapet, systemet, institutionerna och samspelet dem emellan har förändrats på ett sätt som gör det svårare att ägna sig åt maktmissbruk och korruption – det känner jag mig rätt övertygad om.
Hållbarheten i denna demokratiska vitalisering kommer att testas om och om igen framöver. Vi kommer säkert att se både framgångar och bakslag. En oerhört viktigt fråga kommer att bli hur regeringen kommer att utforma sin ”right-to-information”-bill och andra regelsystem på samma område. Det finns nu ett gyllene tillfälle att bryta med den gamla sekretesskulturen och institutionalisera en öppenhetskultur som kan bli en förebild för andra.
Från svensk sida har vi redan bidragit en hel del i denna process, inte minst genom vårt stöd till Media council of Tanzania och de regionala pressklubbarna. Jag försöker själv lyfta fram dessa frågor – inte minst våra erfarenheter av offentlighetsprincipen – i alla tänkbara sammanang, senast i en artikel i Citizen (som även finns att läsa på ambassadens hemsida).
Låt mig avsluta med några korta ord om månaderna som gått – och som kommer.
Vi hade i januari förmånen av ett besök av handelsministerns statssekreterare Gunnar Wieslander som bl.a. signalerade regeringens intresse för att utveckla relationerna med Tanzania ytterligare bortom utvecklingssamarbetet. Sidas nye generaldirektör Anders Nordström besökte oss i mars i samband med en regional konferens för alla biståndschefer i Afrika och fick bl.a. tillfälle att lära känna ambassadens arbete som s.k. lead donor i utbildningssektorn.
Jag har själv nyligen besökt vårt distriktsutvecklingsprogram i Mara-regionen (Serengeti och Bunda), EAC i Arusha samt såväl Pemba som Unguja i en lite rejälare tur på Zanzibar, där vi f ö hoppas inviga vårt nya honorärkonsultat den 24 april. Och i slutet på maj väntar en halvtidsöversyn av genomförandet av samarbetsstrategin för utvecklingssamarbetet med Tanzania.
När jag skriver dessa rader i slutet av mars är det bara drygt två månader kvar till den svenska nationaldagen – den första för mig och min familj i Tanzania. Vi kommer att komma tillbaka med en inbjudan till er alla. Men lägg det på minnet redan nu: fredag den 6 juni 18.30 på det svenska residenset, 29 Msasani Road. Varmt välkomna.
Staffan Herrström