TV:n stod på i vardagsrummet. Min mamma ropade på mig: Det här måste du se. Det handlar om en fantastisk person, en svensk kvinna i Afrika.
Den där kvällen, kanske någon gång i början av 70-talet, fick jag mina första bilder av Tanzania. TV-programmet handlade om Barbro Johansson. Jag minns att jag blev sittande och såg hela programmet, och jag minns att jag förundrades över att en svensk kvinna hade blivit ledamot av Tanzanias parlament.
Mer än 30 år senare fick jag förtroendet att efterträda Torvald Åkesson som Sveriges ambassadör i Tanzania. Det är en fantastisk förmån på en rad olika sätt. För att det efter 12 år på Sida ger mig en chans att arbeta i ett av Sveriges största och viktigaste samarbetsländer. För att Tanzania är ett land så rikt på upplevelser och mänsklig värme. Och för att Sverige och Tanzania har en relation och en historia tillsammans som är så speciell.
Barbro Johansson är en i raden av tusentals svenskar som knutit – och knyter – Sverige och Tanzania så nära till varandra, det geografiska avståndet till trots. En av mina tanzaniska medarbetare på ambassaden har berättat för mig att han, när han var liten, trodde att alla vita var svenskar. I likhet med Barbro Johansson som bodde alldeles i närheten av hans by…
När president Kikwete besökte Sverige i vintras, så tror jag vi alla, inklusive han själv, blev tagna och gripna när en av hans gamla svenska lärare från skolan i Kibaha gav sig till känna i Sidas hörsal. I byn Dosidosi, där jag besökte Sida-stödda Village Community Banks häromdagen, var inte bara Olof Palme utan också Lisbeth Palme ett känt namn. Och otaliga engagerade svenskar har bott och arbetat i Tanzania genom åren, ofta som en del av vårt utvecklingssamarbete för att bidra i kampen mot fattigdomen.
Jag besökte Tanzania första gången 1996 men har följt landet på närmare håll först de senaste tre åren. Östeuropa och Centralasien var ”min” region under mina första nio år på Sida. Men jag vet ju att Tanzania genom åren stått för såväl förhoppningar som besvikelser.
Periodvis stora förhoppningar, periodvis djupa besvikelser. Det är kanske en påminnelse om behovet av perspektiv och nyanser. Det är naturligtvis en besvikelse att fattigdomen i Tanzania fortfarande är så utbredd – mer än 40 år efter självständigheten. Samtidigt är det ett helt annat Tanzania jag kommer till nu jämfört med 1996. Då var ekonomin körd i botten. Sen dess har vi sett ett drygt decennium med 6% tillväxt per år. Alltför många svenskar lever kvar med en föråldrad bild av Afrika – och Tanzania – som ett enda stort svart hål.
Men man kan också vända på det. Visserligen har vi kunnat glädjas åt viktiga framsteg. Demokratiseringen. En mycket sundare ekonomi. Ett ökat nationellt ansvarstagande för fattigdomsbekämpning och för samordning av biståndet. Men sittande här i Dar es Salaam känner jag att bilden också kan bli för glättad när man betraktar den på avstånd, inte bara i Stockholm utan också i andra givarländers huvudstäder. Den pågående debatten om korruption är förvisso ett uppmuntrande tecken på öppenhet i media och på en växande roll för parlamentet. Men de uppgifter som figurerar stämmer också till eftertanke och oro. Inte bara eller ens främst för oss biståndsgivare utan för alla tanzanier som har rätt att hålla sina beslutsfattare ansvariga för hur de sköter landets knappa finansiella resurser.
Vi på ambassaden följer de här frågorna väldigt nära – och i väldigt nära samverkan med våra kolleger, inte minst i EU-kretsen. Vår uppgift är både att bevaka och agera, och vi gör bäggedera. Flera av våra biståndsinsatser har direkt bäring på korruptionsbekämpningen t ex stödet till utveckling av fria media, av bättre finansiella styrsystem, av den nationella riksrevisionen och av enskilda organisationer med en ”watch-dog”-funktion. Men vi deltar också i dialogen direkt med den tanzaniska regeringen – aktuell för mig de senaste veckorna genom mina samtal som nyanländ ambassadör med bl.a. preminärministern och vicepresidenten.
Utvecklingssamarbetet skall bidra till resultat i fattigdomsbekämpningen. Det bygger också relationer som pekar framåt – bortom biståndsrelationen. Forskningssamarbetet hör dit. Samspelet med den privata sektorn, svensk och tanzanisk, gör det också.
Sverige och Tanzania. Det är en relation som bygger på ett djupt känt engagemang i vårt eget land för det här landet. Men det är en relation där vi skall röra oss bortom rollerna som givare och mottagare. Jag vill bidra till det.
Och jag ser fram emot att få möta och samarbeta med alla svenskar som finns här – och som kan hjälpa mig att lära mig mer om det land som sen två månader är ”hemma” för mig och min familj.
Staffan Herrström