Igomtwa är en by i Iringa-regionen med drygt 2500 invånare. Nästan 10% av dem är barn som förlorat föräldrar, i flertalet fall båda två, i aids.
Jag var där i slutet av november, i första hand för att lära mig mer om det stöd Sida ger till HIV-aids-förebyggande genom en enskild organisation som kallas SPW (Student Partnerships Worldwide). Mycket av arbetet bygger på att mobilisera ungdomar – genom andra ungdomar.
Unga tanzanier, ”peer educators” bor under ett knappt år ute i olika byar, hjälper till med sexualundervisning i skolan, organiserar ungdomsgrupper och ”festivaler” – bl.a. just en sådan som vi besökte i Igomtwa.
Jag lämnade Igomtwa efter den där dagen med bokstavligt talat blandade känslor. Epidemin blev väldigt påtaglig. Barnen fanns där, sjöng, framförde rollspel mot diskriminering och stigmatisering av hiv-smittade. Men många av deras föräldrar fanns där inte.
Det gick ändå att hitta uppmuntrande tecken att ta fasta på. Som en del i SPW-festivalen hade byn besök av ett testningsteam, och intresset var enormt. Mycket större än tidigare, vilket inte minst tillskrivs president Kikwetes initiativ att testa sig själv i somras. Jag såg i tidningen häromdagen att kampanjen i början av december beräknades ha nått dryga tre miljoner tanzanier.
Det fanns också tillgång till bromsmediciner (ART) för de sjuka i byn, om än på distans eftersom byn saknar hälsokklinik. Regional commissioner i Iringa Amina Said - en av tre kvinnliga RC:s på fastlandet - berättade att man nu skall försöka nå ut med ART via mobila team på samma sätt som under testningen.
Det var också uppmuntrande att det gick att tala öppet om förebyggande, sexualundervisning och kondomer när vi träffade village council. Det finns nog mer att göra – byn hade inte haft någon ”peer educator” och spridningen av kondomer föreföll inte vara organiserad – men medvetenheten verkade växa.
Något av det mest inspirerande på hela resan, en knapp vecka, var att träffa ungdomsgrupperna inne i Iringa. Vi satt i ett community centre där det pågick såväl sexualrådgivning som karateträning. De som pratade mest i gruppen var de unga tjejerna, trots att de var i minoritet. Att bekämpa hiv-aids är i oerhört hög grad en fråga om att stärka kvinnors rätt. Det sägs inte så sällan, men det följs alltför sällan av att de män som borde ändra sitt beteende också gör det.
Jag skrev en artikel på det temat i Guardian på hiv-aidsdagen den 1 december och kommer att fortsätta driva den frågan framöver. Det är närmast ofattbart att unga gifta kvinnor i Afrika skall behöva vara den grupp som löper störst risk att smittas.
Iringaregionen var den andra jag besökte utanför Dar es Salaam sen jag kom hit. Den första var Manyara i slutet av september. Jag har också gjort en kortare visit på Zanzibar i oktober bl.a. för att träffa presidenten, oppositionen och en organisation för mänskliga rättigheter samt ett fältbesök i Dar es Salaams förorter i mitten av december.
Det har varit oerhört lärorika besök.
Det finns mycket som är och delvis måste vara ”protokollärt” i det uppdrag jag har. Det är också lätt att bli fångad av alla möten man förväntas gå på, inbjuda till, genomföra inne på ministerier och ambassader i Dar es Salaam. Jag skall göra vad jag kan för att undvika den fällan.
Jag tycker visserligen att nästan varje arbetsdag ger nya, omedelbart användbara intryck och lärdomar. Det kan vara på jämställdhetsorganisationen TGNP, diskussionen med finansminister Meghji, samtalet med riksrevisorn Utouh, besöket på Ericssons kontor, mötet med den nye kinesiske ambassadören liksom årsgenomgången av budgetstödet till fattigdomsbekämpning som vi hade i månadsskiftet oktober-november.
Det jag har lärt mig mest av – och fått mest energi från – de här första månaderna i Tanzania är ändå besöken i Manyara och Iringa. Självfallet för att vi har haft ett omfattande bistånd som jag kunnat se resultaten av där. Men ännu mer för att jag fått möta en annan och lite ”verkligare” verklighet än den jag har runt omkring mig vid ambassaden och på Oyster bay.
Rektorn på skolan i Igomtwa hade cyklat hela den gropiga vägen från byn in till närmaste stad och hela vägen tillbaka för att skriva ut presentationen han skulle göra för oss. Det var enda sättet att få tag på en skrivmaskin. Jag önskar verkligen att han inte hade gjort det, inte hade kommit på den tanken. Men så skulle det vara. Det var hans verklighet. Det var också en lärdom att ta med sig tillbaka till Dar es Salaam.
Staffan Herrström