Sydkorea – politisk och ekonomisk översikt

1. Basfakta

Officiellt namn:  Republiken Korea (Dae-Han Min-Guk)
Huvudstad:   Seoul, 10 milj inv.
Yta:    99 000 km2
Folkmängd:   50,0 miljoner (augusti 2007)
Befolkning:   koreaner  >99 %; kineser m fl  <1 % 
Befolkningstillväxt:  0,39 % (2007)
Språk:    koreanska (tillhör de altaiska språken)
Religion/idétradition: buddhism, kristendom, konfucianism
Statsskick:   republik
Statschef:   LEE Myung-bak (president)
Regeringschef:  HAN Seung-soo (premiärminister)
Utrikesminister:   YU Myung-hwan
Nationalförsamlingen:  299 mandat + 1 talman (243 valkretsmandat och 56 fyllnadsmandat). 41 av ledamöterna är kvinnor (14 %). Vid parlamentsvalet i april 2008 erhöll president Lees parti Grand National Party, GNP, 153 mandat mot 81 för det största oppositionspartiet Democratic Party, DP. Övriga konservativa partier fick tillsammans 32 mandat. Därmed har de konservativa 200 mandat, de liberala 92 och de moderata 7.
BNP:    953,3 mrd$ (2008); 957 miljarder USD (2007); 880 mrd USD (2006), 806 mrd USD (2005).
BNP/capita: 19 070 USD (2008), 20 045 USD (2007), 18 401 USD (2006) 16 421 USD (2005)
BNP-tillväxt: 2,5% (2008), 5,0% (2007), 5,1% (2006), 4,0 % (2005),
Inflation:  4% (2008), 2,5% (2007), 3,5 % (2006),
Arbetslöshet:   3,3% (2008), 3,2 % (2007), 3,5 % (2006)
Viktigaste näringar:  Elektronik, varv, fordon, petrokemi, vitvaror, textilindustri, byggnadsindustri.
Valutareserv: 202 miljarder USD (januari 2009)
Utlandsskuld:  3268 mrd$ (okt 2008), 380 mrd USD (2007), 263 mrd USD (2006); 255 mrd USD (2005)
Bytesbalans:   6,7 mrd$ (2008), 5,95 mrd USD (2007), 6,1 mrd USD (2006); 23,2 mrd USD (2005)  
Export (% av BNP):  422 mrd$ (2008), 371,5 mrd USD (2007)
Exporttillväxt: 13,6% (2008),14% (2007), 13 % (2006), 13 % (2005)
Exportartiklar:  Elektronikkomponenter, hemelektronik, elapparater, personbilar, sportutrustning 
Import (i % av BNP):  435,2 mrd (2008), 357 mrd USD (2007)
Importprodukter:  Maskiner, transport-, industriell utrustn., råolja, järn/stål, papper/papp, verktyg, tele
Största handelspartners:  Kina (exkl Hongkong), EU (till stor del Tyskland), USA och Japan
Svensk export till Korea:   6844 MSEK (jan-nov 2008), 6 948 MSEK (2007), 6 106 MSEK (2006)
Svensk import från Korea:   8294 MSEK (jan-nov 2008), 7 384 MSEK (2007), 9 252 MSEK (2006)

2. Koreakriget och stilleståndsavtalet

Koreakonflikten började där andra världskriget slutade och resulterade i en uppdelning av landet i två stater. Efter att den koreanska halvön 1945 befriats från japansk ockupation kom USA, Storbritannien och Sovjetunionen i Jalta överens om att ställa Korea under två allierade förvaltningar, i syd under amerikansk ledning och i nord under sovjetisk. Oenighet om den koreanska regeringens sammansättning ledde till att en centraliserad kommuniststat bildades i norr i den Sovjetockuperade zonen under Kim Il-Sungs ledarskap, medan en tillfällig regering bestående av moderata  nationalister inrättades i söder av USA. I maj 1948 genomfördes val till en nationalförsamling i södra Korea, varvid Syngman Rhee valdes till president och Republiken Korea (ROK) bildades. I norr etablerades Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea, DPRK).

Efter delningen av landet förekom provokationer på båda sidor, och i juni 1950 genomförde oväntat Nordkorea ett storskaligt angrepp in i Sydkorea och intog Seoul. De nordkoreanska styrkorna trängde snabbt långt söderut och hade mot slutet av sommaren 1950 ockuperat allt utom ett område kring hamnstaden Pusan i sydöst.

FN:s säkerhetsråd antog omedelbart en resolution där Nordkorea uppmanades att upphöra med sitt anfallskrig och två dagar senare en resolution där FN:s medlemsstater uppmanades att undsätta Sydkorea. Sovjet bojkottade vid denna tid säkerhetsrådet pga frågan om Kinas representation. USA fick FN:s mandat att leda befälet över de till stor del amerikanska styrkorna, där även Australien, Belgien, Colombia, Etiopien, Filippinerna, Grekland, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Storbritannien, Sydafrika Thailand och Turkiet ingick med stridande förband. Sverige, Norge, Danmark och Indien bidrog med sjukvårdsresurser.

De nordkoreanska styrkorna drevs tillbaka ända till gränsen mot Kina. Strax därpå ingrep Kina med s.k. frivilligstyrkor på den nord¬koreanska sidan, och efter omfattande strider stabiliserades fronten vid den ursprungliga skiljelinjen utmed den 38:e breddgraden. Fredsförhandlingar inleddes 1951, men strider förekom ända fram till juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts mellan Nordkorea och Kina å ena sidan och United Nations Command (UNC) å den andra. Än i dag utgör den fyra kilometer breda demilitariserade zonen (DMZ) en starkt beväpnad ”skiljelinje” mellan Nord- och Sydkorea.

För att övervaka stilleståndsavtalet upprättades en gemensam militär stilleståndskommission, MAC, där sydsidan representeras av UNCMAC, FN-kommandots militära stilleståndskommission, samt ytterligare en kommission, de neutrala staternas övervakningskommission, Neutral Nations Supervisory Commission, NNSC. Till den senare utsågs Sverige och Schweiz av sydsidan, medan nordsidan tillsatte Polen och Tjeckoslovakien. Sedan 1993 har Nordkorea vägrat att delta i NNSC:s verksamhet. Idag är fem svenska och lika många schweiziska militärer stationerade i sydsidans område i Panmunjom vid demarkationslinjen. Polen deltar med tillresande representanter.
 
3. Inrikespolitisk historik

Trots massivt ekonomiskt bistånd från USA för återuppbyggnad efter kriget förblev Korea fattigt under hela 50-talet. 1960 framtvingade studentprotester president Syngman Rhees avgång. 1961 genomförde en grupp unga militärer under ledning av general Park Chung-hee en statskupp. Undantagslagar infördes och Nationalförsamlingen upplöstes. Två år senare tilläts åter politisk verksamhet och Park valdes till president.

Park Chung-hee genomdrev en ny grundlag, den s.k. Yushin-konstitutionen, som stärkte presidentens befogenheter. Protesterna tilltog då Park 1975 även utfärdade den s.k. anti-kommunistlagen, National Security Law, som kraftigt begränsade möjligheterna för studenter och andra att demonstrera och resulterade i ett flertal verkställda dödsdomar och långa fängelsestraff. En omfattande orosvåg utbröt under 70-talets sista år, samtidigt som ekonomin började mattas av. Park mördades 1979 av chefen för landets underrättelsetjänst. 

Året därpå kom general Chun Doo-hwan till makten genom en militärkupp. Studentdemonstrationerna tilltog, krigslagar infördes och all politisk aktivitet förbjöds. Ett 30-tal politiska ledare greps, däribland oppositionspolitikern Kim Dae-jung. I staden Kwangju utbröt oroligheter, som brutalt slogs ner av armén i flera dagars blodiga sammanstötningar.

Först 1987 var tiden mogen för en politisk liberalisering av landet.
En ny grundlag godkändes i en folkomröstning och direktval till presidentposten återinfördes. I presidentvalet i december 1987 var oppositionen splittrad, vilket medförde att det sittande partiets kandidat Roh Tae-woo vann. När den forne dissidenten och politiske fången Kim Young-sam övertog presidentposten från Roh Tae-woo i februari 1993, fick Sydkorea för första gången på tre decennier en president utan militär bakgrund. Underrättelsetjänsten, som tidigare anses ha spelat en betydande roll i inrikespolitiken, fick nu inskränkta befogenheter.

Kim Dae-jungs tillträde som president 1998 innebar ett systemskifte, eftersom Kims politiska och regionala tillhörighet radikalt avvek från den tidigare maktelitens. De djupt rotade regionala motsättningarna hade skärpts efter arméns massaker 1980 i Gwangju i Jeollaprovinsen. Kim Dae-jungs politiska ambition var att skapa nationell försoning och bryta med den Nordkoreapolitik som präglats av kalla kriget. Han införde solskenspolitiken som syftade till att locka Nordkorea in på en väg av reform och öppenhet med hjälp av bistånd och ekonomiskt samarbete. År 2000 gjorde Kim ett historiskt första besök av en sydkoreansk president i Pyongyang.

Finanskrisen i Asien 1997-98 drabbade Korea svårt, och Kims presidentperiod kom att präglas av de ekonomiska svårigheterna. Den konservativa oppositionen dominerade parlamentet, och mycket av presidentens ambitioner att beskära inflytandet från de stora industrikonglomeraten, de s.k. chaebols, röstades ner. Landets samverkan med IMF under den här perioden innebar dock en betydande modernisering av ekonomin och en förbättrad internationell konkurrenssituation. Samtidigt ledde många av reformerna till ökade klyftor på arbetsmarknaden.

Roh Moo-hyun, som efterträdde Kim Dae-jung som president (2003-2008), tillhörde samma politiska läger som Kim. Roh hade som mål att bekämpa korruptionen, bryta storföretagens inflytande över politiken och förbättra relationerna till Nordkorea för att åstadkomma fred och avspänning. Under Roh fortsatte engagemangspolitiken och resulterade bl.a. i två stora biståndssatsningar i Nordkorea, industrikomplexet Kaesong och turistanläggningen Mount Kumgang. Även Roh gjorde ett statsbesök i Pyongyang, i oktober 2007. Under mandatperioden minskade stödet för president Roh markant, och flera av hans initiativ möttes med stark kritik bland oppositionen och i media, bl.a. försöken att införa mer av ett socialt välfärdssystem.

I presidentvalet i december 2007 segrade det konservativa partiet, GNP:s kandidat Lee Myung-bak med bred marginal, till stor del beroende på löften om att vitalisera ekonomin och höja levnadsstandarden. GNP fick också en stark ställning i parlamentet vid valet den 9 april. Lees ekonomiska målsättningar har dock hittills visat sig orealistiska och den globala finanskrisen har drabbat Sydkorea hårt, trots att ekonomin är i betydligt bättre skick nu än vid finanskrisen 1997. Lee har sagt sig vilja fortsätta ge stöd åt Nordkorea, under förutsättning att frågan om Nordkoreas nukleära innehav löses. Nordkorea har dock reagerat starkt negativt mot president Lee och brutit de officiella kontakterna och det samarbete som inleddes under den tidigare engagemangspolitiken. Nordkoreas krav är att Lee ska respektera de två deklarationerna från de två tidigare presidenternas besök med de stora samarbetsprojekt inom området infrastruktur som den senare deklarationen upptar. Lee har förklarat dessa alltför kostsamma.

4. Ekonomisk översikt

Koreas utveckling från att ha varit ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder till att bli OECD-medlem 1996 och idag världens trettonde största ekonomi kan beskrivas som ett ekonomiskt under. Produktionen har på några decennier gått från låglönetillverkning av textil och skor till högteknologiska produkter. Fordonsindustrin är synnerligen konkurrenskraftig på världsmarknaden och detsamma gäller elektroniksektorn. Sydkoreas varvindustri är världens främsta och även stålindustrin är internationellt betydande. Bland Sydkoreas högteknologiska produkter märks bl.a. bildskärmar, halvledare och  mobiltelefoner. Landet har utvecklats till en världsledande IT-nation.

Industristrukturen präglas av stora företagskonglomerat, ”chaebols”, som Samsung, Hyundai, LG och SK, vilkas betydelse för Sydkoreas ekonomi är större än storföretag i andra utvecklade industriländer. Samsung uppskattas stå för närmare 20 procent av Sydkoreas export.
Sydkorea drabbades hårt av finanskrisen i Asien i slutet av 90-talet men återhämtade sig efter omfattande reformer. Under senare år har tillväxttakten varit drygt 4 procent. BNP/capita uppgick 2008 till 19 070 USD.

Sydkoreas president Lee Myung-bak har sagt sig vilja återskapa en ekonomi med betydligt högre tillväxt än under de senaste tio åren, men möjligheten framstår i ljuset av finanskrisen som alltmer orealistisk. Den globala finanskrisens effekter på Sydkoreas ekonomi kan bli svåra och ta lång tid att komma över. Sydkoreas starkt exportberoende ekonomi har drabbats hårt av den globala recessionen och den kraftigt vikande globala efterfrågan som följt i finanskrisens spår. De ekonomiska prognoserna för 2009 blir allt dystrare. De krisinsatser som satts in av regeringen - av vilka 1/3 av medlen hittills har förbrukats - har inte vänt den negativa utvecklingen. Ett nytt ekonomiskt ledarteam har utsetts som står president Lee Myung-bak nära och leds av den nye finansministern Yoon Jeung-hyun, och ett nytt ekonomiskt initiativ för ”grön tillväxt” har lanserats som ska skapa 960 000 arbetstillfällen på fyra år efter investeringar på 36,4 mdr USD.

Sydkoreas ekonomi uppvisade negativ BNI-tillväxt fjärde kvartalet 2008 med  minus 3,4 procent, vilket var 5,6 procent sämre tillväxt  än under tredje kvartalet. BNI-tillväxten för år 2008 blev 2,5 procent. Bytesbalansunderskottet var negativt 2008 för första gången på elva år, minus 6,41 mdr USD. Exporten föll med 18 procent i december 2008, jämfört med november, och föll sedan med 32,8 procent i januari 2009. Det orsakade ett handelbalansunderskott om 3 mdr USD för årets första månad. Den inhemska efterfrågan försvagades ytterligare under sista kvartalet 2008 då konsumtionen föll med 18 procent, samtidigt som anläggningsinvesteringarna föll med 31 procent. Bilindustrins produktion föll med 29,3 procent i december 2008 jämfört med samma månad för ett år sedan och halvledarindustrins med hela 42,8 procent. Bland personbilstillverkarna blev situationen akut i januari för Ssangyong Motors, med 7 500 anställda och 250 underleverantörer. Företaget tvingades inställa betalningarna. GMs Daewoo biltillverkning i Sydkorea, som tidigare genererat vinst, uppvisar nu röda förlustsiffror.

Arbetslösheten steg till 3,3 procent i slutet av 2008, en uppgång för första gången på fem år, efter att 12 000 jobb försvann i december. Det totala antalet arbetslösa var 848 000 i januari 2009, men många fler, 3,46 miljoner, vill finna sysselsättning. Många fabriker har dragit ned på produktionen och gett sina anställda tillfällig ledighet, som ett resultat av vikande efterfrågan. Hyundais bilförsäljning föll 27 procent i januari, Samsung Electronics visade första förlusten på åtta år under sista kvartalet 2008. Det är med andra ord svårt att hitta ljuspunkter.

Bank of Korea, som i slutet av 2008 talade om nolltillväxt för i år har förutspått negativ tillväxt för ekonomin 2009. Centralbanken har liksom en rad ekonomiska institut och banker successivt skrivit ner sina prognoser från positiv till negativ tillväxt 2009. Världsbanken förutspår en fyra-procentig nedgång i Sydkoreas ekonomi 2009. Enligt prognosen skulle Sydkorea därmed drabbas av den värsta nedgången av världens betydande industriländer. En dyster prognos, även om den spår en återhämtning och BNI-uppgång 2010 med 4,2 procent. Den koreanska regeringen planerar att spendera 102 mdr USD i ytterligare likviditetsinjektioner, skattelättnader och stimulansprogram, och centralbanken sänkte räntan i januari till rekordlåga 2,5 procent. Sydkorea har börjat sin nedgång från en relativt stark ekonomisk position, vilket har fått många att länge behålla sin optimism.  

Exporten har alltid varit en viktig tillväxtmotor. Sydkorea är världens elfte största exportör, och Kina är numera landets största exportland, följt av EU. Men efterfrågan viker nu globalt, trots att den koreanska valutan, wonen, har försvagats kraftigt gentemot US-dollarn. De viktigaste exportvarorna är fartyg, elektronik och fordon, som alla drabbats av vikande efterfrågan. Sydkoreas import kommer främst från Japan, Kina och USA, följt av EU. Med Japan har Sydkorea haft ett kraftigt handelsunderskott och med Kina ett stort överskott. Överskottet i varuhandeln har stått i kontrast till ett stort underskott i tjänstebalansen. Underskottet i bytesbalansen inger oro och de utländska investeringarna har avtagit betänkligt.

Handelspolitiken har präglats av en ambition att ingå bilaterala och regionala frihandelsavtal, såsom med Singapore, EFTA, Chile och ASEAN. Förhandlingar har avslutats med USA och är i sitt slutskede med EU. Förhoppningen är att ett avtalsförhandlingarna med EU ska kunna slutföras före utgången av mars 2009. Lee Myung-bak har sagt sig vilja sluta fler bilaterala frihandelsavtal. Sydkorea stöder Doha-rundan och ser bilaterala frihandelsavtal som ett komplement till WTO.

5. Utrikespolitik

Alliansen mellan Sydkorea och USA har lyfts fram av president Lee som den främsta grundvalen för landets utrikespolitik. Sydkoreas starka band till USA är en följd av den ledande roll USA spelade i den internationella insatsen för Sydkorea under Koreakriget och återuppbyggnaden efter kriget. Den sydkoreanska försvarsmakten uppgår idag  till cirka 680 000 och den amerikanska militära närvaron i Korea till 28 500 man. 1978 etablerades ett gemensamt amerikansk-koreanskt befäl över de kombinerade styrkorna, och 1994 övergick befälet i fredstid till Sydkoreas militär. I oktober 2006 kom länderna överens om att befälsordningen under krigstid skulle övergå till Sydkorea före den 15 mars 2012. Detta beslut har starkt ifrågasatts på sydkoreansk sida, men på amerikansk sida står man fast vid denna tidsplanering.

Sydkorea har ända sedan Vietnamkriget haft ett internationellt militärt och fredsbevarande engagemang, på senare år även i länder som Irak, Afghanistan och Libanon. Sydkorea har ett begränsat men växande internationellt bistånd utöver de omfattande leveranser av spannmål och gödningsämnen som varje år sedan mitten av 90-talet sänts till Nordkorea. Under 2008 upphörde detta bistånd som en följd av de försämrade relationerna till Nordkorea. President Lee har för avsikt att utöka insatserna av fredsbevarande karaktär och det internationella utvecklingssamarbetet. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon är Sydkoreas förre utrikesminister, och Sydkorea har under senare år ökat sitt internationella engagemang, inte minst inom FN.

Först efter det kalla krigets slut upprättade Sydkorea diplomatiska relationer med Sovjetunionen 1990 och två år senare med Kina. Med både Kina och Ryssland har Sydkorea nyligen upprättat ett ”strategiskt partnerskapssamarbete”. Relationerna baseras framför allt på ekonomiskt samarbete och handel, särskilt omfattande med Kina, men även politiskt har en uppgradering skett genom avsikten att hålla regelbundna möten på vice utrikesministernivå.

Förhållandet till Japan utgör ett känsligt kapitel alltsedan den japanska ockupationen 1910-1945 men också av äldre historiska skäl. Formella diplomatiska relationer upprättades inte förrän 1965. President Lee har som målsättning att stärka relationerna till Japan. Genom att upprätta ett ”framtidsorienterat partnerskap” vill Lee markera att man inte ska låta de historiska frågorna hindra fördjupade relationer. Under senare år har utbytet på områden som handel, ekonomi, turism och kultur intensifierats mer än någonsin. Emellanåt dyker dock historiska frågor upp, liksom tvisten om en klippö i Japanska sjön/East Sea, Dokdo/Takeshima som Sydkorea betraktar som sin.

Sydkorea är idag världens elfte största CO2-utsläppsland. Det finns en uttalad vilja att åstadkomma resultat på miljösidan hos regeringen, manifesterad i flera gröna utvecklingsplaner. Politiken är till stor del inriktad på att främja och utveckla den miljöteknologiska industrin. Sydkorea tillträdde FN:s klimatkonvention 1993 och ratificerade Kyotoprotokollet 2002. Den officiella hållningen är att Sydkorea - som utvecklingsland - vill stärka samarbetet med internationella organisationer vad gäller miljö- och klimatfrågor, minska utsläppen av växthusgaser och åstadkomma en hållbar utveckling. Teknologiska lösningar ses som det främsta medlet att uppnå dessa mål.

Relationerna mellan EU och Sydkorea har fördjupats under det senaste årtiondet i takt med Sydkoreas ökade ekonomiska och politiska betydelse. Den politiska dialogen fokuserar till stor del på Nordkorea och säkerheten på den koreanska halvön. EU stöder de pågående sexpartssamtalen som syftar till att åstadkomma en avveckling av Nordkoreas nukleära program.

Förhandlingarna om ett frihandelsavtal, FTA, mellan EU och Sydkorea inleddes 2007 och kommer av allt att döma att slutföras under 2009. För att stärka den politiska dialogen mellan EU och Sydkorea har förhandlingar om ett partnerskaps- och samarbetsavtal förts parallellt med frihandelsavtalet.

Sydkorea deltar aktivt i samarbetet mellan EU och Asien inom ASEM:s ram.