Renovering i det svenska folkhemmet

Jacek Pawlicki

Fredrik Reinfeldts regering förföljs av skandaler, men efter ett år av borgerligt styre är folkhemmet – den svenska välfärdsstaten – i gott skick. Det pågår rentav små renoveringsarbeten.

1928 förutspådde den socialistiske statsministern Albin Hansson ett folkhem. Vid den tiden lades grunden till en välfärdsstat, som inte rubbades av vare sig andra världskriget (då landet var neutralt) eller den statsfinansiella krisen på 90-talet.
        Sjuttionio år senare behöver Hansson knappast vrida sig i sin grav. En koalition av fyra borgerliga partier under ledning av Fredrik Reinfeldt från de s.k. moderaterna tog makten från socialdemokraterna hösten 2006. Och även om detta kom som en jordbävning för Sverige, har folkhemmet inte raserats.

Moderat reformator
Tvärtom – vänstern, som styrt Sverige i 65 av de senaste 75 åren och överansträngt folkhemmet något, kan lära sig av de borgerliga vad målmedvetenhet betyder. Statsminister Reinfeldt försöker genomföra sitt vallöfte att få fart på ekonomin genom en flexiblare arbetsmarknad och fler liberaliseringar. Regeringen har avskaffat symbolen för vänsterns maktinnehav – den s.k. förmögenhetsskatten på 1,5 procent på privat egendom över 1,5 miljoner kronor för ensamstående och 2 miljoner kronor för äkta makar.
        Allt sker utan men för den heliga svenska modellen, som bygger på jämlikhet och en generös stat. De sociala utgifterna slukar nästan 60 procent av Sveriges BNP.
        – Vi vill inte tvinga fram några nyliberala förändringar i det svenska samhället. Människor tycker inte om revolution, förklarar statsminister Reinfeldt.

En svensk revolution
”Motståndarna vädrar fortfarande en liberal sammansvärjning, men något chocktillstånd märks inte av. En moderat revolution”, löd The Economists sammanfattning av Reinfeldts första år vid makten.
        Tidskriften The American beklagar sig över att de svenska reformerna genomförs lika fort som en inlandsis smälter. Löftet att privatisera 55 stora företag, bl.a. telejätten Telia Sonera och bankgruppen Nordea, har fortfarande inte uppfyllts.
        Det är viktigt att privatisera, den överdimensionerade offentliga sektorn är nämligen det andra bekymret i den svenska ekonomin, förutom den stela arbetsmarknaden. Den offentliga sektorn sysselsätter 30 procent av landets anställda, vilket t.ex. är dubbelt så mycket som i Tyskland.
        Men svenskarna är av tradition försiktiga. Själva säger de att deras verklighetsuppfattning kan beskrivas med ordet lagom. Svenskarnas förhållande till livet är lagom: allt ska vara sansat – inte för extravagant men tillräckligt bra. Detsamma gäller reformerna.
        Regeringen har anledning att känna sig nöjd. Ekonomin växer snabbare än i euroområdet (3,7 procent 2007). Sverige hamnar fortfarande på de översta platserna i rankningsundersökningar av livskvalitet och konkurrenskraft. Invånarna har också anledning att vara nöjda, för skattetrycket har minskat något utan att livskvaliteten försämrats det minsta.

Ingen smekmånad
Ändå har stödet för Reinfeldts regering sjunkit från 48 till 40 procent på ett år. Recensionerna i pressen är inte de bästa – regeringen förföljs av skandaler med ministrar i huvudrollerna.
        I slutet av oktober förlorade statsministern sin närmaste medarbetare, statssekreteraren för krisledning, Ulrica Schenström. Hon hade druckit några glas vin för mycket, och dessutom betalades notan av en tv-journalist som hon kysstes med offentligt på restaurangen. Som vänsterskribenten Stig-Björn Ljunggren säger, fick regeringen ”ingen smekmånad” efter valsegern. Under de första tio dagarna kom det fram att kulturminister Cecilia Stegö Chilò, som också svarade för media, inte hade betalat TV-licens i sjutton dagar. Hon hade också anlitat barnflickor svart. Den nybakade handelsministern Maria Borelius hade gjort sig skyldig till samma brott.
        – Den här regeringen är fortfarande oerfaren. Statsministern har haft svårt att plocka till sig de rätta personerna. Men vi får inte glömma att de borgerliga kom till makten efter tolv år av oavbrutet vänsterstyre, säger Johnny Munkhammar från institutet Timbro i Stockholm, som stödjer marknadsreformerna.
        – Regeringen har gjort väldigt mycket, så mycket att de förändringsovana svenskarna blivit förvirrade och har svårt att förstå vad som händer. Reinfeldt lyckas inte övertyga medborgarna om att hans väg är den rätta och informera om konkreta åtgärder, förklarar Munkhammar.
        Han tycker att regeringen har all anledning att känna sig stolt. Den största framgången är den flexiblare arbetsmarknaden.
        Den officiella arbetslöshetssiffran är 8 procent. Men om man lägger till alla som har anställning men i själva verket lever på understöd, t.ex. sjukpensionärer, blir siffran 16 procent.
        – Statsministern lovade att ändra på det, och han har hållit sitt löfte och vidtagit åtgärder för att uppmuntra folk att gå ut på arbetsmarknaden igen, säger Munkhammar.
        Ett belägg är kanske det omtalade fallet med en 78-årig lärarinna som hade varit pensionär sedan 1990. Wivi Johansson handplockades till arbetsmarknaden av headhunterfirman Humanus. ”Jag känner mig hälften så gammal”, löd hennes kommentar till att hon hade börjat arbeta igen. Nu ska hon undervisa flyktingar från Irak och Afghanistan i svenska.

Staten håller ett vakande öga
Men det är inte många som är som Wivi Johansson. Att reformera nio miljoner invånare är inte det lättaste. Med modersmjölken insuper varje svensk övertygelsen att staten alltid hjälper till. Staten ger till och med ett flyttbidrag om man måste flytta när man byter jobb. Affärskonsulten Per Bylund skriver i sin blogg att alla årtionden av folkhem har förstört den traditionella svenska mentaliteten.
        För bara hundra år sedan var svenskar stolta över att klara sig själva och inte vara en börda för någon. Numera, förklarar Bylund, blir man självständig genom att överlämna sitt personliga ansvar till staten.
        Med hjälp av olika slags bidrag och sjukpensioner försörjer staten fortfarande cirka en miljon människor i åldrarna 20 till 64 år.
 Långhårige Roger Tullgren, 42 år, från Hässleholm i södra Sverige får socialhjälp av staten. Hans kärlek till heavy metal har nämligen klassats som ett hinder för normalt arbete.
        Den borgerliga regeringen kan inte förändra mentaliteten i Sverige i ett enda slag. Men steg för steg ska den möblera om i folkhemmet. Försiktigt, naturligtvis. För längre fram i reformarbetet lurar de mäktiga fackföreningarna, som organiserar 80 procent av arbetarna.
        När en minister meddelade att vissa inskränkningar i strejkrätten måste göras, tvingades han av fackföreningarna att ta tillbaka sina ord. Likadant gick det med förslaget om ändrade riktlinjer för försäkringskassan i fråga om s.k. utbrändhet. I somras skulle riktlinjerna skärpas, för i dag är alla svenskar som lider av utbrändhet sjukskrivna i genomsnitt 199 dagar! Det hela slutade med en knappt märkbar förändring.
        Sverige har den största andelen sjukskrivna i Europa. 2005 var hela 100 000 av fyra miljoner anställda sjukskrivna längre än ett år! Sådant kostar hundratals miljarder kronor. Reinfeldt vet att något måste göras åt saken. Och det ska han göra, men lagom.
        Han har fortfarande tid till 2010, när väljarna ska utvärdera hans arbete.