Sex, snö och sill

Tomasz Walat

Mönsterstaten? Sverige!
I sjuttio år har svaret varit detsamma.

För sjuttio år sedan skrev den amerikanske journalisten Marquis Childs sin bok Sweden: The Middle Way. För honom var landet ”en konstruktiv kompromiss mellan kapitalismen och socialismen”. Trots att mycket har förändrats känns bilden fortfarande tilltalande. Sverige leder i nästan alla internationella rankningar, vare sig det gäller livskvalitet, demokratifrågor, korruptionsbekämpning eller trafiksäkerhet.
        Författaren Manuela Gretkowska, som bodde några år i Sverige, säger om landet: ”Att jämföra det svenska och polska samhället är som att jämföra Ritz och Gulag. Och då talar jag inte om den materiella standarden, utan om en bättre organisation, en progressiv filosofi och en pragmatisk humanism. I vårt land är kyrkorna fulla och det kryllar av hycklande, förljugna töntar som påstår sig hylla kristna värderingar. I Sverige står kyrkorna tomma, men relationerna mellan människorna genomsyras av värden som respekt för andra, tolerans och jämlikhet.”

Men så har det inte alltid varit. Det tog ett århundrade för Sverige att bli vackert. I ett historiskt perspektiv har landet haft ett mycket skamfilat rykte i Europa. I Polen var ordet ”svensk” ännu i slutet av 1800-talet synonymt med blodtörstig legosoldat. I dag har bilden av Sverige som en historisk fiende (de hemsökte oss ju faktiskt i nästan tvåhundra år) bleknat så till den grad att inte ens bröderna Kaczyński kräver ursäkter och skadestånd.
        Det var också ett fattigt land. Så sent som på 1900-talet utvandrade stora befolkningsgrupper för att förtjäna sitt levebröd. Henryk Sienkiewicz formade många kommande generationers bild av Sverige, när han lät Onufry Zagłoba säga: ”Ett sömnigt folk, ty jorden är obevekligt karg och människorna hava icke bröd. De mala blott tallkottar och av mjölet grädda de plättar. Somliga draga till havs, där de sluka allt det som vågorna föra med sig – de råka rentutav i slagsmål om håvorna. Dräggen är skoningslös, intet folk är mera lystet efter sin nästas ägodelar.” (Syndafloden, del 1, kapitel 13).
        Bilden av Sverige i vårt land förändrades i grunden först efter andra världskriget, och även då gjorde författarna sitt till. Efter en av sina resor över Östersjön skapade Jan Parandowski en myt, som har hållit sig vid liv fram till i dag, om en resväska som glömdes kvar på en gata i Stockholm och stod där och väntade tills ägaren påminde sig om den. Leopold Tyrman skrev i en av novellerna i samlingen Den bittra Lucullus-chokladen om en polsk bedragare som bestämmer sig för att leva ett hederligt liv när han friges ur ett svenskt fängelse och finner sin cykel som han hade ställt intill fängelsemuren – med en ansenlig summa pengar som han lagt i påsar, fastknutna på cykeln. Unga författare tar upp den tråden. I Drottningens påfågel skriver Dorota Masłowska om Sverige som ett ”hederligt och vackert land”.
        Vi kan hitta många liknande citat världen över. Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Paul Samuelson skrev entusiastiskt: ”Om Sverige inte fanns skulle världen bli tvungen att uppfinna landet – där staten spelar huvudrollen och faktiskt har skapats av folket för att spela den.” När Frankrikes f.d. president George Pompidou fick frågan vilket samhällssystem som var hans ideal, svarade han: ”Sverige med aningen mer sol.” Med tanke på att klimatet har blivit påtagligt mycket varmare i Norden som en effekt av den globala uppvärmningen, har Sverige kommit ännu en bit närmare idealet, även om den gångna sommaren har varit rätt så kall och regnig.

I Stockholm finns Svenska institutet, som svarar för utformningen av Sverigebilden. Bilden av Sverige utomlands är en viktig del av utrikespolitiken. Det vet svenskarna mycket väl, och i flera år har de använt den som grund för sin ställning i världen. Vari ligger hemligheten bakom deras framgång? Bland alla tänkbara förklaringar tycker jag själv att liknelsen med den engelska gräsmattan är den mest trovärdiga: Om den vattnas och klipps på rätt sätt, blir den vacker redan efter några århundraden.
        Svenskarna har också själva mycket höga tankar om sitt land och sin organisation. ”Sverige är det bästa som Gud har skapat”, brukade den svenske miljardären Jacob Wallenberg säga som avslutning på sina framträdanden. Statsminister Olof Palme, som mördades av en än i dag okänd gärningsman, talade om svenskarna som den mest civiliserade nationen i världen. Med en parafras som programtitel visade Sveriges Television för en tid sedan en reportageserie om ”världens modernaste land” med bl.a. historikern och akademiledamoten Peter Englund, som är känd i Polen för sina böcker (Poltava, Ofredsår, Den oövervinnerlige). Trots en stor portion humor och flera frågetecken bekräftades betyget en gång för alla.
        Efter programmet konstaterade Hanne Sanders, en dansk forskare vid Lunds universitet, att den svenska identiteten har ett visst imperialistiskt drag: ”Svenskarna anser, på samma sätt som amerikanerna om USA, att de uppfunnit det bästa samhällssystemet och att resten av världen borde bli mer svensk.”

Svenskarna noterar alla negativa uttalanden om sig själva som fälls runtom i världen. När den sydafrikanske journalisten Roland Huntford skrev sin bok The New Totalitarians på 70-talet, om Sverige som ett förverkligande av de mardrömsvisioner som skildras av George Orwell (1984) och Aldous Huxley (Du sköna nya värld), översattes den omedelbart till svenska och gavs ut. I årtionden har man noterat alla profetior om den s.k. svenska modellens undergång och välfärdsstatens fall. Det finns ett talesätt om de tre s:en (sex, självmord och socialism) som kritikerna anser kännetecknar livet i Sverige.
        När generaldirektören för Svenska institutet Olle Wästberg får frågan vad han inte tycker om i bilden av Sverige, brukar han svara: ”Kanske att vi fortfarande alldeles för ofta uppfattas som ett socialistiskt land. Även om Karl Marx har åberopats i det förflutna och det har experimenterats med socialisering i den ekonomiska demokratins namn (experiment som tack och lov förkastades) är vi ett genomdemokratiskt samhälle med en grundmurad marknadsekonomi.”
        De privata företagen bidrar dessutom i hög grad till den positiva bilden av Sverige i utlandet. Det finns nog inget annat land i samma storleksordning (9 miljoner invånare) som har så många välkända företag världen över, t.ex. Volvo eller IKEA. När Sveriges statsminister besöker Vita huset i Washington överlämnar han inte en ansökan om avskaffande av viseringstvånget, utan en mekanisk såg av märket Husqvarna (och tackas speciellt för det, vilket noteras i amerikanska media). Också Sveriges bidrag till världskulturen är, sett till landets storlek, osedvanligt stort. Det framgick tydligt härförleden när Ingmar Bergman avled och så gott som enhälligt utropades till den störste filmregissören genom tiderna. Musikgrupper som ABBA har skaffat sig en plats i världen som legender. Det finns få idrottsgrenar där vi kan mäta oss med svenskarna, och framgångar på idrottsarenor bidrar, som vi vet, också till en fördelaktig bild av ett folk.

Ingmar Bergman bidrog till att befästa myten om Sverige som ett paradis befolkat av söta, sexuellt frigjorda blondiner som badar nakna under ljusa sommarnätter. Landets kännemärke är en långbent blondin med långt hår och krans på huvudet.
        Det rika Sverige är mycket försiktigt med att främja bilden av sig självt i världen. Förutom i Paris har landet inga dyra kulturinstitut (Polen har tjugo stycken). Nyligen drog man också in bidragen till översättning av svensk litteratur. För PR-ändamål används i stället monarkin, som i praktiken inte längre har någon roll i staten men som majoriteten av folket ändå vill ha kvar. Tunga plikter faller på kungens lott, som att ställa upp i långdistans på skidor i Japan.
        För att skapa en positiv bild av Sverige använder man sig också av det synnerligen effektiva verktyg som det årliga nobelpriset är. Trots den ofta skarpa kritiken mot nobelkommittéerna, särskilt dem som utser litteratur- och fredspristagarna, har inget annat pris i världen så högt anseende, och glansen från priset sprids över Sverige.
        Samtidigt har Institutet för varumärket Polen anlitat Wally Olins, som anses vara en av de bästa i branschen. Men hans idéer om det polska varumärkets framtid innehåller inget nytt som vi inte redan visste. Polen håller på att tappa den prestige det länge haft, det medger de flesta observatörer. Om vi inte återupprättar åtminstone det vi hade, kan ingen guru av Olins kaliber förbättra bilden av oss i världen. Återstår bara att snegla avundsjukt på förebilden i Norden.

-------------------------------------------------

Vad tänker du på när du hör ordet ”Sverige”?

Peter Shard, AFP:
”Snö, furumöbler, sill och sexuellt frigjorda blondiner med långa ben.”

Walter Wells,
International Herald Tribune:
”Sverige är på många sätt ett undantag. Ett litet, konsekvent, välutvecklat land som samarbetar med andra. Politiker som driver igenom sin linje oavsett vad andra tycker. Ett exceptionellt land i fråga om ärlighet och att dela med sig till andra. Men samtidigt uppfattar jag det som lite tråkigt.”

Michail Guljajev, nyhetsbyrån TASS:
”Den idealiska demokratin. Ett vackert land med vänliga människor och god mat.”

Klaus Frankenberger,
Franfurter Allgemeine Zeitung:
”Vackra människor, bra bilar, relativt rika invånare, god vilja i politiken.”

Jonathan Baker, BBC:
””ABBA, Volvo, Saab, Lappland, Eriksson (engelska fotbollslandslagets f.d. tränare), Olof Palme. Bra tennis- och golfspelare. Ett folk som talar bättre engelska än engelsmännen. Ett generöst socialsystem. Sverige hamnar väldigt högt i alla jämförelser.”