Moder Svea

Tomasz Walat

Ingenting går upp mot att vara mor i Sverige. Rädda Barnen i USA sammanställer varje år Mothers’ Index – en rankinglista över länder där mödrar och barn har det bäst (eller sämst). I årets rapport, som tar hänsyn till olika aspekter av socialpolitik, familjepolitik, jämställdhet och mödrars och barns hälsa, placerade sig Sverige återigen på första plats bland 140 konkurrenter. Polen kommer på 32:a plats, en av de sista bland de utvecklade länderna, och slår bara några f.d. sovjetiska och jugoslaviska republiker.
        1934 utkom boken ”Kris i befolkningsfrågan” av Alva och Gunnar Myrdal. I boken skildrade de blivande nobelpristagarna mycket levande de farliga konsekvenserna av den allt lägre befolkningstillväxten. Redan då var den ekonomiska boomen på väg, och för de flesta unga par, särskilt i medelklassen, lönade det sig inte att skaffa barn, eller så sköt man beslutet på framtiden. Makarna Myrdal varnade för att Sverige skulle drabbas av lägre produktivitet med lägre levnadsstandard som följd.
        Makarna Myrdal lanserade en rad förebyggande åtgärder, som några år senare kom att ingå i ett regeringsförslag till sociala reformer för att unga äkta par skulle garanteras fördelaktiga bosättningslån, gratis sjukvård och barnbidrag. Det blev förbjudet att försvåra för gravida kvinnor och spädbarnsmödrar att förvärvsarbeta. Mammaledighet infördes. Ett nät av daghem, förskolor och andra omsorgsinrättningar började byggas. Kvinnor kunde nu yrkesarbeta och behövde inte längre lita till mannen och hjälp från den allt svagare patriarkaliska familjen – en familj som Ingmar Bergman skildrade mycket färgstarkt och kritiskt i den flerfaldigt belönade filmen ”Fanny och Alexander”.
        Makarna Myrdals verk har utsetts till 1900-talets mest lästa, omdebatterade och inflytelserika bok i Sverige, bl.a. på grund av deras i dag kontroversiella förslag i fråga om social ingenjörskonst. I princip har inga kvalitativa förändringar skett i systemet för mödravård och barnomsorg sedan den tiden, förutom att landet i takt med stigande välstånd blivit allt generösare mot sina nya medborgare.

Pappaledighet
De små barnbidrag som infördes 1937 har i dag vuxit till motsvarande ca 400 zloty
(ca 1 000 kronor – övers. anm.) per månad för varje barn under 16 år (genomsnittslönen uppgår till ca 7 000 zloty (ca 17 500 kronor  – övers. anm.). Föräldrar omfattas av ett speciellt socialförsäkringssystem som ger rätt till bl.a. betald barnledighet i 16 månader när barnet är nyfött. Modern har rätt till betald ledighet sju veckor före och efter barnets födelse, resten av tiden kan delas mellan mamman och pappan, men pappan får ytterligare tio dagars ledighet i samband med förlossningen. Även när barnet är sjukt har föräldrarna rätt till ledighet, på samma villkor som vid sjukledighet. Föräldrar (både mammor och pappor) med barn under åtta år har också rätt till så mycket som en fjärdedels kortare arbetstid per vecka. Försäkringskassan ersätter ca 80 procent av den förlorade arbetsinkomsten under barnledighet och ledighet för vård av sjukt barn.
        Svenska fäder engagerar sig i sina småbarn i betydligt högre grad än fäder i andra EU-länder. Mer än två tredjedelar utnyttjar sin pappaledighet i någon form, medan genomsnittet i EU inte ens når upp till hälften. Barnledighet för män lanserades redan på 60-talet. Män som drar barnvagnar på gator och torg syns mycket oftare här än i något annat land i Europa, något som utlänningar på besök i Sverige lägger märke till. Eftersom mäns och kvinnors löner långsamt håller på att utjämnas, händer det allt oftare, särskilt i högutbildade familjer, att det är pappan som tar ut det mesta av barnledigheten. Men alla förslag som går ut på att tvinga männen att ta ut barnledigheten (den del som pappan inte utnyttjar skulle automatiskt gå förlorad) möts fortfarande av motstånd, trots att det är bevisat att delad ledighet förebygger familjekonflikter och inverkar positivt på mannens hälsa.
        Den svenska kvinnan är inte beroende av ekonomiskt stöd från mannen hon har barn med. De allra flesta fäder uppfyller sin underhållsskyldighet, och om någon ändå skulle vägra, betalar försäkringskassan ut ett bidrag till kvinnan och utverkar snabbt och effektivt att mannen återbetalar det.

Kvinnor av speciell betydelse
Sverige avsätter betydligt mer till familjepolitik än andra europeiska länder: 4,5 procent av BNP jämfört med 0,9 procent i Polen. Egentligen kan man knappast tala om familjepolitik, för familjens roll betonas inte; det viktiga är barnets och moderns bästa, och det behöver inte alls handla om en traditionell familj. Utomäktenskapliga barn är i dag i majoritet – men begreppet utomäktenskapligt barn, med alla negativa associationer, är sedan länge borta. I den svenska debatten om befolkningstillväxten kritiseras ofta Sydeuropa för att betona familjen och för att familjen utgör det viktigaste stödet för unga gifta par, som kan räkna med staten först när de inte får stöd från sina närmaste. Ett sådant system anses i första hand drabba ensamstående mödrar som arbetar och gå ut över barnens hälsa. Svenska mor- och farmödrar lever sitt eget aktiva liv och hjälper sällan sina döttrar att ta hand om barnen.
        Som en bekräftelse på det riktiga i sin politik uppvisar svenskarna en betydligt mindre nedgång i barnafödandet än sydeuropéerna. I t.ex. Italien födde varje mor i genomsnitt 2,37 barn 1960. I dag uppgår siffran till knappt 1,2. I Sverige däremot har det skett en minskning från 2,2 till 1,7. Det är ett fenomen i alla länder i Europa. Dagens svenska födelsetal garanterar inte heller den s.k. enkla reproduktion som krävs för att befolkningstalet ska stiga (då måste siffran uppgå till 2,1), men under de närmaste åren kommer situationen att förbättras väsentligt, när årskullarna från den demografiska boomen på 80- och 90-talet börjar föda barn. I Sverige, som i dag har drygt nio miljoner invånare, ökar för närvarande befolkningstalet med hjälp av invandring.
        Sverige är dubbelt så stort till ytan som Polen och skulle kunna ha tiotals miljoner invånare med förhållandevis små investeringar i infrastrukturen, som nu av nödvändighet är överdrivet utbyggd. Därför tas alla nya medborgare emot med glädje, oavsett varifrån de kommer. Man behöver inget moderskapsindex för att se vilken särställning mödrarna har i det svenska samhället. Mödrarna och deras barn har intagit det offentliga rummet i betydligt högre grad än någon annanstans.
        Det har gått så långt att det klagas i pressen på deras aggressiva beteende, när de tränger undan folk i affärer och på bussar med sina kometliknande barnvagnar. Under lunchtid är det några, ibland tiotals barnvagnar på alla barer och restauranger. Ingen vågar säga till en mor när barnet börjar gnöla eller rentav skrika på offentlig plats. I idrottshallar, simhallar och gym finns reserverade utrymmen där unga mödrar tränar medan deras spädbarn, några månader gamla, viftar med armar och ben på madrasser som är avsedda bara för dem.

Barnet på jobbet
Något specifikt svenskt är att bli mor sent i livet, i genomsnitt i trettioårsåldern, när man stadgat sig, skaffat sig en materiell standard och påbörjat sin karriär. Var fjärde kvinna föder sitt första barn när hon är 35 år, några till och med strax före 40. Hannah Rosander är 32 år och mor till treåriga Rosa och sjuårige Bill. Hon arbetar som utvecklingschef på MTV Mastiff, som producerar den svenska version av ”Dansa med stjärnorna” och exporterar licensen till serierna ”En ängels tålamod” och ”Wild Kids”, som sänds i Polen. Hannah beskriver ogenerat sig själv som en karriärkvinna som trots sina chefsambitioner inte ville avstå från att ha barn.
        Hennes väninna Ann Söderlund, som har tre barn som hon födde i 30-årsåldern, lämnar inte heller sin journalistkarriär. Båda har hunnit med att skriva en bok om hur man förenar yrkesliv och moderskap. Båda börjar sin dag före klockan sex på morgonen och slutar en bra bit efter tio på kvällen för att inte försumma kontakten med barnen.
        – Ibland händer det att jag måste ta med mig Rosa till jobbet. Då får min personal rätta sig efter henne. Om Rosa är hungrig tar alla paus, säger Hannah.
        Anna organiserar verksamheten på så sätt att hon arbetar intensivt en viss period för att sedan, särskilt på sommaren, tillbringa mer tid med barnen. Förutom daghem och förskolor, där barnen kan vara mellan klockan 8 och 17, anlitar de emellanåt en barnflicka.
        Även om barnsomsorgen i Sverige i teorin verkar utmärkt, kräver den i praktiken även här väldiga uppoffringar och kostar mycket, säger de båda kvinnorna. Man får betala ett mycket högt pris om man vill ha flera barn. Man måste kunna arbeta med ett barn i ena handen och mobilen i den andra eller sitta vid datorn med barnet på ryggen. ”Livet är inte slut bara för att man är mor”, säger de.
        Hannah och Ann tillägger att de blivit mindre egoistiska och inte längre drabbas av depressioner sedan barnen kom. De har också blivit effektivare på arbetet.
        – Texter som förut tog mig två dagar skriver jag på två timmar nu, oftast när barnen sover, säger Ann.

Familjen tillbaka i hemmet
Sedan i höstas har Sverige en ny regering, som försöker ändra lite på den hittillsvarande familjepolitiken, som socialdemokraterna har utformat under årtionden. Efter deras valnederlag kom en koalition mellan centern, högern och kristdemokraterna till makten. I sitt program lanserade de möjligheten att återgå till den traditionella barnomsorgsmodellen för dem som ville det. Alla mödrar som stannar hemma och inte kräver en plats på daghem eller förskola åt sitt barn (kommunen är skyldig att stå för det) utlovas ett vårdnadsbidrag i storleksordningen 1 200 zloty (ca 3 000 kronor – övers. anm.), vilket redan lär ha blivit en viktig inkomstpost i familjebudgeten, i synnerhet som man slipper daghemsavgifter.
 Även kommunerna tjänar på det. De bidrar till förskoleplatserna med en stor del av skattebetalarnas pengar. Sverige har en mycket stor andel förvärvsarbetande kvinnor, över 70 procent, medan siffran för Polen ligger under hälften. Vårdnadsbidraget medför att ett stort antal kvinnor försvinner från arbetsmarknaden, något som oroar ekonomerna, för redan i dag råder brist på arbetskraft i Sverige, och det faktum att befolkningen åldras gör problemet ännu allvarligare.
        Ingen är perfekt. Det finns heller ingenting som inte kan göras ännu bättre. I Sverige mottogs det senaste Mothers’ Index lite misstroget. En av ledarna för svenska Rädda Barnen, Eva Svedling, skrev: ”Sverige började tidigt arbeta för jämlikhet och klarar sig därför väl i internationella jämförelser av mödrars situation och barns rättigheter. Visst är vi stolta över guldmedaljen, men det betyder inte att vi inte tänker fortsätta att arbeta för att göra det ännu bättre. Det är fortfarande många barn som växer upp i ekonomiskt armod i Sverige, barn som blir vittnen till våld i hemmet och ibland själva blir offer.