Joanna WoźniczkoEuropa ser Sverige som ett paradis. Men välståndet, den sociala tryggheten och toleransen har ett pris som få av oss är villiga att betala.Café Lava ligger i det statliga kulturhuset i hjärtat av Stockholm. Namnet låter beskedligt, men ungdomarna som kommer hit gör allt för att utplåna det intrycket. Den milda versionen är sönderrivna strumpor och säkerhetsnålar i öronen. Den häftiga versionen är irokesfrisyrer och tuperade rosa manar, makeup som på en bal hos Dracula och spikar i läpparna. Det här överskrider den polske utbildningsministerns kusligaste mardrömmar. Lava är Sverige i ett nötskal. Den omhändertagande staten har storsint utsett en plats där massor av ungdomar kan revoltera. För statliga medel målas texter av typen ”fuck the system” på T-shirts och görs amatörfilm. Allt material är gratis och får användas i obegränsad mängd. Bredvid en korg med fluorescerande filttyg hänger några fotografier som illustrerar hur man slår en spik genom läppen. Att göra uppror och revolt är nämligen en medborgerlig rättighet i Sverige, som rätten till pension eller hälsovård. Och i ett land där staten har skyldighet att hjälpa medborgarna att tillfredsställa alla sina behov serveras till och med protestkulturen på fat – med te och kakor. Man får riktig lust att revoltera. Men det gäller att revoltera inom statens ramar.Jag kom till Sverige för att ta reda på hur ”paradiset” i Europa fungerar. Landet med rikedom och välfärd, tolerans och jämlikhet, höga löner och lyckliga människor, över vilka den allomhändertagande staten svävar. Under årtionden har man här lyckats med något som varit ogenomförbart på lång sikt i andra länder: att förena social trygghet och en sund ekonomi. Resultatet av underverket är den enastående svenska välfärden. Det handlar inte om att människor öppet visar hur rika de är, utan om ett uttryck av tillfredsställelse och förverkligande i deras ansikten. Den omhändertagande staten föddes 1934. Upphovsmännen var det enda äkta paret i världen som fått Nobelpriset, sociologen och diplomaten Alva Myrdal och sociologen och ekonomen Gunnar Myrdal. Hon fick priset 1982 för sitt arbete för internationell nedrustning, han 1974 för just den omhändertagande staten. Fyrtio år tidigare utgav makarna Myrdal bästsäljaren ”Kris i befolkningsfrågan”. Boken ville ge lösningen på problemet med avfolkningen, som hotade Sverige i början av 1900-talet efter den stora utvandringen till Amerika och införandet av förbud mot barnarbete. Makarna Myrdal hävdade att eftersom moderskapet är förenat med enorma utgifter och inte medför några ekonomiska fördelar, borde staten överta kostnaderna för barnomsorgen från medborgarna. De förordade mycket höga skatter, mycket höga statliga utgifter och ett mycket välutbyggt socialvårdssystem. Ett system så effektivt att svenskarna kan se vart deras skattepengar går. Och så omtyckt att man på deklarationsdagen kan höra lyssnarkommentarer i radion i stil med ”Det här är årets finaste dag! Den samhälleliga solidaritetens högtid!” Effekterna av makarna Myrdals strategi, som tillämpades av det socialdemokratiska partiet i årtionden, märks än i dag. Svenska föräldrar vältrar sig i lyx som föräldraledighet för mammor och pappor, gratis daghem och förskola, skollunch, statsfinansierade sommarkolonier och andra godbitar. När man ser denna värld, går man gärna med på att ge bort halva sin inkomst. Men här döljer sig en paradox. Å ena sidan ligger svenskarna i toppen bland Europas mest belåtna folk. Å andra sidan visar svensk prosa, poesi, fotokonst och film en helt annan bild. En hjärtskärande bild i mörka nyanser, med ensamheten som ett av ledmotiven. Hur är det i själva verket?
Karlstad, en stad i västra Sverige. I ett fyravåningshus i rött tegel i närheten av en skog ligger ålderdomshemmet. Men Lisa, en glad gammal dam i storprickig klänning, kallar det ”mitt paradis”. – Det var förfärligt innan jag kom hit. Min son kämpade i ett och ett halvt år för att jag skulle få en plats här. När hon drar sig till minnes hur det var innan hon kom till ålderdomshemmet, blir hennes blåa tefatsögon ännu rundare. Lisa har en tvårumslägenhet som är inredd precis som hon vill ha det. Den kära gamla skänken med fajansen, de gröna plyschfåtöljerna, kristalkronan, fotografierna av förfäder och barnbarnsbarn på väggarna. Den gammalmodiga inredningen döljer diskret anordningarna som ska underlätta livet för den gamla damen: en säng som höjs och sänks automatiskt och en specialstol till badkaret. I matsalen och på danstillställningarna träffar Lisa sina bekanta från lägenheterna intill. De bakar kakor tillsammans och broderar servetter. De säger att de är lyckliga. I Lisas paradis personifieras den omhändertagande staten av Marlene Svensson, en ung, blond sjuksköterska med pärlvita tänder. Hon är tjänstvillig och leende, och hon kommer så fort någon av de gamla kallar på henne. Alla går runt med en tryckknapp i ett snöre runt halsen. Mekanismen är enkel: ett tryck på knappen och Marlene Svensson kommer rusande. Hon är omhändertagande, staten betalar. Eller rättare sagt: medborgarna betalar. Till exempel Markus Gustafsson. Vi träffar honom på jobbet. Den reslige 30-åringen i blå snickarbyxor och grön tröja talar med lugn röst och med ett leende på läpparna. För ett och ett halvt år sedan övertog han ledarskapet efter sin far i familjeföretaget, en privat yachtfabrik vid kusten norr om Stockholm. I Sverige är det här inte någon nischbransch – svenskarna är det folk som har störst andel båtägare. Varje år tillverkas tolv lyxbåtar på familjen Gustafssons varv och ett tiotal anställda arbetar 40-60 timmar i veckan. Trots att Markus är chef, hjälper han själv till att sköta maskinerna och polera mahognykajutorna. Intill familjen Gustafssons varv ligger en marina, där varje yacht kostar ungefär lika mycket som en trävilla på den svenska landsbygden. Ändå måste man stå i kö i två år för att få en yacht hos Markus. Staten tar 60 procent av inkomsterna. Ändå går affärerna bra. Rikedom och storkapital hade redan från början en given plats i makarna Myrdals projekt, som byggde på en överenskommelse mellan den största svenska arbetsgivarföreningen och den största svenska fackföreningen. Det första kollektivavtalet slöts i Sverige redan 1928. I avtalet lovade fackföreningarna på storföretagen att inte begära löneförhöjning innan arbetarna på småföretagen hade nått upp till deras lönenivå. Storföretagen fick på så sätt garantier för att inga strejker skulle utbryta på två år (avtalet förnyas systematiskt). I stället började småföretagen gå omkull. Det ledde till att bara de riktigt starka aktörerna blev kvar på marknaden – det var det som blev grunden till Volvos, Scanias och Ericssons framgång. Den ekonomiska utvecklingen och rikedomen är alltså resultatet av ett vänskapligt förhållande mellan kapitalister och arbetare. Än i dag är den privata sektorn den viktigaste motorn i ekonomin. Det gör att Sverige fortfarande är en av tigrarna i Europa, med en tillväxt på fem procent, en inflation under 1,5 procent och medellöner i storleken åtta tusen zloty (ca 20 000 kronor – övers. anm.). Dessutom ligger man på femte plats i HDI, Human Development Index, där hänsyn tas inte bara till hur rika invånarna är, utan också till medellivslängd och nivån på sjukvård och utbildning. Inte konstigt att politiker i andra västländer bråkar sin hjärna med frågan: hur ska vi göra för att få ett sådant paradis här hemma? Svaret kan lätt bli en besvikelse. Redan Alva och Gunnar Myrdal visste att om deras idéer inte gick att genomföra i Sverige, skulle det inte gå någon annanstans heller. Modellens styrka ligger bl.a. i att den är infernaliskt svår att kopiera. Makarna Myrdals ”glashus” vilar nämligen på typiskt svenska grundvalar.Kristinehamn, en liten ort vid sjön Vänern i västra Sverige. Monika Vivtorp är pensionerad lärare. Huset hon bor i ser ut som på ett svenskt vykort: rödmålade träväggar, vita fönsterkarmar och en trädgård. Monika sitter med ett berg av papper. De har kommit med posten, i tre kuvert. Varje kuvert är ett människoöde. Monika läser varje öde tre gånger innan hon fattar sitt beslut. Och det är mycket personliga ärenden: någon berättar om sina problem med tonårsdottern, någon annan om sin ensamhet, ytterligare någon ber om pengar till sin utbildning. Monika väger ”för” och ”emot” och fäller sedan sin dom. Sedan meddelar hon den för de tre personerna i länsrätten i Karlstad. För att sitta med där behöver man inte vara jurist, det räcker att man är den omhändertagande statens andas barn. Monika säger att hon är det. Beslut som rör henne själv underordnar hon sig lika fogligt som hjältarna i kuverten gör. Den viktigaste grundvalen för makarna Myrdals idyll är nämligen förtroendet för de statliga myndigheterna. Ett orubbligt förtroende som stärkts under århundraden. I Sverige förknippas inte myndigheter med någon ockupant – sedan 1500-talet har helt enkelt ingen ockuperat landet. Man har inte ens någon erfarenhet av världskrigen, för i över hundra år har Sverige varit neutralt. Förtroendet stärks också av den för staten obligatoriska jämlikhetstanken. Ända sedan 1500-talet har representanter för alla stånd suttit i riksdagen – präster bredvid borgare, adelsmän bredvid bönder. Myndigheterna uppfattar sig själva som medborgarnas representanter, och politikerna ser sitt arbete som tjänstgöring. Inga partipampar förekommer, och stjärnorna i den svenska politiken arbetar nära människorna, i kommunerna. Det är därifrån de hämtas till regeringen. Korruption och nepotism, att sätta den egna karriären före allmänhetens intressen – allt sådant är marginella företeelser i det idealiska Sverige. Om sådant ändå förekommer, väcker det enorm indignation i samhället. Sabina Koij är pastor. Det är inget ovanligt i det här landet: över hälften av prästerna är kvinnor. Det är bara turister som kommer fram till henne ibland och ställer den absurda frågan: ”Är ni kvinna?” Sabina träffar många turister, för hon tjänstgör i Stockholms domkyrkoförsamling. Tills nyligen var kyrkan statlig. Sverige skilde sig från kyrkan först för sju år sedan. – Men det kommer fler och fler svenskar också, säger hon. Skenet till trots är andlighet viktigt för oss. Kyrkan kämpade i sjuttio år för att frigöra sig från staten, men det socialdemokratiska styret ville inte släppa den. Det skedde först på 2000-talet, och då började kyrkan paradoxalt nog leva upp. I stället för att leverera färdiga svar förkunnade man att man ville söka svaren tillsammans med de troende. Och det har fungerat, berättar Sabina. Frågan hur mycket av den protestantiska andan som finns kvar i den sekulariserade svensken är viktig, för den protestantiska arbetsmoralen utgör den andra pelaren i den svenska sociala modellen. Makarna Myrdals ”glashus” hade inte tillkommit utan den allmänt utbredda uppfattningen i Sverige att förmågan att sköta sina timliga egendomar är ett tecken på Guds nåd. Det är den övertygelsen som fått medborgarna i den omhändertagande staten att noggrant utföra sitt arbete och fogsamt gå med på att bidra till det gemensamma bästa. Och så den svenska välfärdens tredje grundval: det svenska samhället är litet och etniskt homogent. Den pelaren – till synes den mest triviala och konstanta – är den vingligaste i dagens Sverige. För även i det skandinaviska paradiset har människor problem. Det största är rädslan för att paradiset ska ta slut.När högern vann riksdagsvalet i höstas var det i det närmaste en revolution. Socialdemokraterna hade styrt Sverige, med några korta pauser, sedan 1932! Folk jublade på gator och torg. I ett glädjerus kastade sig någon i den stora fontänen alldeles utanför kulturhuset Lava. Men valet medförde ingen revolution. Insikten om att man lever i den bästa av världar är orubblig hos de flesta svenskar. Alla frågor om den omhändertagande staten besvaras reserverat, som om grundvalarna var odiskutabla. Den omhändertagande staten varken anklagas eller försvaras. Den är ett axiom. Samtidigt har grundvalarna för den svenska sociala modellen systematiskt underminerats. Förtroendet för staten undergrävs av att den lägger sig i medborgarnas privatliv. Det är logiskt: staten betalar, staten bestämmer. Nio miljoner medborgares ärenden behandlas av en armé av anonyma socialtjänstemän, som t.ex. Monika. Det är ofta människor utan utbildning för yrket, människor som vägleds av sina egna föreställningar om en ”riktig” familj eller en ”riktig” uppväxt. Inte sällan leder det till familjetragedier. Tobias är 27 år och har gymnasieutbildning. När hans fru berättade att hon tänkte lämna honom, klämde han sönder ett glas i handen, som man klämmer en tvättsvamp. Glaset gick igenom huden på sju ställen. Han har inte arbetat på sju månader. För tre månader sedan tog den omhändertagande staten ifrån honom hans barn – han gick ju på arbetslöshetsunderstöd, mamman hade lämnat familjen, och hans föräldrar som hjälpte honom var för gamla, tyckte socialhjälpstjänstemännen. – Barnen grät när de hämtades till en annan familj. Min son får bara hälsa på dem på helgerna och vi en gång i månaden, så att de små ska vänja sig av vid oss, säger Tobias mor och knäpper ihop händerna (han själv vill inte prata om barnen). Men de har det bättre där, det är för deras eget bästa, som på ett sjukhus, tillägger hon tappert efter en stund. Henrik Berggren, publicist i Stockholm och en av författarna till boken Är svensken människa? förklarar att människor går med på att vara beroende av systemet för att slippa vara beroende av varandra. De har svårt med de nära relationerna. – Det är paradoxalt, men det beror på att vi är ett samhälle av individualister, hävdar han. Därför har vi låtit staten ta över den ena funktionen efter den andra. Även den protestantiska arbetsmoralen är på väg att luckras upp. Årtionden av arbete i växthusförhållanden har gjort svenskarna lata. När de talar om sin inställning till arbete, använder de ordet ”lagom” – måttligt, lugnt, inte för mycket, inte för lite. Om du jobbar övertid här, kan du få en tillrättavisning av chefen: du överanstränger dig, och då blir du mindre effektiv! De nuvarande lagarna gör det dessutom praktiskt taget omöjligt att avskeda någon. Sverige är därför fullt av ombonade tjänster, där man kan existera ”lagom” tills man går i pension. Med små behagliga avbrott för sjukledighet, som varje år slukar drygt tio procent av statsbudgeten. Problemet är så allvarligt att man i det pragmatiska Sverige har inrättat speciella polisrotlar för att bekämpa dagdriveri. Om polisen kommer på dig med att vara sjukledig och spela tennis i stället för att ligga till sängs, är du illa ute. Svenskarna själva oroas mest av ett tredje problem, invandringen, som sakta med säkert håller på att sudda ut känslan av etnisk homogenitet och leder till sociala spänningar i det svenska paradiset som hittills varit okända. Den politiska korrektheten gör att man naturligtvis inte talar om invandrings-problem, utan om integrationsproblem.Till Rinkeby färdas man tre kvart från Stockholms centrum och landar i en annan värld. ”De utestängdas stadsdel”, skriver pressen. ”Var försiktig, det är en helt annan värld”, varnar mina bekanta i Stockholm. Flickorna i minikjol och leggings lyser med sin frånvaro – i Rinkeby är det jallaba och chador som gäller. Några blonda människor syns inte heller till på gatorna – i höghusområdet Rinkeby blandas färger från Svarta Afrika, Mellanöstern och Asien. Det centrala torget skulle lika gärna kunna ligga i Damaskus eller Rabat. Män med gallabia eller fes på huvudet sitter här i timmar. Över 80 procent är arbetslösa – men det är inte deras problem. Understödet uppgår till 80 procent av en svensk lön – minst tusen euro. De som föreställer sig ”de utestängdas stadsdel” som en förortsslum får en chock när de kommer hit. Med polska mått mätt är höghusen i Rinkeby rent exklusiva. Rena gator, jämna vägar, lyxiga skolor och bibliotek. När bilarna brann i Paris förorter för två år sedan, reagerade den svenska omhändertagande staten med stolthet: sådant slipper vi i Rinkeby. Men allt fler människor i Sverige funderar över priset för denna frikostighet. Med Martin Kinnunen stämmer jag möte på en gata. ”Ni hittar inte själva”, säger han förutseende. Och mycket riktigt, han leder oss genom ett underjordiskt garage i Stockholms centrum. En labyrint av bilar, sedan en vägg med några identiskt lika metalldörrar – gröna, utan skyltar. Bakom en av dem en smal nedförstrappa. Till slut ett rum utan fönster, med ett stort bord. Sverigedemokraternas högkvarter. – Det är ingen som vill hyra ut ett riktigt kontor åt oss. De skulle krossa fönstren direkt. Vilka då? Vänsterextremisterna. Jag är rädd varenda dag för att bli angripen, säger Martin, en blond man med uppnäsa och en svensk flagga i kavajslaget. Martin är chef för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Partiets namn lärde vi oss snabbt – det nämndes av alla vi frågade om vilken den största faran i landet är. De har nynazistiska rötter, populistiska argument och ett allt större stöd i samhället, berättade folk inför vårt möte med Martin. – Vi är de enda som talar om invandringen, säger han själv. Sverige har inte råd att ta emot massor av utlänningar. Det är ingen som ens vet hur mycket de kostar egentligen. Mellan 40 och 150 miljarder kronor om året, sägs det. Det är inte seriöst att ha så osäkra siffror. Vi vill inte kasta ut dem som är här, vi vill bara skärpa villkoren för att ta emot fler, säger han.Efter en vecka ”i paradiset” kommer jag fram till att jag hellre lever ”på jorden”. Priset för de lyxiga motorvägarna, den sociala tryggheten och halsbandet med tryckknappen på ålderdomen är högt – den som lever i den svenska sociala modellen måste finna sig i att vara en del av ett system som omfattar alla livets områden. Viktor är en sådan som grips av upprorslystnad inför statens förslag att göra uppror inom ramen för det statliga kulturhuset Lava. I Sverige kan man inte göra någonting utanför staten. Det fick Viktor känna av när han bestämde sig för att starta ett oberoende kulturhus tillsammans med några vänner. – Initiativ som vårt kvävs i sin linda, säger han. De började i ett ockuperat gammalt TV-hus. När huset efter ett tid sjöd av liv kastade polisen ut dem. Sedan började en dialog med kommunen. – De ville ha med en statlig organisation i styrelsen och erbjöd massor av pengar. Vi sade nej. Det var bara för att kontrollera oss, berättar Viktor. Efter fyra år av strider, ansträngningar, ansökningar och tillstånd är de nu äntligen i färd med att bygga något eget: ett hus av trä och containrar en dryg mil utanför staden. Det svartmålade Cyklopus med sina sneda, osymmetriska fönster ligger på en äng intill en skog. Det första hus på åttio år som byggts på statens mark utan hjälp från staten. Det första som inte måste vara ett rött trähus – de fick kämpa mot landskapsarkitektkontoret för att få tillstånd till det. De har lagt ut 80 000 kronor på inspektioner och tillstånd – en tredjedel av investeringskostnaden. Pengarna kommer från konserter och insamlingar i de egna kretsarna. Varje veckoslut arbetar 20-30 personer på bygget. Den stora invigningen planeras till mitten av sommaren. Containrarna ska inrymma en biograf och ett galleri, en verkstad för egendomliga cyklar och ett kafé. Om nu polisen ger sitt tillstånd. De gör ständigt razzior och skickar hela tiden nya inspektörer. – Jag tror att staten uppfattar oss som ett hot, säger Viktor och slänger upp några svarta dreadlockar på axlarna. Att vi inte behöver hjälp från staten uppfattas som något farligt. Folk kan börja tro att man kan klara sig utan systemets omsorg. Än så länge har de byggnadstillstånd i bara fem år. De utgår ifrån att den omhändertagande staten slänger ut dem efter den tiden. Huset konstrueras därför på ett sådant sätt att trämodulerna lätt ska kunna packas ner i containrarna vid behov. Sedan lastas Cyklopus på en båt, och så bär det av någonstans långt bort. Bort från det svenska paradiset.