Sammanfattning
- Den konservativa regeringen presenterar sin regeringsförklaring och fortsätter styra med gott självförtroende. Liberalerna har stora problem. Nyval tycks inte vara omedelbart förestående, även om regeringen försöker få oppositionen att utlösa ett sådant;- Ekonomin blomstrar och den kanadensiska dollarn värderas högre än den amerikanska. Staten kan spendera sitt stora budgetöverskott på omfattande skattesänkningar;- Regeringsförklaringen förutser bl.a. kanadensisk närvaro i Afghanistan åtminstone till 2011, gör klart att Kanada inte komemr att uppfylla sina Kyotomål samt lyfter fram Arktis som ett strategiskt viktigt område;- Europa syns inte till bland de utrikespolitiska prioriteringarna;- På provinsnivå vinner liberalerna en komfortabel majoritet i Ontario.
Svaga liberaler – självsäkra konservativa
Efter ett ovanligt långt sommaruppehåll drog arbetet i parlamentet igång igen den 16 oktober, då regeringen Harpers regeringsförklaring - trontalet - lästes upp av generalguvernören Michaëlle Jean. Sedan dess har den dominerande frågan varit hur länge liberalerna skall stå ut med att förödmjukas av de konservativa som, utan att säga det öppet, tycks göra allt för att tvinga oppositionen att fälla regeringen och därmed utlösa ett nyval.
Bakgrunden till denna lite udda situation är att det liberala partiet har allvarliga problem, med svaga opinionssiffror och dåliga resultat i några lokala fyllnadsval i Quebec. Stéphane Dions ledarskap ifrågasätts. Han lyckas inte nå ut till väljarna, framstår som obeslutsam och vacklande, och tycks också ha svårt att hålla samman sin partigrupp. Kanske börjar också hans bristande förmåga att kommunicera på engelska ta ut sin rätt. Dessutom har partiet ont om pengar. Enligt Dion vill kanadensarna inte gå till valurnorna igen för tredje gången på tre år, men viktigare är nog att det sista det liberala partiet vill i detta läge är att tvingas utkämpa ett val helt och hållet på de konservativas villkor. Frågan många ställer sig är om liberalerna alls kan gå till val med Dion som partiledare.
Allt detta inser givetvis de konservativa, som ägnat de senaste veckorna åt att med vällust gillra fällor för Stéphane Dion och i största allmänhet göra hans tillvaro så komplicerad som möjligt. Till att börja med hade liberalerna att välja mellan att låta regeringsförklaringen passera underhuset eller rösta ned den. När Dion valde att låta de liberala ledamöterna avstå från att rösta, vred Harper om tumskruvarna genom att i en partiledardebatt göra klart att regeringen betraktade de viktigare lagförslag man berört i trontalet som förtroendefrågor. Regeringen skulle inte, sade Harper, acceptera några substansförändringar i förslag som han ansåg sig ha fått mandat att genomföra. Även detta fick Dion svälja. Regeringens ekonomiska höstproposition (2007 Economic Statement) blev också den föremål för en förtroendeomröstning, där liberalerna åter tvingades utstå nesan att sitta still i bänkarna vid rösträkningen, trots att regeringens ekonomiska politik innehåller element som står klart i strid med liberalernas. De senaste dagarna har det konservativa partiet presenterat nya reklaminslag i TV, där man framställer Dion som en svag ledare och potentiell skattehöjare. Inslagen kommer att visas på bästa sändningstid i anslutning till stora idrottsevenemang, och liberalernas tomma partikassa tillåter knappast några kraftfulla motåtgärder.
Det finns förstås en risk att de konservativas mobbningstaktik slår tillbaka mot Harper själv om väljarna uppfattar att den går för långt, men så länge som inga tecken på en sådan ”backlash” syns fortsätter man försöken att mala sönder Dion.
De två andra oppositionspartierna i parlamentet, socialdemokratiska NDP och separatistiska Bloc Québécois åser liberalernas elände med illa dold förtjusning. De har röstat nej till regeringens trontal och ekonomiska höstproposition, och häcklar nu liberalerna för deras avstående-röster. NDP och Bloc förklarar sig utgöra de enda oppositionspartierna i parlamentet, och säger sig vara redo att gå till val närhelst det blir aktuellt.
Trots att det mesta för tillfället tycks gå de konservativas väg, har inte deras opinionssiffror fått det ordentliga lyft som skulle krävas för att tillåta dem att bilda en majoritetsregering. Det verkar som om kanadensarna är ganska nöjda med status quo – de har en regering som regerar med fast hand och gott självförtroende, men som på grund av sin minoritetsställning inte kan ta ut svängarna hur mycket som helst. Det finns en kvardröjande känsla bland många kanadensare att Stephen Harper och hans gäng från det tidigare Canadian Alliance är för konservativa för kanadensisk smak. Rädslan för en dold agenda finns fortfarande, delvis kopplad till Harper personligen. Det finns t.o.m. de som hävdar att det enda som står mellan de konservativa och en majoritet är Harper själv. Minoriteten i parlamentet blir en återhållande faktor som verkar tilltala väljarna. Kanske är således ett nyval inte riktigt lika nära förestående som de flesta spekulerat om ända sedan den konservativa minoritetsregeringen tillträdde i början av förra året.
Ekonomin på högvarv – staten badar i pengar och sänker skatterna
Den kanadensiska ekonomin fortsätter att gå på högvarv. Det faktum att den kanadensiska dollarn för tillfället värderas högre än den amerikanska är en revansch på storebror och en källa till nationell stolthet som också lett till en köpfest för kanadensare som tar sig över till den amerikanska sidan gränsen. När priset på den kanadensiska dollarn den 2 november gick upp till 1,07 USD var det den högsta noteringen någonsin. Ekonomernas påpekanden om att en högt värderad valuta också har en baksida i form av försämrad konkurrenskraft samt att Kanada dras med en sämre produktivitet än USA, återges visserligen i den annars nationalistiskt färgade mediarapporteringen, men har inte förmått att på allvar dämpa entusiasmen. Häromdagen kom dessutom ny statistik över sysselsättningen, som visar att arbetslösheten i september sjönk till 5,8 procent, en nivå som är den lägsta på mer än trettio år.
Den goda ekonomin ger stora skatteintäkter för staten, vars budgetöverskott för det gångna året beräknas ha uppgått till drygt 14 miljarder dollar. Regeringen använde mot den bakgrunden sin ekonomiska höstproposition till att presentera en ”minibudget” med förslag till skattesänkningar på ett antal områden, totalt uppgående till 60 miljarder dollar över fem år.
Som väntat valde man att som huvudnummer presentera ett tidigarelagt genomförande av vallöftet att sänka den federala momsen (GST) med en procentenhet i tillägg till den procent som togs bort redan i regeringens första budget. Man kommer därmed den 1 januari 2008 att ha sänkt momsen i två steg från 7 procent till 5 procent. I tillägg till momssänkningen genomför regeringen också en skattesänkning för låginkomsttagare från 15,5 procent till 15 procent – i själva verket en återgång till den skattenivå som gällde under den liberala regeringen och som höjdes i den första konservativa budgeten – sänkta grundavdrag samt sänkt företagsbeskattning. Tanken är att företagsskatten till år 2012 skall ha gått från 21 procent till 15 procent. Budgetöverskottet skall vidare användas till att betala av statsskulden.
Nästan alla ekonomer är överens om att en momssänkning inte är optimal som metod för att sänka skattetrycket, men åtgärden är populär hos allmänheten. När Stéphane Dion sällade sig till ekonomernas kritik, och t.o.m. spekulerade i att en liberal regering skulle kunna höja momsen igen, fick det konservativa partiet därför en gratischans att porträttera Dion som skattehöjare.
Regeringens prioriteringar presenteras i trontalet
Mitt i all uppståndelse kring möjligheten att regeringens trontal skulle framkalla ett nyval kom programförklaringens själva innehåll något i skymundan. Som övergripande styrinstrument för regeringens arbete är det dock ett viktigt dokument. Det fokuserar på fem prioriteringar med följande rubrikmässiga innehåll:
- Stark betoning av suveränitetsfrågor och säkerhet. Här återfinns Kanadas insatser i Afghanistan, liksom en förstärkt närvaro i Kanadas nordligaste områden och hävdandet av kanadensiska intressen i Arktis, inklusive Nordvästpassagen. - Modernisering av federationen och de demokratiska institutionerna. Regeringen vill inskränka den federala maktens möjligheter att lägga sig i och spendera pengar inom områden som ligger under provinsernas jurisdiktion. Man vill samtidigt stärka banden inom federationen, bl.a. genom att eftersträva enklare regler för handeln mellan provinserna. På det institutionella området är det främst senaten man vill reformera.- Den ekonomiska politiken, med skattesäkningar och satsningar på företagande och infrastruktur.- Hårdare kriminallagstiftning, med fokus på våldsbrott, drogbekämpning och anti-terrorism.- Miljö och hälsa. Regeringen konstaterar att Kyotomålen inte kommer att kunna nås, men vill arbeta för omfattande minskningar av växthusgaser på lång sikt, till 2050, och för att inkludera samtliga stora utsläppsnationer i en kommande internationell regim.
Utrikesfrågorna domineras av Afghanistan – Europa syns inte till
Afghanistan fortsätter att vara den allt överskuggande utrikespolitiska frågan. Den gavs också stort utrymme i trontalet, där regeringen söker klarlägga sina avsikter vad gäller Kanadas engagemang. Regeringen ser framför sig att Kanada stannar i landet bortom det nuvarande mandatet som löper ut 2009, åtminstone till 2011. Vid den tidpunkten, säger man, är det realistiskt att överlämna huvudansvaret för säkerheten till den afghanska armén och polisen. Någon dag innan trontalet hölls utsåg regeringen också en särskild kommission med uppdrag att före slutet av januari nästa år utreda olika alternativa utformningar av insatsen efter 2009. Liberalerna har kritiserat regeringen för att ändå mörka sina egentliga avsikter och vill exemplvis att det sägs klart att de kanadensiska styrkornas stridande uppgifter skall avslutas senast 2009.
Vi sidan av Afghanistan har regeringen Harper gjort klart att den ämnar fokusera på Kanadas roll i den västra hemisfären, både vad gäller relationen till USA och samarbetet med länderna i Latinamerika och Karibien. Härutöver har man velat satsa på emerging markets, som Kina och Indien. Relationen till Kina är dock komplicerad, givet den ideologiska vikt man lagt vid demokrati och MR. Dalai Lamas besök i Ottawa nyligen, och det officiella mottagande han fick av premiärministern, har skapat en tydlig ansträngning i Kina-relationen.
Det är värt att notera att relationen till länderna i Europa knappast ens nämns i regeringens olika utrikespolitiska policydokuement. Undantaget härvidlag är det stort uppslagna frihandelsavtalet med EFTA som undertecknades i somras, och som presenterades som Kanadas återkomst i kretsen av länder som bedriver aktiva frihandelsförhandlingar. Vad detta, liksom avsaknaden av WTO-referenser i trontalet, säger om Kanadas inställning till det multilaterala arbetet och Doharundan kan man fundera över.
Provinspolitiken – liberalerna fortsätter regera i Ontario, de konservativa i Newfoundland
I en tid när det mesta tycks ha gått emot Kanadas liberaler kan de ändå glädjas åt resultaten i oktober månads provinsval i Ontario. De regerande liberalerna under Dalton McGuinty rodde hem en komfortabel majoritet, med 42 procent av rösterna och 71 av de 107 mandaten i provinsförsamlingen. För de konservativa var valet en stor besvikelse, med 31 procent och 25 mandat. Partiledaren, John Tory, lyckades inte ens vinna sin valkrets, men tycks trots allt överleva nederlaget och fortsätta som partiledare.
De konservativas svaga resultat verkar främst ha handlat om det fokus man valde att lägga på utökad finansiering av religiösa friskolor med offentliga medel. För tillfället finansierar Ontario endast katolska friskolor med offentliga medel, något som har kallats för diskriminerande både av Kanadas högsta domstol och av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Det var denna orättvisa de konservativa sade sig vilja komma tillrätta med genom att utöka möjligheten även för andra samfund att erbjuda skolgång inom det offentligt finansierade systemet. Det som i det konservativa partiets retorik handlade om rättvisa och integration kom emellertid i den allmänna opinionen - skickligt hanterad av liberalerna - att uppfattas som en sammanbladning av det sekulära utbildningssystemet och religionen, och snarast en förstärkt segregering i samhället.
I ett annat provinsval i oktober tog det konservativa partiet i Newfoundland och Labrador hem en jordskredsseger, med 43 av provinsförsamlngens 47 mandat. Här fälldes avgörandet främst av regeringschefen Danny Williams starka profilering mot den konservativa centralregeringen i Ottawa, och hans kritik av premiärminister Harpers hållning i frågor som rör skatteutjämningen mellan provinserna.
Valresultaten på provinsnivå är svårtolkade ur ett federalt perspektiv. Det går inte att förutsätta att liberalernas seger i Ontario skulle innebära att något liknande var troligt i ett federalt val. För det första har man genom åren oftare haft rakt motsatta majoriteter på provinsiell och federal nivå. För det andra tenderar sakfrågorna att se olika ut beroende på vilken nivå man befinner sig på. Det finns också betydande skillnader mellan partierna på provinsiell och federal nivå. Motsättningarna mellan de konservativa i Newfoundland och Labrador och det federala konservativa partiet är ett tydligt exempel på detta. Valresultatet i Ontario kan ändå ge strategerna värdefulla tips om vilka frågor de federala partierna snarare borde undvika, som exempelvis frågor som rör sig i gränslandet mellan religion och politik.
I Quebec handlar politiken för närvarande inte så mycket om självständighet – Parti Québécois (PQ) talar nästan inte alls om folkomröstning och verkar inte vilja driva frågan till ett avgörande inom de närmaste åren. I stället är det integrationspolitiken och quebecbornas förhållandet till invandrare som hamnat i fokus. En särskild kommission har under en tid hållit en serie konsultationer med allmänheten med utgångspunkt i frågan om vad som är en rimlig grad av anpassning - un accomodement raisonnable. Konsultationerna har lyft fram en betydande grad av främlingsfientlighet och intolerans som förvånat dem som betraktar Quebec som ett progressivt och mångkulturellt samhälle. PQ har hakat på opinionen och har presenterat ett lagförslag som skulle införa ett slags medborgarskap i Quebec med krav på invandrare som vill leva i provinsen att ha goda kunskaper i franska språket. Den liberala provinsregeringen har fördömt förslaget som främlingsfientligt och icke-konstitutionellt.
Många kanadensare ser med stor oro på den pågående debatten i Quebec, vars fokus på ”oss” och ”dem” riskerar spilla över till andra provinser och till den federala politiken.