När den nya regeringen tillträdde gav den uttryck för en mycket bestämd ambition att ägna sig främst åt inrikespolitiken. Snart stod det dock klart att den internationella dagordningen trängde sig på och gjorde det omöjligt för premiärminister Harper att bortse från utrikespolitiken – och dess inrikespolitiska konsekvenser.
Den sedan ett par år tillbaka allt överskuggande utrikespolitiska frågan är Kanadas engagemang i Afghanistan. Den aktuella kanadensiska styrkan i den NATO-ledda insatsen omfattar drygt 2500 man och är huvudsakligen förlagd till Kandahar i södra delen av landet. Uppdraget är farligt, med betydande inslag av stridande uppgifter. I takt med att de kanadensiska förlusterna stigit – i januari 2008 uppgår de till ett drygt sjuttiotal döda - har många också börjat ifrågasätta dess berättigande. Oklarheter kring behandlingen av krigsfångar som överlämnats av kanadensarna till afghanska myndigheter, och uppgifter om eventuell tortyr i afghanska fängelser, har skapat ytterligare trovärdighetsproblem och tvingat regeringen till en defensiv hållning. En majoritet i underhuset har visserligen godkänt insatsens mandat till 2009, men det finns starka stämningar för ett tidigarelagt hemtagande eller åtminstone ett åtagande om att inte förlänga missionen bortom 2009. Regeringen har dock förklarat sig föredra att förlänga uppdraget till 2011, med en gradvis nedtrappning av de militära elementen från 2009. Premiärministern tillsatte hösten 2007 en särskild utredning med uppgift att undersöka de olika optionerna för afghanistaninsatsens framtid. Ett beslut i parlamentet kan förväntas tas under våren 2008.
I kontrast till engagemanget i Afghanistan ställde sig Kanada utanför Irakkriget. Kanada förordade att FN-spåret skulle uttömmas och ställde sig aldrig bakom det amerikanska handlingsprogrammet. Dåvarande premiärminister Chrétien sade att kriget var "unjustified" vilket framkallade spänningar i relationen med USA och även en intensiv inrikespolitik debatt. Stephen Harper var som oppositionsledare kritisk till den liberala regeringens agerande, men har i regeringsställning inte ändrat Kanadas Irakpolitik.
När det gäller Kanadas politik i Mellanöstern har däremot regeringsskiftet inneburit en delvis ny inriktning, där premiärministern sett till att förskjuta politiken i en mer israelvänlig riktning. Regeringen var tidigt ute med beskedet att fortsatt kanadensiskt stöd till palestinierna var avhängigt att Hamas uppfyller tydliga krav. Även i FN och andra multilaterala fora har Kanada agerat mot vad man uppfattar som ensidig och obalanserad kritik mot Israel. En av den nya regeringens uttalade ambitioner är en tydlig prioritering av nordliga och arktiska frågor. En särskild nordlig dimension i utrikespolitiken finns sedan 2001, och i denna läggs stor vikt vid frågor som berör ursprungsbefolkningens levnadssituation och den arktiska miljön. Regeringen Harper har vidare gjort hävdandet av kanadensisk närvaro och suveränitet i polarområdet till en prioriterad fråga, och kopplat denna bl.a. till en allmän upprustning av försvaret.
Traditionellt finns många likheter mellan svenska och kanadensiska utrikespolitiska värderingar. Kanada har genomgående fört en multilateralt inriktad utrikespolitik och varit mycket aktivt i FN, liksom i andra multilaterala organisationer som G8, WTO, Världsbanken, NATO, OECD, OSSE, APEC och OAS. Frågan är ändå om inte den nya regeringen har en mer återhållsam attityd till multilateralt samarbete än vi vant oss vid från kanadensisk sida. Den är sprungen ur en politisk miljö i västra Kanada som hyser värderingar som ligger ganska nära det republikanska partiets i USA, och det är inte givet att regeringen ser ett egenvärde i att söka multilaterala lösningar på gemensamma problem – den uttalade skepsisen till Kyotoprotokollet är ett exempel på detta. Ställningstaganden och bidragsbeslut till multilaterala projekt och institutioner blir snarare prövade från fall till fall och med krav på ett tydligt mervärde, förmodligen också med ett öga på hur USA ställer sig.
Kanadas relationer med USA
Närheten till USA präglar kanadensisk politik i snart sagt alla avseenden. Relationen till det stora grannlandet är en central fråga för varje kanadensisk regering, och det gäller att finna rätt balans mellan att markera självständighet och att vårda det som ofta kallas den närmaste bilaterala relationen i världen.
För den tidigare liberala regeringen blev det naturligt att markera starkt mot en republikansk administration som sannolikt är den minst populära amerikanska regeringen någonsin i Kanada. Ställningstagandet mot Irakkriget och ett beslut att ställa sig utanför det amerikanska missilförsvaret utgör exempel på sådana markeringar. Stephen Harper har sedan tillträdet strävat efter att förbättra samtalsklimatet med USA, och har kommit att betraktas som en mycket USA-vänlig premiärminister. På ett personligt plan har han också vinnlagt sig om goda relationer med president Bush.
Oavsett de politiska konjunkturväxlingarna är det på det operativa planet ändå ett mycket nära samarbete som präglar förhållandet till USA. Sedan terrorattackerna den 11 september 2001 har Kanada på flera områden närmat sig den amerikanska politiken, med bl.a. tuffare antiterroristlagstiftning, stramare flyktingpolitik och skärpta gränskontroller. Säkerhetspolisen, polisen, tullmyndigheter och invandrarmyndigheter har tillförts ökade resurser och samarbetet med amerikanska myndigheter har intensifierats. Inom ramen för det s.k. Security and Prosperity Partnership ingår även Mexiko i det gränsöverskridande samarbetet.
Gränsen mellan USA och Kanada är världens längsta landgräns med ca 270 tullstationer, och handeln mellan Kanada och USA är den mest omfattande mellan två länder någonstans i världen. Ungefär 80 procent av Kanadas export går till USA. 20 procent av USA:s export går till Kanada. USA:s andel av Kanadas import är cirka två tredjedelar.
I slutet av 1980-talet stod en utdragen politisk strid i Kanada om frihandel med USA. Sedan den slutat med att ett frihandelsavtal med USA (FTA) och senare även med Mexiko (NAFTA) kunde ingås, har frihandelsprincipen blivit allmänt accepterad. En uppmärksammad tvist mellan de två länderna om amerikanska avgifter på exporten av kanadensiskt virke till USA löstes i början av 2006 genom en överenskommelse mellan de två länderna. Denna, har vissa menat, sätter dock i fråga NAFTA:s framtid då den går vid sidan av avtalets etablerade tvistlösningsmekanismer.