Kanada styrs sedan början av 2006 av en konservativ minoritetsregering under ledning av premiärminister Stephen Harper.
Valet i januari 2006 innebar en radikal förändring på den inrikespolitiska scenen i Kanada. Det liberala partiet brukar uppfattas som landets regeringsbärande parti. Under efterkrigstiden har det innehaft regeringsmakten under sammanlagt mer än fyrtio år, och vid valförlusten hade det regerat landet sedan 1993. De sista två-tre åren i regeringsställning gick emellertid partiet kraftigt bakåt – en trygg majoritet i flera val under Jean Chrétiens ledning förbyttes 2004 till en osäker minoritetsregering under Paul Martin. Intern splittring, svagt ledarskap och en allmän känsla att partiet blivit alltför vant vid sitt maktinnehav anses ha bidragit till tillbakagången. Partiet sargades särskilt allvarligt av att det uppfattades som korrupt, efter att det under år 2004 blivit känt att stora summor pengar som tidigare avsatts för en federal informationskampanj i anslutning till 1995 års folkomröstning i Quebec om självständighet för provinsen i stället hade hamnat i den liberala partikassan och hos enskilda partisympatisörer. Inte minst i Quebec var kritiken förödande för det liberala partiets anseende. Efter valförlusten valde ett liberalt partikonvent i december 2006 den tidigare miljöministern Stéphane Dion till ny partiledare.
Parallellt med de senaste årens liberala tillbakagång har Kanadas konservativa samlats och konsoliderat sina krafter i ett nytt parti. Ett par årtionden av partisplittringar och ombildningar hos de konservativa hade effektivt stoppat möjligheten till maktskifte under 90-talet, men hösten 2003 kom ledarna för de två konkurrerande konservativa partierna i underhuset, the Progressive Conservative Party och Canadian Alliance överens om att bilda the Conservative Party. Ledaren för alliansen, Stephen Harper, valdes till partiledare, med ledaren för de progressiva, Peter MacKay, som biträdande.
Det nya konservativa partiet såg ut att kunna ta hem valsegern redan 2004, men föll på upploppet när Harper och hans parti kritiserades för att vara alltför präglade av socialkonservativa ideal. I valet 2006 distanserade man sig mer framgångsrikt från den yttre högerkanten och kunde därmed dra till sig bredare väljargrupper. Det konservativa partiet gick segrande ur valet, men lyckades inte nå hela vägen till en egen majoritet i underhuset – mycket på grund av den skepsis mot Harpers förment dolda agenda som ändå fanns kvar bland väljarna.
Underhusets två andra partier, det socialdemokratiska New Democratic Party (NDP) och det separatistiska Bloc Québécois har inga förutsättningar att inom överskådlig tid bilda regering av egen kraft - Bloc är för övrigt inte ens intresserat av något regeringsinnehav, eftersom partiets mål är Quebecs separation från Kanada. Inte heller finns i den kanadensiska politiken någon tradition av koalitionsregeringar. Kanadas Green Party samlar ca 10 procent av väljarna, men är till följd av majoritetsvalssystemet ännu inte representerat i underhuset.
Regeringen Harper har haft en framgångsrik första tid vid makten, om det är flertalet bedömare ense. De konservativa har trots minoritetsläget regerat med fast hand och gott självförtroende. De vann valet 2006 på en inhemskt fokuserad plattform med åtaganden om krafttag mot korruption; sänkt moms och allmänt lägre skattetryck; införande av ett vårdnadsbidrag för alla barnfamiljer; hårdare tag mot kriminella samt införandet av en väntetidsgaranti inom hälsovården. På flertalet av dessa områden är uppfattningen att regeringen levererat ungefär det man lovat – särskilt i form av momssänkningen som genomförts i två omgångar. I sin andra regeringsförklaring, hösten 2007, lade regeringen till miljö samt säkerhets- och suveränitetsfrågor bland prioriteringarna.
Mycket av fokus i den politiska debatten har på senare tid kommit att riktas mot klimatpolitiken, ett politikområde som alltså inte alls fanns med på regeringens ursprungliga att-göra-lista. Klimatförändringarna har det senaste året seglat upp som den fråga som kanadensarna sätter allra främst på listan över politiska prioriteringar, och det konservativa partiets defensiva sätt att hantera portföljen har vållat mycket kritik. Det är särskilt regeringens hållning till Kyotprotokollet som stått i fokus. Man gick tidigt ut med beskedet att Kanada låg mer än 30 procent över sina utsläppsåtaganden i protokollet och att det inte fanns några förutsättningar att uppnå dessa under perioden 2008-2010, något som bekräftades så sent som vid klimatkonferensen på Bali i december 2007. Det åtgärdsprogram regeringen föreslagit fokuserar istället på mer långsiktiga mål till 2020 och 2050, men många anser att detta program är otillräckligt för att uppnå godtagbara nedskärningar. Samtliga oppositionspartier har försökt ifrågasätta de konservativas trovärdighet i klimat- och miljöfrågorna, och rycka åt sig initiativet på detta område som förefaller kunna få avgörande betydelse för väljarnas partisympatier i ett kommande val.
Nationell sammanhållning
Den nationella sammanhållningen och strävan efter självständighet för provinsen Quebec har utan tvekan varit den mest ödesmättade inrikespolitiska frågan under de senaste årtiondena.
Efter att ha stått i bakgrunden under några år fick frågan ny aktualitet och dynamik i valrörelsen 2006. Valet ledde till en kraftig liberal tillbakagång i provinsen. Länge såg det ut som om separatistiska Bloc Québécois skulle fånga upp detta missnöje, och det talades om att partiet t.o.m. skulle kunna nå symboliskt viktiga 50 procent av rösterna i Quebec. Så blev dock inte fallet. Istället lyckades de konservativa etablera sig som ett trovärdigt federalt alternativ för besvikna liberaler och gick från noll till tio mandat i provinsen. Separatisterna fick se en tillbakagång för Bloc Québécois i såväl procentuellt väljarstöd som mandat.
Frågan om Quebecs ställning i federationen kom åter i rampljuset i slutet av 2006, då premiärminister Harper i ett drag som redan beskrivs som historiskt lade fram ett resolutionsutkast i underhuset som erkänner quebecborna som en nation – med det viktiga tillägget att det är inom ett förenat Kanada. Formuleringen lyder: …the Québécois form a nation within a united Canada. Förslaget kom överraskande men fick stöd av en stor majoritet och samtliga partier i underhuset. Den vedertagna bedömningen är att resolutionen inte har någon rättslig betydelse, och inte i sak förändrar Quebecs ställning inom federationen. Den skapade dock en livlig debatt och väckte till liv en diskussion som rör själva grunden för kanadensarnas uppfattning om vad Kanada står för.
I mars 2007 hölls så val till Quebecs provinsparlament Nationalförsamlingen, varvid den tillbakagång på federal nivå som drabbat både liberaler och Quebecseparatister bekräftades. Provinspartiet Parti Québécois gjorde ett mycket dåligt val och blev inte ens näst största parti, samtidigt som Action Démocratique du Québec, ett parti som talar om autonomi snarare än självständighet, gick kraftigt fram. Den liberala regeringen lyckades visserligen sitta kvar vid makten men endast med stöd av en minoritet i nationalförsamlingen.
Även om frågan om självständighet på intet sätt kan dödförklaras efter de två valen 2006 och 2007 är det åtminstone inte på kort sikt aktuellt med någon ny folkomröstning om självständighet för Quebec. För separatisterna handlar det förmodligen om att söka omformulera den militanta självständighetsretorik som uppenbarligen upplevs som förlegad av allt fler invånare i provinsen.
Blir det nyval snart?
Kanadensiska minoritetsregeringar har erfarenhetsmässigt små förutsättningar att sitta hela sin mandatperiod, och det har alltsedan maktskiftet 2006 varit en ständigt återkommande bedömning att premiärminister Harper ganska snart kommer att behöva be generalguvernören kalla till nyval. Det spekulerades länge i att detta skulle ske under 2007, och i så fall på grund av oppositionens missnöje med regeringens budget eller dess miljöpolitik. Någon misstroendeförklaring blev det dock inte, mycket beroende på att det liberala partiet befinner sig i en så djup svacka att man inte har något att vinna på ett nyval. Under hösten 2007 tvingades man vid flera beslutstillfällen i parlamentet lägga ned sina röster för att inte fälla regeringen och framkalla nyval.
Inte heller de konservativa tycks emellertid ha något intresse av ett nyval. Trots att mycket för tillfället tycks gå deras väg har inte deras opinionssiffror fått det ordentliga lyft som skulle krävas för att tillåta dem att bilda en majoritetsregering. Det verkar som om kanadensarna är ganska nöjda med status quo – de har en regering som uppfattas som duglig, men som på grund av sin minoritetsställning inte kan ta ut svängarna hur mycket som helst i konservativ riktning.
Enligt de flesta bedömare är det dock omöjligt för det liberala partiet att låta ännu en konservativ budget passera underhuset utan att man röstar nej, vilket innebär att nyval kan komma att hållas under våren 2008.