Sedan 1952 har, med tre korta avbrott, undantagslagar rått i landet. De nu rådande undantagslagarna infördes efter mordet på president Anwar Sadat 1981 och förlängdes senast i maj 2008. Undantagslagarna åsidosätter delar av det ganska långtgående grundlagsskydd som finns och ger bl.a. myndigheterna möjlighet att hänskjuta ärenden som rör civila till militär- och specialdomstolar.
Sedan mitten av 2000-talet råder en anda av relativ frispråkighet i det egyptiska samhället. Kritiska åsikter och analyser kommer till uttryck i press, media och allmän debatt, även om statsmakten fortfarande utövar ett starkt inflytande över media. Under de senaste åren synes emellertid kontrollen av landets medborgare i vissa avseenden ha ökat och gränserna för yttrandefriheten blivit snävare. Inte minst i bloggosfären har myndigheterna under det senaste året blivit mindre toleranta och i flera fall fängslat bloggare som uttryckt auktoritets- eller regimkritiska åsikter.
Undantagslagarna, som under 1980- och 1990-talet främst användes för att bekämpa militanta islamistiska grupper, har under de senaste åren även använts för bekämpning av narkotikarelaterad och viss ekonomisk brottslighet. Genom undantagslagarna ges myndigheterna bl.a. möjlighet att hänskjuta ett stort antal brottsmål som rör civila till säkerhets- och militärdomstolar, även för de fall då dessa inte klart utgör hot mot statens säkerhet, och möjlighet att arrestera personer utan att arresteringsorder utfärdats av domare eller åklagare. Under de senaste åren har även några rättsfall mot intellektuella, MR-aktivister, homosexuella m.fl. tagits upp i säkerhetsdomstolar. Flera av dessa fall har rönt stor uppmärksamhet i Egypten och internationellt.
Uppgifter om polisbrutalitet och misshandel i polishäkten och fängelser är vanligt förekommande och lär många gånger vara välgrundade. Förhållandena i fängelser och häkten, inte minst på det hygieniska och medicinska området, är allmänt svåra.
Med början år 2004 har flera företeelser i det egyptiska samhället antytt att politiska reformer på olika plan skulle leda till en ökad demokratisering och därmed en stärkt ställning för de mänskliga rättigheterna. Denna positiva utveckling har emellertid avstannat. Pendeln har svängt i förhållande till 2004 och 2005 års mer vitala politiska klimat, då Egypten uppvisade prov på en uppvaknande demokrati med bl.a. ett öppnare debattklimat, tillåtande av fredliga demonstrationer och genomförandet av president- och parlamentsval med flera kandidater, som exempel.
Lokalval har skjutits upp och när de väl genomförts omgärdats av diverse missförhållanden, undantagslagen har förlängts vid två tillfällen sedan tillkännagivandet om att den skulle avskaffas, ny lagstiftning som cementerar rättsväsendets beroendeställning i förhållande till den exekutiva makten har införts, och nya lagar som riskerar att undergräva pressfriheten på avgörande punkter har antagits under den senaste tvåårsperioden. Politiska aktivister, bloggare och journalister, samt inte minst medlemmar av det Muslimska brödraskapet, som på ett eller annat sätt kritiserar regimen, blir ofta föremål för arresteringar och annan förföljelse.
Det finns en rad aktiva egyptiska MR-organisationer. De flesta av dem har emellertid svårt att nå ut till de bredare befolkningslagren, vilket gör att medvetenheten om mänskliga rättigheter fortfarande är låg.
Kvinnors möjligheter att delta i samhällsutvecklingen på lika villkor som män har försämrats sedan 1950-60-talet, då kvinnans ställning stärktes. Det är osannolikt att Egypten kommer nå de av FN uppsatta millenniemålen vad gäller jämställdhet. Kvinnors politiska representation är låg. Andelen kvinnor i parlamentet är 2 procent. Vad gäller flickors skolgång och tillgång till högre utbildning är situationen bättre. Inga stora skillnader jämfört med pojkar råder.