Inrikespolitik

Arkeologiska fynd visar att tidiga civilisationer existerade redan för 5000 år sedan i den sydöstra del av den arabiska halvön som idag utgör Sultanatet Oman. Förfäderna till dagens omanier tros ha utvandrat från Jemen samt norra delen av Arabien under den tid då stora delar av arabiska halvön ingick i det persiska riket. Den muslimska eran påbörjades redan runt år 630 med ett brev från profeten Muhammed riktat till de omanska ledarna Abd och Jaifar, vilka därefter drev ut perserna ur landet. Oman är det enda landet i världen där den tidiga muslimska trosinriktningen ibadi, alltså varken sunni eller shia, är dominerande. Ibadi, vars grundteser enligt anhängarna lades av religiösa ledare från staden Nizwa i Oman redan på 800-talet e.Kr., betraktas allmänt som en moderat ortodox inriktning. Den förekommer även bland annat i Libyen och Algeriet.

Portugiserna kom i början av 1500-talet att ockupera Oman i samband med att Vasco da Gama sökte sjövägen till Indien. Europeiska fartyg tog över handeln till och från det strategiskt belägna området. Ockupationen varade till år 1650 då Sultan ibn Saif al-Yarubi drev ut portugiserna och bildade en självständig arabisk stat. Det nya Oman blomstrade, mycket tack vare den inkomstbringande handeln mellan Europa och Asien. En regional stormakt växte fram, vilken under sin höjdpunkt på 1800-talet innefattade områden som Zanzibar och Baluchistan, idag delar av östra Afrika och Pakistan. Den framskjutna positionen inom handeln på Indiska Oceanen gjorde landet till föremål för brittisk-fransk rivalitet under 1700-talet. Oman valde att förhandla fram en rad samarbetsavtal med Storbritannien, och länderna har sedan dess haft nära relationer. I samband med en konflikt rörande tronföljden delades – efter brittisk medling – Oman upp i två delar år 1856. Zanzibar och de östafrikanska delarna blev delvis självständiga.

Runt sekelskiftet 1900 utbröt stridigheter kring Nizwa, där ortodoxa ibadimuslimer krävde att få bli styrda av Omans imam snarare än sultanen. En tillfällig lösning av denna konflikt nåddes 1920, då imamen fick makt över landets innandöme förutsatt han erkände sultanens suveränitet i övrigt. Att det var just i Omans inre regioner som olja sedan upptäcktes bidrog starkt till att konflikten blossade upp igen 1954, med ett fem års lågintensivt inbördeskrig som följd. Rebellerna besegrades slutligen med hjälp från Storbritannien och den ibadiske imamen gick i exil i Saudiarabien.

1964 bröt en annan separatistrevolt ut, denna gång i Dhofarprovinsen i södra Oman. Utbrytarrörelse fick omfattande stöd från dåvarande kommunistiska Sydjemen, och antog så småningom ett marxistiskt program. Mitt under denna konflikt, närmare bestämt 1970, lyckades Omans nuvarande sultan Qaboos ibn Said ta makten genom att, med stöd av britterna, avsätta sin far. Sultan Qaboos övertog ett av krig illa åtgånget och underutvecklat land. Befolkningen livnärde sig på jordbruk och fiske. Landet hade endast 3 skolor, 2 sjukhus och 10 km asfalterad väg. Ett omfattande reformarbete inleddes. De främsta målen var att skapa en modern statsförvaltning, att utveckla landets utbildnings- och sjukvårdskapacitet samt att bygga upp Omans infrastruktur. De omfattande projekten finansierades till stor del genom en ökad exploatering av landets naturresurser, främst olja.

För att reformarbetet skulle bära frukt krävdes dock en förbättrad säkerhetspolitisk situation, så Qaboos ibn Said gick till offensiv mot rebellerna i Dhofar. Han mottog direkt militärt stöd från Storbritannien, Jordanien och Iran. 1975 lade rebellerna ned vapnen. Efter krigsslutet var Qaboos noga med att Dhofar skulle omfattas av de ekonomiska satsningarna i samma utsträckning som övriga landet, något som starkt bidrog till att de norra och södra delarna av landet snabbt integrerades med varandra. 1983 återupptogs de diplomatiska förbindelserna med Sydjemen, vilket undanröjde det sista trängande säkerhetshotet mot Oman.

I dag styr sultan Qaboos ibn Said sitt land som enväldig monark; han innehar simultant rollen som statschef, regeringschef och flera tunga ministerposter. Sultanen utser även personligen de övriga ministrarna. Omans rådgivande församling har två kamrar, majlis al-Dawla och majlis ash-Shura, som bägge har till uppgift att se över lagförslag innan de träder i kraft. Ledamöterna i den undre kammaren, majlis ash-Shura, utses genom allmänna val. Lagom till senaste valet 2003 beslutade sultanen att införa allmän rösträtt för alla omanier över 21 års ålder. Vid dessa val intogs två av de 83 platserna i majlis ash-Shura av kvinnor, och valen bedömdes vara fria och rättvisa. 74 % av de röstberättigade uppges ha deltagit. Nästa val planeras till hösten 2007. Överhusets 59 medlemmar utses av sultanen, och år 2006 fanns här 9 kvinnliga ledamöter. I Oman finns inga politiska partier.

1996 utformade sultan Qaboos Omans första konstitution i modern tid. Den beskriver den kungliga successionsordningen, statens ansvar gentemot invånarna liksom alla medborgares likhet inför lagen. Den propagerar för jämställdhet samt viss religionsfrihet, i den mån det inte strider mot de islamiska sharialagarna. Hela det juridiska systemet är av tradition starkt influerat av ’sharia’. Formellt ligger idag all domstolsverksamhet i Oman under statens kontroll, men många shariadomstolar är fortfarande verksamma, särskilt inom familje- och arvsrätt.

Utrikespolitik

Innan sultan Qaboos ibn Saids maktövertagande 1970 förde Oman en isolationistisk utrikespolitik. Mycket få länder hade då permanent diplomatisk representation i Oman. Samarbetet med Storbritannien var väl utvecklat, särskilt i ekonomiska och militära frågor, och hade varit så sedan tidigt 1800-tal. Under kalla krigets dagar intog man en antikommunistisk hållning, mycket beroende på konflikten med dåvarande kommunistiska Sydjemen.

Sultan Qaboos valde att behålla de starka banden till britterna, men avvek i övrigt tydligt från sin föregångares linje. Efter maktövertagandet prioriterade Qaboos att fördjupa landets övriga internationella kontakter. Idag är landet betydligt öppnare och aktiv medlem i både Arabförbundet och Gulf Cooperation Council (GCC). Målet med GCC är en ökad integration mellan de arabiska länderna kring Persiska viken, främst på det ekonomiska planet. Oman är inte medlem i OPEC.

Oman har under Qaboos ledning försökt föra en balanserad utrikespolitik. Man var ett av få arabländer som inte bröt sina diplomatiska förbindelser med Egypten när egyptierna slöt fred med Israel 1979 och behöll kontakter med bägge parter i kriget mellan Iran och Irak under 1980-talet. Denna tradition försöker man uppehålla även i dagsläget då man stöder USA i kampen mot terrorismen samtidigt som man behåller goda diplomatiska förbindelser med exempelvis Iran. Oman försöker verka pådrivande i fredsprocessen i mellan israeler och palestinier. Relationen till grannlandet Jemen har periodvis varit mycket ansträngd, men sedan Jemens enande 1992 har relationerna gradvis förbättrats. Gränsen till Förenade arabemiraten fastställdes år 2003 sedan dess har Oman inga ouppklarade tvister med sina grannar.

Oman ser med stor oro på den säkerhetspolitiska utvecklingen i sitt närområde, med särskilt fokus på våldsutvecklingen i Irak och turerna kring Irans kärnkraftsprogram. Man fruktar även att islamistiska terrorgrupper ska få fotfäste i landet, så som redan skett i många av grannländerna. De osäkra tiderna kräver enligt sultan Qaboos att nära en tredjedel av statsbudgeten tillägnas landets säkerhet och försvar.

Liksom övriga länder kring Gulfen tar Oman emot många utländska gästarbetare, främst från sydostasiatiska länder men även från Egypten och Jordanien. Totalt finns det omkring 600 000 utländska arbetare i Oman, vilket innebär att var femte invånare inte är omanier.

Ekonomi och handelsfrågor

Omans ekonomi har liksom samhället i övrigt genomgått stora förändringar de senaste trettio åren. Sultan Qaboos ibn Said har sedan maktillträdet lagt upp ramarna för landets ekonomi med hjälp av femårsplaner. Länge låg fokus på investeringar i utbildning, sjukvård och infrastruktur. Oljeproduktion var främsta inkomstkällan.

 I den nuvarande femårsplanen (för åren 2006-2010) syns istället ett tydligt fokus på att diversifiera ekonomin bort från beroendet av de sinande oljekällorna. Satsningar sker främst inom gasindustrin, turistsektorn samt på internationella handelshamnar. Oman besitter reserver av naturgas på omkring 830 miljarder kubikmeter, jämfört med Jemens 479 miljarder och Saudiarabien 6654 miljarder.

Oman har stora möjligheter att bli ett framgångsrikt turistland, med sin rika historia och vackra natur och stränder. Sedan ett par år tillbaka anordnas paketresor till Oman för svenska turister, om än fortfarande i begränsad omfattning. Vad gäller utvecklande av internationella hamnar så planerar Oman att som förr i tiden dra nytta av sitt strategiska läge på handelsleden mellan Europa och Asien. Sedan millennieskiftet har flera stora omlastnings- och exporthamnar invigts.

Trots jakten på nya inkomstkällor utgör oljeinkomsterna fortfarande ryggraden i Omans ekonomi. De senaste årens höga oljepriser har givit Oman ett påtagligt uppsving i ekonomin. Utvinningen uppgår idag till drygt 700 000 fat per dag och reserverna till knappt 5 miljarder fat, vilket säkerställer omkring 20 års förbrukning. Nya fyndigheter och förbättrade utvinningsmetoder kan dock förlänga den tiden. Jämfört med grannländerna är den omanska oljan relativt dyr att utvinna, vilket beror på geologiska förhållanden samt att oljan ofta återfinns 5000 meter under markytan.  Oman är inte medlem i OPEC.

Oman försöker minska beroende av utländsk arbetskraft och lösa den inhemska arbetslösheten. Åtgärderna har slagit förhållandevis väl ut. Varje år kommer 30 000 omanier ut på arbetsmarknaden. Allokeringsproblem kvarstår emellertid eftersom det är svårt att finna kvalificerad omansk personal och den omanska arbetskraften är betydligt dyrare än utländsk arbetskraft. Ytterligare satsningar inom utbildningssektorn kommer att krävas om regeringens målsättningar ska uppnås. En förutsättning för framtida välgång för den omanska ekonomin är att denna omställning kan finansieras genom en ökad utvinning av landets naturgas.

Oman har varit fullvärdig medlem i WTO sedan år 2000. I januari 2006 ingick landet ett frihandelsavtal med USA och som medlem i GCC håller man på att förhandla fram ett liknande avtal med EU. Större delen av landets export sker i form av oljeprodukter och går främst till Asien medan importen främst består av maskiner, fordon och matvaror. Oman har de senaste åren haft ett rejält handelsöverskott.

Oman är ett mycket glest befolkat land. På en yta motsvarande knappt 80 procent av Sverige bor endast drygt 3 miljoner människor. Dessutom bor över hälften av dessa i huvudstaden Muscat eller i kustområdena norr om huvudstaden, vilket lämnar stora delar av övriga landet helt öde.

Mänskliga rättigheter

Oman har endast anslutit sig till ett fåtal av de existerande konventionerna inom MR-området samt endast fyra av International Labour Organizations (ILO) åtta centrala konventioner.
Omans grundlag från 1996 förbjuder fysisk och psykisk tortyr. Det finns inga uppgifter om försvinnanden eller politiska avrättningar. Rapporter om misshandel i samband med förhör har förekommit och då i synnerhet hos säkerhetspolisen. I Oman utdöms dödsstraff, särskilt i mordfall, men straffet verkställs sällan. Dödsstraff måste bekräftas av sultanen.

Enligt grundlagen skall rättsväsendet ha en oberoende ställning men i praktiken kan sultanen påverka många domar. Han tillsätter samtliga domare och agerar själv som högsta överklagningsinstans. Han kan personligen ingripa i mål som rör den nationella säkerheten. Rättssystemet består dels av allmänna domstolar och dels av religiösa shariadomstolar som har hand om främst familjelagstiftningen.

Vad gäller yttrandefriheten så är all offentlig kritik av sultanen förbjuden. Kritik av regeringsmedlemmar och myndigheter tolereras, men förekommer i ringa omfattning. Journalister tillämpar i stor utsträckning självcensur. Radio och TV liksom två av de viktigare dagstidningarna är statsägda. Privatägda dagstidningar finns, men myndigheterna kan via statliga bidrag utöva inflytande även över dessa. Censur av tidningar, böcker och videofilmer har i viss mån avtagit under senare år, men förekommer fortfarande.

Oman saknar helt politiska partier. 2003 fick samtliga omanska medborgare över 21 år rätt att rösta i valen till den  rådgivande församlingen, majlis ash-Shura. Sedan denna församling infördes 1991 har medborgarnas och inte minst kvinnornas deltagande i den politiska processen ökat. Politiska arresteringar och hot förkommer.

Organisationsfriheten är beskuren i Oman. Såväl offentliga möten som bildandet av nya organisationer kräver tillstånd från myndigheterna. Syftet med organisationen måste stå i överensstämmelse med offentlig lagstiftning. Fackföreningar existerar inte, men arbetare har rätt att bilda ”representativa kommitéer” för att bevaka sina intressen. Strejkrätt råder.

Beträffande kvinnors rättigheter och ställning anses Oman ligga i framkant i regionen, även om diskriminering förekommer. Omanska kvinnor måste ha tillstånd från make, fader eller nära manlig släkting för att erhålla pass.
Flera kvinnor har höga positioner i statsförvaltningen, och cirka 30 procent av statstjänstemännen är kvinnor. Alla kvinnor har numera rätt att både rösta och kandidera i valen till den rådgivande församlingen, majlis ash-Shura. Oman utsåg 2003 som första land i Gulfregionen en kvinnlig minister. Principen om lika lön för lika arbete gäller både inom den privata och inom den offentliga sektorn. Kvinnor är ej utsatta för strikt klädtvång. Även om kvinnor i Oman har en relativt stark politisk ställning, så är de diskriminerade i familjerättsliga frågor och offer för sociala fördomar.

Islam är statsreligion men religionsfrihet råder officiellt. Diskriminering på grund av religiös tillhörighet är förbjuden. Statligt stöd har givits till icke-muslimska församlingar genom att mark upplåtits utan kostnad för uppförande av kyrkor och andra samlingslokaler. Det är dock förbjudet för icke-muslimska samfund att bedriva missionerande verksamhet.

Omkring 20 procent av Omans invånare är utländska arbetare. Dessa har begränsade rättigheter. Uppgifter om att utländska arbetare misshandlas och tvingas till förnedrande handlingar förekommer.

Homosexualitet är förbjuden i lag och bestraffas hårt enligt shariahlagstiftningen. Frågan är tabubelagd och diskuteras inte offentligt. Möjligheterna att bedöma de homosexuellas egentliga situation är mycket små.

Bilaterala förbindelser med Sverige

Den förste svenske ambassadören i Oman ackrediterades i Muscat 1974 från Jeddah i Saudiarabien. En omansk ambassadör ackrediterades i Stockholm några år senare. En svensk ambassad upprättades i Muscat 1986, men av budgetskäl stängdes denna 1993. Ett generalkonsulat återupprättades i samband med stängningen av ambassaden.
Numera är Sveriges ambassadör i Riyadh ackrediterad i Muscat. Omans ambassadör i Berlin är ackrediterad i Stockholm.

Sverige och Oman undertecknade ett investeringsskyddsavtal 1996. Ett relativt livligt besöksutbyte mellan Sverige och Oman ägde rum under åttiotalet, men sedan dess har det varit lugnare. Undantaget är dåvarande kabinettsekreterare Jan Eliassons besök i Muscat 1995.

Företag som Ericsson, ABB och GAC har egen representation i Muscat. Dessutom verkar ett mindre antal svenskar i omanskt näringsliv. Ett antal svenska läkare och annan sjukvårdspersonal är verksamma i Oman. Sammanlagt uppgår den svenska kolonin i Oman till omkring 35 hushåll.

Sedan millennieskiftet har den svenska exporten till Oman ökat kraftigt, men är fortsatt begränsad. Den svenska exporten domineras av telekomutrustning, fordon och matvaror. Importen från Oman är obetydlig.

De senaste åren har svenska resebolag börjat erbjuda paketresor till Oman.