President Calderons första regeringsrapport

President Calderon presenterade den 1 september sin första regeringsrapport (El informe) till kongressen. En förhandlingslösning kunde undvika ett upprepande av förra årets debacle då Fox hindrades från att lämna över sin sista rapport som president. Calderon fick dock acceptera att inte tillåtas hålla sitt tal till nationen i kongressen; detta gjordes istället i regeringens egen regi och på annan ort dagen därpå. Detta markerar ett definitivt brott med den etablerade ordningen sedan gamla PRI-dagar då presidenten var i det närmaste oantastlig.

Innehållsmässigt bjöd rapporten på få nyheter och följde i mycket tidigare traditioner med allmänna positiva utlåtanden om den egna politiken. Det som togs upp var som väntat huvudlinjerna i regeringens politik, dvs den allmänna säkerheten/kampen mot brottsligheten, ekonomin/sysselsättningen, fattigdomen/sociala orättvisorna, hållbar utveckling och effektiv demokrati/aktiv utrikespolitik.

Många frågar sig om vi inte har sett slutet på denna, tämligen obsoleta form av kommunikation kring regeringens politik. Presidenten själv förordar mer av en dialog mellan den exekutiva och lagstiftande makten. Trots det positiva i att en förhandlingslösning kunde uppnås i Informe-frågan, menar bedömare att Mexico inte har råd att kasta bort mer tid och energi på att diskutera politisk formalia. Alltför många riktiga ekonomiska, sociala och andra stora problem väntar sedan länge på en politik som kan leverera lösningar som fungerar i verkligheten.

Helgen har politiskt helt präglats  av president Calderons första regeringsrapport (”El Informe”) , dvs presidentens årliga redogörelse till kongressen om den förda och planerade regeringspolitiken. I lördags den första september överlämnades rapporten formellt (som konstitutionen föreskriver) till kongressen i en mycket kort ceremoni och i söndags höll presidenten ett tal med anledning av rapporten inför en närmare 4000 personer stor utvald åhörarskara, församlad på innergården av den gamla regeringsbyggnaden vid Zocalon, Palacio Nacional. 

Ambassaden övervarade båda evenemangen, vid den officiella ceremonin i kongressbyggnaden San Lázaro deltog ambassadören och vid söndagens tal representerade Norling Sverige.

Rapport med förhinder
Efter många veckor av diverse spekulationer, utdragna debatter och intensiva partiförhandlingar kunde man till slut finna en lösning som innebar att förra årets kaos i den mexikanska kongressen i samband med den dåvarande presidenten Fox’ sista regeringsrapport inte upprepades. Förenklat handlade kruxet om hur man skulle uppfylla konstitutions påbud – dvs att presidenten vid kongressens öppnade skall överlämna en regeringsrapport –  utan att det splittrade oppositionspartiet PRD skulle förlora ansiktet. Vänsterpartiet PRD (eller åtminstone dess radikala falang) erkänner inte Calderon som landets legitima president och kunde därför, i konsekvensen namn, inte medverka i en officiell ceremoniell som implicit innebär ett erkännande av presidenten.

Den lösning som de tre stora partiernas förhandlare manglade fram under några bråda dagar och nätter under förra veckan innebar att presidenten endast fick överlämna regeringsrapporten, men inte hålla det tillhörande, traditionsenliga talet i kongressbyggnadens plenarsal. I och med detta bestämdes det raskt från presidentkansliet att presidentens budskap till nationen skulle ges på annan ort, under andra former och en dag senare.

Denna lösning markerar ett definitivt brott med den etablerade ordningen under gamla PRI-dagar då den första september var dagen då en i det närmaste auktoritär presidentmakt efter eget skön kunde förkunna sina förmenta framgångar inför en välvillig (eller åtminstone tolererande) lagstiftande församling. I så motto kan det skedda ses som en symbol för hur starkt den exekutiva maktens värde har devalverats. För att hålla talet till nationen var presidenten tvungen att arrangera sitt eget evenemang som f.ö. också kritiserades för att brista i sin karaktär som statsceremoni och snarast påminna om ett valmöte för de egna anhängarna. Å andra sidan var det kanske presidenten som i slutändan drog det längsta strået, åtminstone publicitetsmässigt  - i praktiken blev ju presidentens traditionsenliga ena dag faktiskt istället två dagar med direktsändning i nationell TV och total medieuppmärksamhet.

Apropå TV-sändningar så har en incident i samband med ceremonin i kongressen väckt stark kritik mot regeringen. När deputeradekammarens nyvalda talman, Ruth Zavaleta från vänsterpartiet PRD, höll ett kort tal i vilket hon förklarade att hon inte kunde fortsätta och delta i ceremonin och överlämnandet av presidentens rapport mot bakgrund av att denne av miljoner mexikaner inte uppfattas som legitimt tillsatt, bröts plötsligt den pågående direktsändningen i den statliga TV-kanalen (som också vidaresändes till alla kommersiella kanaler). Regeringen har bett om ursäkt för det skedda som man menar var helt oavsiktligt och uteslutande beroende på ett tekniskt misstag; produktionschefen i det statliga TV-bolaget har pekats ut som ansvarig och har redan fått lämna sin position.

Presidentens budskap
Det tal som president Calderon höll på söndagsförmiddagen bedöms som tämligen traditionellt trots de oortodoxa omständigheterna. Det ca 80 minuter långa budskapet togs uppenbarligen väl emot av den särskilt inbjudna publiken – inte mindre än 25 gånger avbröts Calderon av spontana ovationer, ofta initierade i de bakre leden bland publiken. Allra störst, och mest spontant, var bifallet då presidenten starkt kritiserade den hårdnande och, som man uppfattar det, unilaterala amerikanska immigrationspolitiken. Tom chefen för den nationella MR-kommissionen, José Luis Soberanes, som under hela talet - i motsats till övriga dignitärer på den särskilda VIP-tribunen - inte tidigare hade deltagit i spontanapplåderingen, valde vid detta tillfälle att uttrycka sitt gillande. Uppenbarligen är anti-amerikanismen fortfarande den knapp man ska trycka på om man vill släta över interna skiljelinjer (Soberanes är t.ex. klart kritisk mot regeringen för användandet av militär för polisiära uppgifter).

Det som presidenten i övrig tog upp var som väntat huvudlinjerna i regeringens politik , dvs den allmänna säkerheten/kampen mot brottsligheten, ekonomin/sysselsättningen, fattigdomen/sociala orättvisorna, hållbar utveckling och effektiv demokrati/aktiv utrikespolitik. Överlag drog presidenten – föga förvånande – en positiv balans om än med försäkringar om att mycket återstod att göra. Säkerhetsfrågan berördes med ett extra engagemang och de väpnade styrkornas insatser lovordades särskilt. De sociala skillnaderna måste utjämnas och får inte utgöra det enorma hinder för människors lika möjligheter som de fortfarande gör, framhöll presidenten. Utlåtandet om ekonomin vad gällde stabilitet, inflöde av investeringar och nivån på valutareserverna var markerat positivt; Calderon såg också framsteg vad gällde sysselsättningen med över 600 000 nya jobb under året. Miljöfrågorna hade också getts ökad vikt, särskilt när det gäller vattenfrågorna och skogsåterplantering, där märkbart ökade resurser har satts in. Behovet av reformer i utbildningspolitiken togs också upp, inte minst i ljuset av internationella och nationella mätningar som visar på en oroande eftersläpning inom det mexikanska utbildningsväsendet. På hälsoområdet noterades vissa framsteg, bl.a. minskad barn- och mödradödlighet. Generellt uppmanade presidenten alla politiska krafter i landet till samarbete – ”politiken kan inte skötas per dekret”; detta gällde särskilt de viktiga reformtaganden som är i görningen, bl.a. en skatte- och valreform som förväntas beslutas i kongressen inom kort. Mänskliga rättigheter nämndes kort och i allmänna ordalag. MR-chefen Soberanes applåderade alltså inte.

Sammantaget bjöd rapporten innehållsmässigt på få nyheter och följde i mycket tidigare traditioner med allmänna positiva utlåtanden om den egna politiken. Många frågar sig om vi inte sett slutet på denna, tämligen obsoleta form av kommunikation kring regeringens politik. Presidenten själv förordar mer av en av dialog mellan den exekutiva och lagstiftande makten.

Även om man kan se positivt på det faktum att det mexikanska politiska systemet till slut lyckades finna en förhandlingslösning i rapportfrågan och därmed undvika en upprepning av förra året skandal, menar många bedömare – och inte minst vanligt folk – att Mexico inte har råd att kasta bort mer tid och energi på att diskutera formalia. Allt för många riktiga ekonomiska, sociala och andra stora problem väntar sedan länge på en politik som kan leverera lösningar som fungerar i verkligheten.

Under alla omständigheter blir det fortsatt spännande att följa utvecklingen både vad gäller formerna och innehållet i den mexikanska politiska debatten.