PRI vann delstatsvalet den 20 maj i Yucatan, det första av 16 regionalval under året. PAN, som tog makten i Yucatan för första gången 2001, tappade sitt tidigare stora försprång i opinionsmätningarna och därmed sin enda delstat i sydöstra Mexico.
PANs förlust torde huvudsakligen bero på lokala omständigheter och i mindre grad vara ett tecken på förlorad allmän popularitet för den sittande PAN-regeringen. Tvärtom har stödet för Calderons politik ökat rejält av opinionsundersökningar att döma. Yucatan kan möjligtvis ha varit priset för ett fortsatt samarbete med PRI på nationell nivå. Regeringen Calderon är de facto är beroende av PRIs stöd i kongressen, inte minst för att få igenom viktiga reforminitiativ – närmst på tur står en viktig skattereform. Sannolikt har inre stridigheter inom PAN lokalt i Yucatan - men möjligtvis även på nationell nivå - bidragit till valförlusten. Turerna i lokalpolitiken i Yucatan har varit många och även inkluderat öppen kritik mot partiledningen och snabba partibyten tvärs över ideologiska skiljelinjer. På nationell nivå präglas PAN av tydliga mottsättningar mellan presidenten och partiordföranden Espino. Ny partledning ska väljas 2008 och det interna politiska positionerandet är redan i full gång. De interna konflikterna tycks dock inte ha haft någon synbar negativ inverkan på president Calderons förmåga att regera eller på stödet hos de egna PAN-ledamöterna i kongressen. Men på längre sikt om handlar det om kontrollen över PAN och vilket förhållande som ska råda mellan regeringen och partiet. Oavsett den partiinterna processen är det naturligtvis viktigt för PAN att utåt stå rustat inför kommande regionalval, närmast i Baja California den 5 augusti och i Michoacan den 11 november. Valframgångar skulle vara välbehövligt tecken på stöd för den förda regeringspolitiken, särskilt vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten. Även om regeringen lovordas för sitt resoluta agerande i denna kamp oroar sig alltfler bland allmänheten över det ökande våldet och osäkerheten – frågan är hur lång tid man har att vända trenden innan denna oro börjar spilla över på presidentens allmänna popularitet?
PRI återtar makten i Yucatan, PAN tappar tidigare försprång
Som först ut i 16 olika planerade regionalval i Mexico under året, genomfördes i söndags (20 maj) val till guvernörsposten, till den regionala kongressen och på kommunal nivå i den sydöstra delstaten Yucatan. Uppgörelsen stod i praktiken endast mellan två partier – regeringspartiet PAN och det tidigare statsbärande partiet PRI; för vänsterpartiet PRD är Yucatan en vit fläck på kartan. Utgången i valet till guvernör innebar en klar seger för kandidaten för PRI (och det gröna partiet PVEM), Ivonne Ortega Pacheco med ca 49.7 procent av rösterna medan valstödet för PAN-kandidaten Xavier Abrue Sierra stannade vid knappt 43%.
Därmed har PANs enda och första politiska bastion i sydöstra Mexico – som erövrades från PRI 2001 - gått förlorad. Även majoriteten i den lokala kongressen och bland borgmästarposterna i delstaten har återgått till PRI. Resultaten ger anledning till viss förvåning mot bakgrund av det tydliga stöd som PAN fram till relativt nyligen tycks ha åtnjutit i Yucatan – i presidentvalet i somras vann Calderon delstaten och opinionsundersökningar under början av året gav PAN ett överväldigande stöd på över 20 procentenheter. Uppenbarligen har detta politiska kapital förskingrats under våren – mer nyliga opinionsundersökningar pekade på ett nästan dött lopp eller ett knappt försprång för PRI-kandidaten. Det senare trenden besannades och förstärktes rejält av valresultat att döma.
PANs förlust lokalt betingad men ev. uppgörelse med PRI kan spela in
I försök till att utvärdera det skedde ställer sig frågan huruvida valresultatet kan tas för ett intäkt för en allmän förlorad popularitet för den sittande PAN-regeringen på federal nivå eller om valförlusten främst kan förklaras av rent lokala omständigheter. Även om inget helt entydigt svar kan ges, tycks de flesta tolkningar av resultatet snarare peka på det senare, eventuellt i kombination med någon slags implicit acceptans från president Calderon att ”låta” PRI få en välbehövlig politisk triumf på det lokala planet i utbyte mot fortsatt samarbete i kongressen på federal nivå. Det som talar för att denna faktor åtminstone har spelat in, är förstås det enkla förhållandet att regeringen Calderon de facto är beroende av PRIs stöd för att kunna genomföra kärnan i sin politik, inte minst olika typer reformlagstiftning som kräver beslut i kongressen. Närmast i tur tycks avgörandet om en skattereform stå och bedömare menar att utgången av valet i Yucatan ökar sannolikheten för att det skattepaket som håller på att förhandlas fram verkligen kan tas och det relativt snart.
Ytterligare en faktor som också tycks tala emot att PANs valförlust i Yucatan i första hand skulle kunna ses som ett politiskt lackmustest för partiets och regeringen Calderons ställning i landet som helhet, är de politiska popularitetsmätningar som görs. Enligt en opinionsundersökning av tidningen El Universal har stödet för president Calderon faktiskt ökat rejält under våren, från 58% positivt inställda i januari till 68% i april. Särskilt intressant är att presidentens popularitet också ökar hos dem som inte är PAN-sympatisörer, inklusive hos PRD-anhängare.
En annan, förvisso perifer omständighet som eventuellt skulle kunna tala för en förberedd acceptans av valförlusten från PANs sida, är det faktum att inga ifrågasättanden av valutgången har gjorts. Den förlorande kandidaten Abrue tillkännagav snabbt sin förlust och president Calderon var inte sen att gå ut och gratulera PRI-kandidaten Ortega till valsegern. Ett dylikt förhållningssätt förfaller måhända helt normalt med en segermarginal på knappt sju procentenheter, men mot bakgrund av en politisk historia präglad av bristande insyn, låg tilltro till myndigheter och till tider rena valfusk, tycks ifrågasättande av valresultat snarare vara regel än undantag.
Samtidigt är bilden av en förlorade PAN-sida som håller absolut god min och snabbt medger sin förlust inte helt kristallklar. Beskyllningar från PRI på lokal nivå om otillåten inblandningar av den federala statsmakten i Yucatan-valet har förekommit. Enligt dessa anklagelser skulle regeringen använda sig av federala utvecklingsfonder i politiskt syfte och vissa stödprogram ska nu ha avbrutits i Yucatan p.g.a. valförlusten.
Oavsett spekulationerna om förekomsten av mer eller mindre uttalade politiska uppgörelser mellan PAN och PRI på högre nivå, förfaller det tydligt att inre stridigheter inom PAN - i synnerhet den partiinterna processen att ta fram en guvernörskandidat - inte oväsentligt tycks ha bidragit till valförlusten i Yucatan.
Många turer i lokalpolitiken i Yucatan
De politiska turerna i Yucatan har varit många. Den lokalt tämligen populära, men kontroversiella (numera f.d.) PAN-politikern och tidigare borgmästaren i Merida (Yucatans huvudstad), Ana Rosa Payán, förbegicks i den interna nomineringen av guvernörskandidat för PAN i Yucatan, vilket ledde till fräna beskyllningar från denna mot president Calderon för att orättmätigt ha lagt sig i partiets lokala urvalsprocess. Payán, ursinning för att ha ställts åt sidan av de egna, trädde ur PAN och ställde sig snabbt till förfogande för andra möjliga politiska platformar, synbarligen oberoende av politisk kulör. Det förde bl.a. till att t.o.m. vänsterpartiet PRD, i sin iver att hitta en stark guvernörsaspirant– man har en svag ställning i Yucatan -, allvarligt övervägde att acceptera den ärkekonservativa Payán som sin egen lokala kandidat. I sista stund insåg man uppenbarligen vilken orimlig ideologisk kullerbytta något dylikt skulle innebära och erbjudandet avböjdes till förmån för en lämpligare kandidat ur de egna leden. I röster räknat gav detta mer politiskt korrekta beslut dock en mager utdelning – med ett resultat på endast 2.5% av rösterna förblir PRD irrelevant som lokal politisk faktor i Yucatan. Den politiska haveristen Payán å sin sida, som intressant nog hittade en temporär politisk hemvist hos de små vänsterinriktade partierna Partido Trabajdor och Convergencia, gjorde i slutändan inte heller särskilt bra ifrån sig med blotta 3.3 % av väljarnas gunst.
Detta personliga politiska debakel förhindrade dock inte Payán från att fort gå ut och skjuta skulden på president Calderon för PANs valförlust i det första regionala valet efter valsegern på nationell nivå förra året. Enligt Payán glömmer Calderon bort att han nu är Mexicos president inte bara den panista som innehar landets högsta ämbete.
Intern kamp om kontrollen över PAN och relationen med regeringen
Det finns utan tvivel andra ledargestalter i partiet som också tycker att Calderon lägger sig i PANs interna styrning för mycket. Att det råder en tydliga spänningar mellan presidenten och PANs partiordförande, Manuel Espino Barrientos, är allmänt känt och visar sig i uttalanden från tid till annan. Nu senast har Espino gått ut och direkt kritiserat presidentkansliets hantering av valkampanjen i Yucatan. De ökande motsättningarna måste ses mot bakgrund av att ny partledning ska väljas i mars 2008 och det partiinterna politiska positionerandet är redan i full gång. Bl.a. ska en stor del av delegaterna i PANs nationella råd tillsättas inom kort vilket kommer att ha stor betydelse för valet av partiledning nästa år. Fler och fler tecken tyder på att Espino - som så sent som i mars förklarade sin avsikt att inte söka återval - trots allt förbereder sig på att försöka sitta kvar som partiordförande med motiveringen att PAN under hans ledarskap faktiskt har uppnått ojämförbara framgångar – man har behållit presidentposten, i båda kamrar i kongressen är man största parti och på lokal nivå är man företrädd som aldrig tidigare i partiets historia. Enligt Espino bör partiet ha en tydlig egen profil och inte bara – som var fallet med PRI fram till 2000 - fungera som ett bihang till presidenten och regeringen.
Inte alltför förvånande torde president Calderon – född och uppvuxen i partiet med flera viktiga partipositioner bakom sig - se lite annorlunda på den saken. För Calderon står partiets absoluta lojalitet till honom som landets ledare i första rummet. Självklart kan en president utan egen majoritet kongressen – oavsett eventuella samarbetsöverenskommelser med PRI - inte kosta på sig att också ha en osäker flank i ryggen; möjligheterna att kunna styra valet av kongresskandidater till mellanårsvalet 2009 och inte minst nomineringen av partiets presidentkandidat 2012, spelar också in. Ett möjligt namn som näste partiordförande som Calderon anses stå bakom är César Nava, för närvarande presidentens sk personliga handsekreterare, en mycket betydelsefull position. Andra namn som också har nämnts i sammanhanget är Germán Martínez Cázares, den nuvarande förvaltningsministern, och, som en möjlig kompromisskandidat, Javier Corral, en PAN-senator från Chihuahua.
De interna konflikterna inom PAN tycks dock hittills inte ha haft någon synbar negativ inverkan på president Calderons förmåga att regera; det finns inga exempel på avvikande åsikter bland PAN-ledamöter i viktiga omröstningar i kongressen. Men på längre sikt också om handlar det om kontrollen över partiet och vilket förhållande som ska råda mellan regeringen och partiet.
Kommande val också lackmustest för kampen mot narkotikavåldet
Oavsett den partiinterna processen är det naturligtvis viktigt för PAN att utåt stå rustat inför kommande regionala val. Nästa viktiga datum på den valpolitiska agendan är den 5 augusti då guvernörsval hålls i Baja California, som f.n. är under PAN-styre och även var den delstat där PAN först kom till makten. Huvudmotståndet kommer även denna gång från PRI i form av den beryktade Hank Rhon som nyligen har lämnat positionen som borgmästare i Tijuana för att fullt ut ägna sig åt guvernörsvalkampanjen. Rhon är en av Mexicos rikaste, men också mest kontroversiella personer med ett rykte präglat av korruptionsanklagelser och delaktighet i tvivelaktiga affärsintressen, bl.a. inom kasinobranschen. Det var nog inte för inte som den lokala polisen i Tijuana – fortfarande under Rhons borgmästarskap – avväpnades i samband med de federala militära insatserna där för att bekämpa den organiserade brottsligheten för några månader sedan.
Ett annat kommande regionalt val med viss symbolkoppling för Calderons del är det i hans egen hemdelstat, Michoacan, den 11 november. Förvisso torde den lokala PRD-dominansen vara alltför grundmurad för att möjliggöra ett maktskifte i Michoacan, men ett bättre än förväntat resultat för PAN skulle säkert ses som en efterlängtad en fjäder i hatten för den sittande presidenten och tillika ’michoacanaren’ Calderon.
Calderonregeringens stora satsning på att bekämpa drogkartellerna och det kriminella våldet inleddes just i Michoacan, en delstat till dels mycket hårt drabbad av narkotikabrottligheten. Mot denna bakgrund skulle eventuella valframgångar där säkerligen ses ett välbehövligt tecken på stöd för den förda politiken, särskilt vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten.
Paradoxallt nog är denna kamp både regeringens styrka och svaghet; styrka i så motto att man visar vilja att handla och försöka göra något åt ett av landets absolut allvarligaste problem. Men i detta ligger naturligtvis en risk - risken att misslyckas. I samma opinionsundersökning som visar på en starkt ökad popularitet under våren för Calderon, har nästan ¾ av de tillfrågande uppfattningen att narkotikavåldet har ökat, trots att regeringens prioritet nummer ett är just att bekämpa detta våld. I detta ligger förstås svagheten – har lång tid har regeringen att vända trenden innan oron för det ökande våldet och osäkerheten spiller över på allmänhetens generella uppfattning om regeringsutövningen och presidentens popularitet?