Mexicos högsta domstol har på konstitutionella grunder i praktiken upphävt en mycket kritiserad lagstiftning på medie- och televisionsområdet. Lagen hade forcerats igenom under stora påtryckningar från det dominerande TV-duopolet under presidentvalskampanjen 2005/6. Kritiken utifrån var mycket intensiv men en stor majoritet av de aktiva politikerna ansågs inte våga opponera sig pga beroendeförhållandet till TV-media. Det skedda har tagits som intäkt för TV-bolagens stora inflytande i politiken och i synnerhet under valkampanjer. Lagen överklagades dock efter valet och den högsta domstolen har nu ogiltigtförklarat de punkter som ansågs ge de redan etablerade TV-bolagen alltför stora orättmätiga fördelar, bl.a. vad gäller möjligheterna att med automatik behålla koncessioner och att dra fördelar av frigjorda frekvensområden utan betalning. Huruvida domen kräver helt ny lagstiftning på området är dock oklart.
Det oväntade beslutet utgör ett viktig steg framåt för ökad konkurrens på medieområdet och i förlängningen en bättre fungerande yttrandefrihet och politisk opinionsbildning. I den relativt nyvunna politiska pluralism som råder i Mexico tycks ytterligare en faktor av maktdelning ha förstärkts betydligt i och med att även den dömande statsmakten markant har ökat sitt inflytande i politiken.
Emellertid, den högsta domstolens agerande är av naturliga skäl bundet till konstitutionen, som kanske inte alltid kommer att utgöra den bästa vägledningen för modernisering och nödvändiga reformer. Ev. kan domstolen med oviss utgång komma att pröva det nyliga beslutet att tillåta abort i Mexico DF.
Mexicos högsta domstol (La Suprema Corte de la Nacion) har i ett tämligen överraskande beslut i praktiken ogiltigförklarat en mycket kritiserad lagstiftning på medie- och televisionsområdet. Anledningen är att lagen på flera viktiga punkter har bedömts strida mot konstitutionen.
Denna nya medielagen som antogs i slutet av 2005 (och trädde ikraft i april 2006), mitt under valkampanjen inför president- och kongressvalen i juli 2006, har allmänt kallats ”Televisalagen” efter den största mediekoncernen i Mexico (och den spansktalande världen) eftersom lagen i princip har ansetts vara ett ’beställningsjobb’ av TV-jätten Televisa och det enda andra viktiga mediebolaget i Mexico, TV Azteca.
Televisa och TV-Azteca har mellan sig över 95% av TV-marknaden i Mexico. Det påstås tom att de två TV-bolagen stod för det mesta av utkastet till själva lagtexten som mycket snabbt och med stor majoritet antogs av den mexikanska kongressen.
Det faktum att ingen av dåvarande huvudsakliga presidentkandidaterna (inklusive nuvarande president Calderon) eller någon i den förra regeringen yttrade ett kritiskt ord om den nya lagen trots det kompakta motstånd som i princip samliga utomstående bedömare och oberoende experter på området hade fört fram, tas entydigt som intäkt för det stora inflytande de två stora mediebolagen har som "gatekeepers" i den mexikanska politiska debatten. Uppenbarligen ville ingen aktiv politiker under ett valår riskera att stöta sig med de starka krafter som genom sin enorma dominans i det mexikanska TV-utbudet i praktiken kontrollerar möjligheterna för en politisk kandidat att nå ut med sitt budskap till allmänheten.
Emellertid, efter valet anmäldes lagen av en grupp kongressledamöter med representation från alla större partier och det var på denna överklagan som den högsta domstolen nu har agerat. Även den tidigare inrikesministern under Foxadministrationen, Santiago Creel (numera PANs gruppledare i senaten) har i efterhand offentligt medgivit att lagen forcerades fram pga starka påtryckningar från mediebolagen.
Den högsta domstolen har nu efter några veckors förhandlingar förklarat en rad kärnpunkter i lagen som oförenliga med konstitutionen. En av de viktigaste punkterna som man slog ned på var den automatik i förnyande av koncessioner som lagen föreskrev. Ett automatiskt förlängande utan konkurrens eller förnyad öppen anbudsrunda ansågs orättmätigt gynna redan etablerade koncessionsinnehavare och strida mot konstitutionens allra första artikel som bland annat garanterar likhet och yttrandefrihet.
En annat mycket kritiserat område i den nya medielagen var att den inte tog hänsyn till effekten av de tekniska effektivitetsvinsterna som ger de redan dominerade mediebolagen möjligheter att utan kostnad tillskansa sig ytterligare frekvensområden att använda för annan lukrativ verksamhet som t.ex. internet- och telekommunikationstjänster. Högsta domstolen ogiltigförklarade också denna del av lagen som helt utan motprestation gav de redan etablerade mediebolagen en så pass stor ekonomisk fördel.
Vidare förklarade den högsta domstolen - i motsats till vad den nya medielagen förskriver - att det vid ett offentligt anbudsförfarande för ett frekvensband inte alltid måste vara den högsta anbudsgivaren som med nödvändighet ska tilldelas den utauktionerade koncessionen. Detta utslag motiverades av hänsyn till minoritetsgruppers särskilda kulturella rättigheter att t.ex. kunna bedriva radioverksamhet på icke-kommersiella villkor.
Exakt hur den högsta domstolens beslut kommer att följas upp är ännu oklart. Utan tvekan har medialagens vikigaste och mest kontroversiella element satts ur spel men frågan är om det krävs helt ny lagstiftning på området och vilken instans som i så fall bör ta detta initiativ. President Calderon har än så länge uttalat sig mycket allmänt i frågan med hänvisning till att han fortfarande inte har haft möjlighet att ta del av hela innehållet i domstolsbeslutet.
Oomtvistligt är dock att högsta domstolens beslut är ett viktig steg framåt för ökad konkurrens på medieområdet och i förlängningen en bättre fungerande yttrandefrihet och politisk opinionsbildning. Domstolens agerande går stick i stäv med mäktiga särintressen och har en direkt negativ påverkan på dessa gruppers ekonomiska fördelar och deras möjligheter till fortsatt politiskt inflytande. Detta är en sak som inte låter sig göras utan ett visst mått av politiskt mod även om domstolen framhåller att man ingalunda har för avsikt att ”göra politik” även om dess beslut naturligtvis kan ha omfattande politiska konsekvenser.
Det är dock onekligen intressant att observera den dömande statsmaktens ökande betydelse och inflytande i politiken även om detta kanske inte är de 11 domarnas uttalade avsikt. Inom loppet av en relativt kort tidsperiod har en ny politisk situation uppstått i Mexico. Numera råder en reell partipolitisk pluralitet, en livligt praktiserad yttrandefrihet, frånvaro av klara majoritetsförhållanden i kongressen och en i förhållande till gamla PRI-tider klart försvagad presidentmakt (även om Calderon nog bedöms ha ett starkare ledarskap än Fox). Med andra ord finns tydliga kännetecken på en demokrati i praktiken trots fortsatta uppenbara tillkortakommanden och en viss grad bristande politisk mognad. I denna oklara politiska situation (i förhållande till tidigare auktoritära styre) tycks den högsta domstolen, på basis av sitt mandat som lagens högste väktare, ha ryckt fram som en reell tredje statsmakt med möjligheter till ett de facto politiskt inflytande, även i opposition till den politiska klassen och mäktiga ekonomiska särintressen.
I just detta fall tycks de flesta utomstående bedömare vara mycket nöjda med domstolens agerande – man har värnat om mångfald och konkurrens och utmanat mäktiga monopol samtidigt som man gett en välförtjänt bakläxa till räddhågsna politiker. Men högsta domstolen kan bara vara så ”bra” som lagen tillåter och konstitutionen föreskriver. Den aktuella konstitutionen från revolutionsåret 1917, i många delar både tvetydig och ålderdomlig, kommer måhända inte alltid att vara den bästa ledstjärnan för att driva på den modernisering och de reformer som Mexico fortfarande behöver.
Därför blir kanske kommande beslut som den högsta domstolen tar inte vara lika bejublade. Motståndarna till abortlegaliseringen i Mexico DF har verkat för att också denna fråga ska anhängiggöras hos landets högsta juridiska instans. Om den högsta domstolen accepterar målet och på basis av i sammanhanget måhända applicerbara artiklar i konstitution eventuellt fattar ett beslut som sätter den nya abortlagen i Mexico DF ur spel, skulle kanske den högsta domstolens nyvunna roll ses med definitivt större skepsis framöver.