Det första svenska lektoratet inrättades år 1913 i Jena i Tyskland med en infödd lärare. Den första svenske utsände lektorn började undervisa i Jena 1920 och stöddes finansiellt av Göteborgs högskola. Då, som nu inrättades nya lektorat i svenska språket endast på initiativ från respektive universitet.
Ett område som särskilt omhuldades av Riksföreningen var Baltikum och då i synnerhet Estland - där fanns ju en svensk minoritet före andra världskriget. Som en konsekvens av bl.a. Riksföreningens insatser och intresset för svenskan i Estland inrättades 1930 med stöd av svenska staten en professur i "Svenska språket och litteraturen" i Tartu (Dorpat). Stadens universitet hade ju grundats av Gustaf II Adolf 1632. Denna professur återinrättades i början av 1990-talet efter att ha legat nere sedan början av 1940-talet.
Riksföreningen bedrev sin verksamhet med privata medel utan stöd från svenska staten. Den blev det naturliga stöd- och kontaktorganet i Sverige för svensklektorerna och för de många inhemska svensklärarna utomlands under mellankrigstiden. Vid krigsutbrottet fanns ca 25 svenska lektorat i Europa respektive USA. Efter kriget fanns bara ett par, tre lektorat kvar i Europa (Paris, Reykjavik och Rom) respektive Amerika.
1945 bildades Svenska institutet - SI - i form av en ideell förening med ansvar för Sverigeinformation i utlandet. Den finansierades med både statliga och privata medel. Medlemmar var företag, organisationer och enskilda personer. 1970 blev SI en stiftelse med enbart statlig finansiering. Från och med 1998 är SI en myndighet.
Det nybildade Svenska institutet fick 1945 ansvaret för en rad verksamhetsgrenar inom information och kulturutbyte, av vilka de flesta vid denna tid var mycket outvecklade. Svenskundervisningen i utlandet däremot hade ett erfarenhetskapital gömt i ruinerna efter kriget. Undervisningen i svenska togs upp igen. Redan 1949/50 läste man svenska vid 80 universitet och högskolor runt om i världen - med undantag för östra Europa.
Nya principer för språkundervisningen hade börjat göra sig gällande utomlands, vilket tog sig uttryck i önskemål om infödda, d.v.s. svenskfödda, lektorer och anpassat studiematerial. Det svenska bidraget till de nya lektorstjänsterna i svenska uppgick endast till någon procent av de reella kostnaderna, medan respektive universitet stod för resten. Bristen på adekvata läromedel var påtaglig. Varje lärare framställde sitt eget material, eftersom de svenska förlagen saknade intresse för ämnet svenska som främmande språk. Det var först i och med den stora invandringen till Sverige från mitten av 1960-talet som produktionen av sådana läromedel kom igång på allvar.
Redan på 1950-talet började SI fungera som "livlina" till Sverige för lärarna utomlands. SI sände böcker, filmer, grammofonskivor, informationsmaterial, dagstidningar, representativa tidskrifter etc, med andra ord ungefär som idag. Varje nytt lektorat utrustades dessutom med ett referensbibliotek. På 1960-talet började SI arrangera sommarkurser i svenska språket, först i Uppsala, från början av 1970-talet på folkhögskolan i Grebbestad och därefter på folkhögskolorna runt hela landet.
Först på 1970-talet anställde SI en tjänsteman med främsta uppgift att samordna de tämligen isolerade insatser för svenskundervisningen som gjordes inom institutets olika verksamheter. Under det kommande decenniet expanderade svenskundervisningen kraftigt, särkilt i Östeuropa. År 1981 fanns enbart i Polen 13 svenska lektorer. Rekryteringen av och bidragen till lektorerna formaliserades, samarbetet med folkhögskolorna byggdes ut med bl.a. friplatser för huvudämnessstudenter, kursverksamheten växte. SI publicerade också två läromedel specialskrivna för studerande i utlandet: "Svenska för nybörjare" 1977 och "Svenska utifrån" 1991.
Svensklektorn blir ofta en ambassadör för Sverige och svensk kultur. Han får hålla föredrag och informera, visa film, sjunga svenska visor samt anordna Lucia- och midsommarfirande. Han hjälper översättare som fastnat på krångliga meningar och konstiga ord. När han vänder åter till sitt land efterlämnar han några årskurser elever som inte sällan går vidare med sina studier, blir översättare, tolkar ägnare sig åt affärer, forsking och journalistik, där de får använding för svenskan och kunskaperna om Sverige. Studenter som studerat det svenska språket och lärt känna vårt samhälle är viktiga samarbetspartners för och med Sverige.
Hur ser det ut idag?
Svenskundervisning bedrivs idag vid cirka 200 universitet i 43 länder runt om i världen, ca 110 i Västeuropa, ca 45 i Nordamerika, ca 30 i Östeuropa och knappt 15 i andra världsdelar utom Afrika. Svenska undervisas också för svenska barn som bor i utlandet. Denna verksamhet stöds av Skolverket. Svenska undervisas också vid ett okänt antal kvällskurser o. dyl., en verksamhet som stöds av Riksföreningen Sverigekontakt.
Vid universiteten och högskolorna läses svenska som huvudämne eller som del i examen i germanska språk. Antalet studerande på högskolenivå kan uppskattas till cirka 40.000, och lärarna torde vara drygt 1.000. Det finns ca 75 svenska lektorer förmedlade av SI. Den mesta undervisningen bedrivs av icke-svenskar. Under de senaste åren har svenskundervisningen i Estland, Lettland, Litauen och nordvästra Ryssland ökat mycket starkt.
SI vänder sig med sitt stöd till svenskundervisningen vid universitet och högskolor. Enda undantaget är de baltiska länderna, där även en del skolor får hjälp med lärare och läromedel. Svenska institutet förmedlar cirka 75 lektorstjänster, ungefär 20 byts ut varje år. SI betalar inga löner; lektorerna är anställda och utses av respektive universitet från ett förslag upprättat av SI, som utlyser tjänsterna. Lektorernas löneförhållanden är mycket skiftande. SI betalar ett årligt rese- och expensbidrag till lektorer Bidragets storlek varierar beroende på lektorns lön från universitetet. Tre lärare på gymnasienivå i Estland och Lettland får också rese- och expensbidrag från SI.
SI anordnar varje sommar ett tiotal kurser i svenska språket och kulturen för studenter, forskare, lärare och kulturarbetare från utlandet. I snitt deltar ca 400 personer i dessa kurser varje år. SI förmedlar friplatser på svenska folkhögskolor till utländska svenskstuderande under en termin, cirka 75-100 per år. Antalet utländska studenter som läser svenska på stipendium vid svenska universitet är okänt, men uppgår förmodligen också till ca 100 per läsår.
SI stöder undervisningen med bokgåvor, prenumerationer på en dagstidning till vissa institutioner, prenumeration på tidningen VI, utlåning av audiovisuellt material m.m. SI informerar också om lämpliga läromedel i svenska som främmande språk, relevant facklitteratur etc. Allt material till Central- och Östeuropa skänks av SI. Institutet producerar även en del läromedel speciellt avsedda för studiet av svenska utomlands.
Svenska institutet arrangerar också föreläsningsturnéer till de utländska universiteten av författare, litteraturvetare, språkvetare etc., liksom regionala konferenser för lärare med föreläsare av samma typ som på turnéerna, läromedelsinformation, metoddiskussion osv.
SI:s nämnd för svenskundervisningsfrågor, sammansatt av experter från relevanta institutioner, företrädesvis olika universitet, upprättar förslag till nya lektoratstillsättningar, behandlar frågor av intresse för svenskundervisningen, t. ex. information om pågående forskning och hjälp med frågor om vetenskaplig litteratur.
SI:s tilldelning enligt regleringsbrevet uppgår till ca 150.000.000 SEK för budgetåret 2000. Svenskundervisningsverksamhetens tilldelning är 11,5 miljoner, fördelat på 7 miljoner för Central- och Östeuropa och 4,5 miljoner för resten av världen. Av detta går 8,3 miljoner till rese- och expensbidrag till de svenska lektorerna och resten fördelar sig mellan sommarkurser, konferenser, gästföreläsare, folkhögskolestipendier, bokgåvor, prenumerationer.
Man har funnit - skriver förre chefen för Svenska institutet Per Axel Hildeman - att Sverige ger en mycket effektiv service från sin hemmabas, kanske Nordens bästa. Men därjämte har man funnit att ingen skandinavisk lektor har det så knapert som den svenske utlandslektorn, definitivt Nordens fattigaste.