Klimatpolitik i Island

Klimatpolitik i Island

• Islands regering har deklarerat sin avsikt att fullfölja, och helst överträffa, sina åtaganden enligt Kyoto-protokollet. Ett  undantag finns i protokollet för landets expanderade aluminiumindustri.

• Genom sin unika geologi har Island tillgång till ett överflöd av förnybara energikällor. Geotermisk kraft och vattenkraft står för 99% av producerad elektricitet och 70% av den totala energikonsumtionen.

• Islands transportsektor har en förhållandevis stor konsumtion av fossila bränslen, det är framförallt i denna sektor som kraftansträngningar mot CO2-utsläpp riktas.

• Isländska regeringen har ambitiösa miljömål där utsläppen av växthusgaser år 2050 planeras ligga 50-75% under 1990 års nivåer. Samma år hoppas man att stora delar av transportsektorn har övergått till bränslecellmotorer.

• Miljöpolitiken drivs av en medveten satsning på att profilera Island som ett miljöland inför omvärlden. Detta är viktigt inte minst ur turistnäringssynpunkt. Island har idag Europas största orörda vildmark.

• Den växande aluminiumindustrin har med sitt behov av massiva kraftverk mött starka protester på grund av kraftverkens påverkan på miljön.

1. Island och Kyotoprotokollet

Enligt Kyotoprotokollet får Island öka sina utsläpp av de s.k. växthusgaserna med 10 % jämfört med indexåret 1990. Detta innebär att utsläpp på ca 3,8 miljoner ton per år tillåts under perioden 2008-2012.  Island är tillsammans med Australien och Norge de enda länder som tillåts att öka sina utsläpp av växthusgaser under Kyoto-avtalet. Av dessa tre är Island det land som får öka sina utsläpp mest.

Island förhandlade även fram en klausul (14/CP.7 ) som ger små ekonomier rätten att släppa ut ytterligare växthusgaser från viss typ av industri. Argumentet är att små nationer är ytterst känsliga för små förändringar i utsläppsintensiv industri (ett enskilt aluminiumsmältverk kan stå för  5 till 10 % av Islands utsläpp av växthusgaser) och ges därför undantag för att den nationella ekonomin inte skall ges orimliga begränsningar. Islands aluminiumindustri drivs av el från vatten- och geotermisk kraft och hade således haft betydligt större negativ påverkan på miljön om den förlagts i ett land där den drivits av energi från fossila bränslen. Globalt sett innebär således placeringen av industrin på Island en nettominskning av koldioxidutsläpp. Klausulen har ett övre tak på 1,6 miljoner ton koldioxid per år under perioden 2008-2012. Vid ett fullt utnyttjande av klausulen tillåts således Island att släppa ut totalt 5,4 miljoner ton koldioxid årligen.

Anledningen till Islands så generöst tilltagna utsläppsrättigheter är att regeringen under de inledande förhandlingarna krävde att få öka sina utsläpp med upp emot 50 % från 1990 års nivåer, just på grund av den speciella situationen med aluminiumindustrin. Detta krav förhandlades ner till 10 %, fortfarande den största tillåtna ökningen för ett enskilt land, man alltför lågt för att kunna trygga aluminiumindustrin på Island menade den isländska regeringen. Efter detta förhandlades klausul 14/CP.7 fram. Hänsyn togs således till Islands aluminiumindustri redan i de första förhandlingarna, medan den undantas helt enligt klausul 14/CP.7. Resultatet blev de enskilt friaste utsläppsregleringarna under Kyotoprotokollet och en effektiv ökning på ca 55 % från 1990 års nivåer.

Det skall dock noteras att Island, på grund av sina stora tillgångar av förnybar energi, har små utsläpp av växthusgaser även med de tillåtna ökningarna. Tillgången till vattenkraft och geotermisk kraft innebär en enorm miljömässig fördel. Cirka 99 % av all producerad energi och 70 % av den totala energianvändningen kommer från dessa källor. Ändå utnyttjas endast ca 20 % av dessa energikällors fulla potential idag och möjligheten till expansion för att täcka framtida energibehov är därmed i princip obegränsad. Enligt en rapport från FN:s ramkonvention om klimatförändring presenterad under 2007 är Island det land som förbrukar minst fossila bränslen per capita av de länder som undertecknat Kyoto-protokollet. Men regeringen påpekar att detta också ger landet en svårare uppgift att begränsa sina utsläpp enligt internationella avtal. Många länder har stora möjligheter att minska utsläppen av koldioxid vid energiframställning. Eftersom Island redan vid jämförelseåret 1990 hade en välutbyggd infrastruktur för sina förnybara energikällor får landet vända sig till andra sektorer för att försöka minska utsläppen där. Island räknar framförallt med att kunna minska utsläppen från transportsektorn, men målen för detta ligger längre fram i tiden.

I dagsläget delas utsläppsrätter ut utan kostnad. Regeringsföreträdare flaggar dock för att en avgift kan komma att utkrävas i framtiden för vad man kallar ”utnyttjandet av resurser tillhörande allmänheten”. Island kommer i detta avseende förmodligen följa den praxis som EU-länderna beslutar om.

Miljöministeriet anser att det är ”mycket troligt” att Island kommer att kunna fullfölja sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Viss oro yttras för att utsläppen av fluorcarbon   kan komma att överskrida de uppsatta målen, men så länge industrin lyckas hålla avtalade utsläppsmängder bör inte heller detta inträffa.

2. Regeringens mål och ambitioner

I februari 2007 presenterade den förra regeringen sin klimatstrategi, i vilken olika mål och styrmedel med anknytning till klimatförändringar behandlas. Den nuvarande regeringen väntas fortsätta med samma plan. Man siktar på att sänka sina utsläpp av växthusgaser till 50-75 % under 1990 års nivåer till år 2050. Målet är dock inte baserat på något utredande underlag, utan skall snarare ses som en vision. Regeringen medger att det är oklart hur sannolikt det är att målet kan uppnås. Stor tilltro till framtida forskning och utveckling betonas. Målet ska fungera som en riktlinje tills vidare.
 
En av de största miljöpolitiska utmaningarna är transportindustrin. Island importerar mer fossila bränslen per capita för transportsektorn än de flesta andra OECD länder. Antalet bilar per capita är bland de högsta i världen och utsläppen av växthusgaser från transportsektorn har ökat med 23 % sedan 1990. Regeringen har som målsättning att Island ska vara oberoende av fossila bränslen till 2050. Detta ambitiösa mål var en starkt bidragande orsak till att ambassaden initierade och aktivt medverkade i den konferens om alternativa drivmedel, ”Driving Sustainability”, som ägde rum i Reykjavik 17 och 18 september 2007. Konferensen, som ansågs mycket lyckad, fick stort utrymme i media och väntas nu bli årligt återkommande.
Den isländska satsningen är framförallt inriktad på vätgasteknologi. Förhoppningen är att traditionella drivmedel ska ersättas av bränslecellsmotorer drivna av vätgas. Vätgasen produceras vid antingen vattenkraftverken eller de geotermiska kraftverken och tekniken är således 100 % förnybar och helt miljövänlig. I dagsläget finns det dock stora problem med bränslecellstekniken. Komponenter behöver göras billigare samtidigt som vätgasen måste framställas mer energieffektivt. Vidare behöves en helt ny infrastruktur för den svårhanterliga gasen. Island är dock i utvecklingens framkant och har redan tagit de första trevande stegen mot att bli ett vätgassamhälle. År 2003 öppnades världens första vätgasstation i Reykjavik. Tre bussar drivna av bränsleceller började användas i Reykjaviks kollektivtrafik på prov 2003. Efter prövotidens slut 2006 beslöt man att behålla bussarna. Hyrbilfirman Hertz och de lokala energiproducenterna Nyorka och Vistorka har planer på att importera ett 30-tal vätgasdrivna bilar till 2008.
 
Reykjavik kommun har utarbetat fram en plan med ”tio gröna steg” för att minska växthusgasutsläpp. Planen inkluderar bättre och mer tillgänglig kollektivtrafik, subventioner för miljöbilar samt kampanjer för att uppmuntra invånarna att gå och cykla mer. Nybyggnation skall planeras på ett sådant sätt att bilresande minimeras och i skolorna skall barnen informeras om klimatproblem vid en tidig ålder. Det statsägda återvinningsföretaget SORPA utvinner metangas från Reykjaviks soptippar. Gasen används för att driva SORPA:s sopbilar, samt ett antal metanbussar från Scania som är verksamma i stadens kollektivtrafik. En pipeline håller på att byggas för att lättare kunna transportera gasen till potentiella kunder och därmed utnyttja projektets fulla kapacitet. Posten, som är lokaliserad i närheten av SORPA, väntas bli nästa myndighet att utnyttja den miljövänliga gasen i sina bilar.

Omvärldens bild av Island som ett miljöland är viktig att bibehålla och utveckla, enligt regeringen. Turistnäringen har haft stark tillväxt under senare år och det är den isländska landsbygden med dess storslagna natur som lockar. Landets arbete med förnybara energikällor och dess ambitioner att bli världens första vätgassamhälle påtalas gärna för omvärlden. Samtidigt poängterar regeringen att det är viktigt att stimulera miljöarbetet kontinuerligt så att bilden av Island som miljöland stämmer överens med verkligheten.

På grund av Islands ringa storlek kommer landets inhemska ansträngningar i klimatfrågan förmodligen få ringa effekt på en global skala. Därför anser regeringen att landets största bidrag till omvärlden med stor sannolikhet står att finna i dess kunskap och erfarenhet av att utvinna energi ur förnyelsebara energikällor samt förmågan att kunna väcka inspiration till alternativ energiproduktion. Island har lång och gedigen erfarenhet av framförallt vattenkraft och geotermisk kraftutvinning. Både teknologi och know-how inom dessa områden går redan idag på export till tex. Kina och Filippinerna och regeringen räknar med att efterfrågan kommer att öka i framtiden. 1978 grundades FN:s träningsprogram för geotermisk kraftutvinning i ett samarbete mellan Islands regering och FN:s universitet. Programmet syftar till att assistera utvecklingsländer som har potential till geotermisk kraftutvinning med kunskap och teknologi. Islands bidrag är oumbärliga för programmet och man tar årligen emot grupper av vetenskapsmän och ingenjörer  för utbildning på Island.
Även inom andra områden, som effektivisering av fiskeflottor samt bränslecellsteknologi, räknar sig Island som världsledande och säger sig vara villiga att dela med sig av sina erfarenheter för en hållbar utveckling i klimatfrågan.
Regeringen inser också att Island är extremt sårbart för de omedelbara konsekvenserna av en global uppvärmning. Stora forskningsanslag kommer därför också att gå till metoder och tekniker för att bemöta hot som till exempel en höjd havsnivå.
  
3. Regeringens styrmedel och åtgärder

Regeringens ambitioner att skapa en miljövänligare transportsektor backas upp av ett antal styrmedel. Beslut har tagits av regeringen att alla nyinköp av bilar för den offentliga sektorn ska utgöras av miljöbilar, så långt som det är möjligt (fordon som används på landsbygden behöver ofta vara av Jeep-karaktär). För att klassas som miljöbil får bilen förbruka max 5 liter bensin eller 4,5 liter diesel per 100 km och samtidigt släppa ut max 120g koldioxid per km. Samma nivåer gäller för hybridbilar. Enligt ett tillfälligt beslut åtnjuter bilar som drivs till 100 % av miljövänliga bränslen (dvs vätgas- och elbilar) stora avgifts- och skattelättnader. Även reservdelar till sådana bilar är befriade från avgifter såsom tull och punktskatt. Andra miljöbilar (enligt definitionen ovan) åtnjuter viss skattelättnad. Efter senaste förlängningen gäller nuvarande regler till årsskiftet 2008/2009 då en permanent lag kring miljöbilar räknas vara utarbetad. Miljöbilar har även tre timmar gratis parkering på avgiftsbelagda platser i Reykjavik.
I en åtgärd syftande till att stärka kollektivtrafiken åker numer studenter gratis på alla bussar i Reykjavikområdet. Miljödepartementet arbetar för att uppmuntra folk att gå, cykla eller åka buss hellre än att ta bilen korta sträckor.

Som tidigare nämnts läggs stora resurser på utveckling och forskning kring vätgas som alternativt drivmedel. I samband med ”Driving Sustainability” konferensen i september öppnade landets första tankstation för etanolbränslet E85, med etanol importerad från Sverige.

Islands öppna landskap utger stora möjligheter att plantera in ny växtlighet för att på så sätt fånga in betydande mängder koldioxid. Regeringen ser detta arbete som en prioritering även om det är ett långsiktigt projekt. Från 1996 till år 2000 gjordes en satsning på 450 miljoner ISK för att återplantera något av landets förlorade växtlighet. Målet var att öka vegetationens upptag med 100 000 ton årligen, ett mål som nåddes. Nu utreder miljödepartementet hur vidare satsningar skall utformas för ytterligare nyplantering av skog. Samtidigt arbetas en plan fram för att skydda och om möjligt utöka landets våtmarker. Upptag av koldioxid genom nyplantering av växtlighet får tillgodoräknas landets utsläppsrätter enligt Kyotoavtalet. Regeringen deklarerar att Island skall vara aktivt i forskning och internationella diskussioner på området. Detta för att dels hålla sig ´ajour med den vetenskapliga diskursen, dels försäkra sig om, och bidra till, att forskningen förs framåt.
 
Enligt Islands miljödepartement så finns det bara små möjligheter att skära ner på utsläppen från den relativt stora isländska fiskeindustrin. Kvotsystemet för fiske är strukturerat på att sådant sätt att fiskare själva har stora incitament för att spara in på löpande utgifter såsom bränsle. Låga utsläpp ger också friskare fiskevatten och i sin tur bättre fiske. Industrin fungerar således praktiskt taget självsanerande i dessa frågor, enligt miljödepartementet. Det arbetas kontinuerligt med utveckling av ny miljövänlig teknik och  bränsleeffektivisering inom branschen. Regeringen lovar dock att främja denna utveckling genom bidrag till forskning. Främst skall en statsfinansierad studie utröna om den ammoniak som används i fiskebåtarnas kylsystem kan bytas ut mot det miljövänligare ämnet HFC. Man lovar även att se till att landets hamnar skall få tillgång till el från förnyelsebara energikällor, istället för el från dieselgeneratorer som nu ofta är fallet.

År 2002 fastslog regeringen att växthusgasutsläppen från aluminiumindustrin inte får överstiga 0,14 ton per 1 ton producerat aluminium. Målet har uppnåtts och man kan konstatera att de årliga utsläppen av växthusgaser från industrin har minskat med 300 000 ton från år 1990 till år 2004. Detta alltså trots att produktionen ökat markant på senare år. Regeringen poängterar även att jämfört med motsvarande produktion i andra länder släpper Island ut ca 65 000 ton mindre växthusgaser årligen. Detta framförallt på grund av tillgången till ren energi.

4. Kritik av regeringens klimatpolitik

Lokala miljörättsorganisationer är framförallt kritiska till Islands agerande i samband med Kyoto-avtalet. Genom klausul 14/CP.7 och det redan generösa grundutsläppsmålet har Island satt sig i en position där man klarar utsläppsmålen utan större ansträngning. Möjligheten att släppa ut mer föroreningar ses främst som en förhandlingstriumf och regeringen gör varken mer eller mindre än vad som krävs av den i avtal, skriver en miljöorganisation. Bakgrunden är att regeringen vill göra Island attraktivt för aluminiumindustrin och andra lönsamma industrier. Man kan inte gå hårt fram i miljöfrågan och ursäkta stora utsläpp från industrin samtidigt, påpekar en företrädare för Icelandic Nature Conservation Assosiation (INCA).

Framförallt sänder detta ut dåliga signaler till landets invånare, som i allmänhet har uppfattningen att Island fått så generösa utsläppsmål för att landet redan är världens miljövänligaste nation. Inom miljörörelser menar man att både befolkning och industri skulle vara villiga att göra större ansträngningar i klimatfrågan om bara krav ställdes från statligt håll. Nyligen har dock regeringen indikerat att klimatfrågan kommer att ges högre prioritet. Vid alltingets öppnande 1 oktober utlovade statsminister Haarde större ansträngningar för att bekämpa klimatförändringar från regeringens sida. Tidigare i veckan var klimatfrågan en av huvudpunkterna när utrikesminister Gisladottir höll tal inför FN:s generalförsamling.

Målen i Islands klimatpolitik är bra, och ganska lika Sveriges och Norges, kommenterar INCA. Dock saknas en realistisk handlingsplan. Ambitionerna att plantera och bevara skog och våtmarker är lovvärda, men mycket arbete krävs innan resultatet av satsningen kan utvärderas. Subventioner för miljöbilar är också bra, men miljöbilsdefinitionen är för snäv. Definitionen bygger endast på bilars bruttoavgaser och exkluderar således bilar drivna av biobränslen som etanol. Vidare har inga åtgärder vidtagits för att göra det dyrare för mer miljöskadliga bilar. Tvärtom har skatten på de mycket populära, och bränsleslukande, stadsjeeparna sänkts. Oviljan att kombinera subventionerna för miljöbilar med åtgärder för att begränsa andra typer av bilar kan förklaras av rädsla att tappa väljare. Detta bekräftas av ett uttalande från en av Reykjavik kommuns ledande politiker där denna i princip likställer en attack på islänningars bilar med ”politiskt självmord”.

I övrigt har den miljöpolitiska debatten rört sig kring de aluminiumsmältverk som uppförts och planeras runt om landet. Smältverken kräver stora mängder energi och för att tillgodose detta har flera massiva kraftverk uppförts. Starkast kritik har riktats mot det senaste projektet där den amerikanska aluminiumproducenten Alcoa bygger ett smältverk i Reydarfjördur på östra Island. Till smältverket har den isländska staten uppfört en gigantisk damm, Karahnjukar, från vilken vattenkraft skall utvinnas för att täcka smältverkets energibehov. Kritiker menar att ovärderlig natur går förlorad i samband med dammbygget, till liten nytta för den isländska staten. Projektet mötte lite eller inget motstånd när det påbörjades. Men efter att Andri Snaer Magnason, en känd isländsk författare, skrivit en bok om aluminiumindustrin väcktes missnöje hos stora delar av befolkningen. Men vid den här tidpunkten var dammen nästan färdigställd. Statsminister Haarde försvarar projektet och poängterar också att det varit planerat och påbörjat sedan länge. Han menar även att de som påstår att Island tar allt för lite betalt för sin energi har fel. Elpriset i det avtal som tecknats med Alcoa är dock hemligt. Krav på att aluminiumindustrins avtal skall offentliggöras har väckts i alltinget och fått visst stöd av Haarde.

- - -

Frågan huruvida ytterligare aluminiumsmältverk skall tillåtas på Island är infekterad. Stora delar av allmänheten anser att den isländska naturen tagit nog skada och att vidare exploatering måste förhindras. Samtidigt utgör en expandering av aluminiumindustrin en möjlighet att dra ekonomisk fördel av Islands i princip obegränsade tillgång på ren energi. Ur klimatsynpunkt ger dessutom placeringen av aluminiumsmältverk på Island en positiv global nettoeffekt. Frågan kompliceras ytterligare av att det är osäkert om Island kommer att beviljas ytterligare undantag för sin aluminiumindustri under Bali-förhandlingarna i december 2007. Miljörörelsen har uttryckt en förhoppning om att miljöminister Sveinbjarnardóttir kommer motsätta sig fler sådana undantag.

Regeringen har tillsatt en kommitté bestående representanter för miljö-, finans, industri- och hälsovårdsministeriet för att utreda och bevaka Islands intressen i klimatfrågor samt för att förhandla fram ett mandat för Island under Bali-konferensen.