Typ av bistånd (ODA)KOICA ägnar sig åt tre typer av bistånd: 1) Bilateralt gåvobistånd. Gåvobiståndet inkluderar tillgång till utrustning och projektbistånd. 2) Bilaterala "mjuka lån" eller lån från Economic Development Cooperation Fund (EDCF), dvs. utvecklingslån. Dessa utfärdas av den Koreanska Export-Importbanken. 3) Multilateralt bistånd, där utrikes- och handelsministeriet är ansvariga för bidrag till FN-organisationer samt bidrag till Världsbanken. År 2005 uppgick Sydkoreas totala bistånd till 752.32 miljoner USD, vilket motsvarar 0,10% av landets BNP. Av dessa 752.32 miljoner så utgör det bilaterala biståndet 463.30 miljoner och det multilaterala 289.01 miljoner. Vidare är det bilaterala biståndet uppdelat i 2 nivåer: dels gåvobistånd och tekniskt bistånd, som administreras via KOICA och som uppgår till 318 miljoner, dels "soft loans", som administreras via EDCF och uppgår till 145.30 miljoner. År 2005 ökade KOICAs budget med 13,5% i jämförelse med föregående år; från 185 miljoner USD till 210 miljoner USD. Trots detta utgör ODA inte mer än 0,10% av BNP (2005), vilket motsvarar en fjärdedel av genomsnittet av samtliga givarländers bistånd (0,23% av BNP). Landets ODA är väsentligt mycket lägre än andra länder vars ekonomiska utveckling befinner sig på ungefär samma nivå som Sydkorea (eller t.o.m. lägre) ; Nederländerna (0,82% av BNP), Spanien (0,25%), Australien (0,25%), samt länder vars BNP befinner sig på ungefär samma nivå som Sydkoreas; Grekland (0,22%) av BNP, Portugal (0,24%), samt Nya Zealand (0,23%). Enligt vissa biståndshandläggare så beror den låga andelen av BNP till ODA på att det är svårt att få gehör bland befolkningen vad gäller bistånd till fjärran länder. Trots att Sydkorea idag är ett rikt land så tenderar befolkningen att fortfarande vara inställd på att de behöver sina pengar bättre själva, för att kunna hjälpa fattiga människor i Sydkorea i första hand. Ytterligare en faktor till den låga andelen av ODA är att biståndet till Nordkorea inte är medräknat i dessa siffror, av juridiska skäl. Sydkorea har inte erkänt Nordkorea som en självständig, suverän stat, och därmed kan biståndet till Nordkorea inte ingå i ordinarie ODA. Det totala biståndet som Sydkorea ger, biståndet till Nordkorea medräknat, är på runt 964 miljoner USD, dvs. 0.12% av BNP. Det faktum att Nordkorea inte erkänns som en suverän stat har således som effekt att Sydkoreas ODA vid första anblick ser ut att vara väldigt lågt (0,10 % av BNP). Dock menar vissa biståndshandläggare att detta håller på att diskuteras och vid ett eventuellt erkännande av Nordkorea i framtiden så skulle siffrorna för landets ODA förbättras betydligt. En hel del bistånd portioneras för övrigt ut till olika sydkoreanska NGO:s, något som uppfattas som både positivt och negativt av biståndshandläggare. Det negativa skulle då vara att dessa NGO:s har egna idéer om fattigdomsbekämpning, i vissa fall icke överensstämmande med regeringens uppfattning. Dock får de stöd från regeringen, och är mycket aktiva i länder i mellanöstern, samt även i en del afrikanska länder. Riktlinjer för det sydkoreanska biståndetEnligt KOICA:s policydokument är strategier för att nå varaktig ekonomisk utveckling det viktigaste redskapet. En av de strategier som finns att tillgå är att skapa politisk stabilitet och förbättring av ägarrättsförhållanden. Då detta kan vara svårt att lösa på egen hand för de flesta u-länder, krävs partnerbaserat stöd från det internationella samfundet. Därför fokuserar KOICA sitt arbete på "capacity building". Fokus på kapacitets-uppbyggande, samt human-kapital (Human Resource Development) är enligt KOICA det mest effektiva sättet att bekämpa fattigdom. Vad gäller den generella fördelningen av biståndet så går det mesta av resurserna till social infrastruktur och service, följt av ekonomisk infrastruktur och service, produktion och administrativa kostnader. Endast 14% går till katastrofbistånd och uppbyggnad. En förändring har skett sedan 2003, då de asiatiska länderna fick ca 50% av biståndet. År 2005 erhöll Mellanöstern 37,1 % av det totala biståndet och Asien fick 32,5%, medan 7,5 % gick till Afrika och 5,7% till Latinamerika. De största samarbetsländerna utgörs av Irak och Sri Lanka, följt av Indonesien, Vietnam och Kambodja. Vad gäller valet av biståndsländer så spelar flera olika politiska, ekonomiska, kulturella och humanitära faktorer in. Enligt vissa biståndshandläggare spelar i själva verket de ekonomiska faktorerna ofta en större roll än rent humanitära skäl vid valet av länder. Genom att bedriva ett biståndssamarbete med en mängd asiatiska länder så genereras en större ekonomisk "pay off", än vad som vore fallet vid samarbete med afrikanska länder, varför Sydkorea har valt att fokusera på asiatiska länder i första hand. En annan anledning till att de humanitära frågorna i vissa fall inte väger tyngst i val av bistånd är att i fall där humanitärt bistånd behövs så har inte Sydkorea möjlighet att bistå med professionella personer på samma sätt som t.ex. Sverige. Anledningen till detta är att det för tillfället inte är särskilt lätt att rekrytera t.ex. professionella läkare i Sydkorea till den typen av uppdrag. År 2003 sjönk det humanitära katastrofbiståndet jämfört med föregående år från 15.2 % till 4.8%. Det höjdes återigen år 2004 till 7% och under 2005 höjdes det ytterligare till 14,5%. Dessa siffror kan dock vara en aning missvisande, då en stor del av det bistånd som portioneras ut till olika sydkoreanska NGO:s ofta går till humanitära katastrofer. Den verksamhet som utförs av NGO:s (såsom t.ex. katastrofbistånd) syns inte i ODA-rapporter, vilket ger intrycket att Sydkorea ger mycket småskaligt katastrofbistånd. Ytterligare faktorer som bestämmer val av länder är att Sydkorea vill koordinera sina insatser med andra givarländer, t.ex. USA. År 2003 var t.ex. Afghanistan det land som erhöll allra mest bistånd av Sydkorea. År 2004 och 2005 var Irak det största samarbetslandet. Begreppet "good governance" har fått allt större vikt inom det sydkoreanska biståndet, men trots detta ges bistånd till icke demokratiska länder, såsom t.ex. Burma. I de fattiga länderna i Asien, som får bistånd av Sydkorea, prioriterar man utbildning och inkomstgenererande projekt i allmänhet. Sydkorea sänder t.ex. aktivt ut ingenjörer i undervisningsprojekt som skall höja den lokala tekniska nivån. Någon övergripande policy i likhet med den svenska globala utvecklingsplanen förekommer inte i Sydkorea. Rättvis handel anses lika viktigt som biståndet för att minska fattigdomen, men samtidigt är en öppning av marknaden för jordbruksprodukter, i synnerhet ris inte är populärt bland bönderna. Frihandelspolicyn kolliderar med den sydkoreanska verkligheten vad gäller marknaden för jordbruksprodukter. Det sydkoreanska biståndet har förändrats mycket under de senaste tio åren, och man måste ha i minnet att Sydkorea är ett relativt nytt givarland. Anslagen för det sydkoreanska biståndet kommer med säkerhet att öka i framtiden.