Astrid Lindgrens hemligheter - om liv och dikt

Margareta Strömstedt är en aktad kulturpersonlighet, journalist och författare som har skrivit en rad älskade barnböcker under sin långa karriär. Hon har förärats ett antal prestigefyllda litteraturpris inom barnboksgenren, bland annat Astrid Lindgren-priset 1986 och samfundets De Nios Astrid Lindgren-pris 2002.

Margareta Strömstedt är en skicklig författare även inom andra områden och förra hösten utkom den rosade självbiografiska boken "Natten innan de hängde Ruth Ellis: och andra berättelser ur mitt liv", vilken nyligen blev framröstad till vinnare av Sveriges Radios novellpris 2007. I Danmark är hon kanske mest känd för sin hyllade biografi om Astrid Lindgren som utgavs på danska för ett par år sedan.

Strömstedt inledde, i en helt fullsatt salong, med att tala om hur vi egentligen alla bär vår egen bild av Astrid Lindgren inom oss. Att vi alla uppfattar henne på olika sätt. Kanske som ”en sagotant”, kanske som en människa som älskade alla barn. Men sanningen är att Astrid Lindgren avskydde ordet ”sagotant”! Hon älskade alls inte alla barn. ”Jag älskar bara mina egna barn, och högst några stycken till”, brukade hon säga. Däremot respekterade hon alla barn och bemötte alla barn med barnet i henne själv. Hennes intuition och insikt bottnade i hennes egen lyckliga barndom i Småland, där trygghet gick hand i hand med en stor frihet, och inte minst i den stora kärleken till pappan, den store berättaren, den omfamnande, den varme. Mamman beskrevs som intellektuell, men en aning kylig och Astrid Lindgren hade berättat för Strömstedt, att hon endast en gång hade fått en kram av sin mamma.

Böckerna om barnen i Bullerbyn bygger på Lindgrens lyckliga barndom. En barndom där de vuxna, i brist på tid, helt enkelt inte kunde ha barnen under konstant uppsikt. Man var sedd, men definitivt inte ständigt iakttagen. Ett faktum som gjorde barnens frihet stor och fylld med, till tider, farofyllda lekar. Lekar, som man som vuxen läsare av böckerna, minns och upplever på nytt. Nästan rent fysiskt. Minns hur man kanske i sexårsåldern ständigt gick runt med svidande skrubbsår. Hur en hård puff i magen kunde orsaka tillfällig andnöd. Hur hisnande det var att hoppa ner flera meter från en höskulle. Minns hur tomt, nästan sorgligt det blev, även i Astrid Lindgrens fall, när leken tog slut runt tolvårsåldern.

Astrid Lindgrens tonårstid beskrev hon själv som förfärlig. Hon upplevde sig som ful, när alla andra var söta och hon hade en svajande identitetskänsla med androgyna drag. Som ung tonårsflicka kom hon som volontär till den lokala tidningen i Vimmerby. Här blev hon gravid med den tolv år äldre chefredaktören och tvingades lämna staden. Under sin graviditet utbildade sig Astrid till kontorist. Samtidigt kämpade hon med sin stora, inre smärta och för att överleva. Via kontakter fick Astrid kännedom om Rigshospitalet i Köpenhamn, vid denna tid det enda sjukhus i Norden, där man kunde föda anonymt. Sonen Lasse föddes år 1926 och placerades i fosterhem i den köpenhamnska stadsdelen Brønshøj. Under några år åkte Astrid, som nu försörjde sig som kontorist, ofta mellan Sverige och Köpenhamn, för att besöka sonen. Vid tre årsålder hämtades Lasse hem till Sverige. Astrid, som endast hade råd med inackorderingsrum, lyckades til sin stora sorg inte skapa det lyckliga hem hon önskade sonen. Han flyttades snart att bo hos morföräldrarna. Förtvivlan över att inte kunna erbjuda sonen den lyckliga barndom, och framför allt en pappa, skulle komma att prägla Astrid Lindgrens hela kommande författarskap.

Margareta Strömstedt, som stod nära Astrid Lindgren under ett långt liv, berättade också hur pappan är ett genomgående tema i nästan alla Astrid Lindgrens böcker. Om Astrids övertygelse om alla barns behov av en pappa. Hur hon kanske just därför gett alla ”sina barn” en slags pappa. Emil fick en i Alfred, Bosse i Mio min Mio får en kung till pappa, Pippis pappa är kung i Söderhavet och bröderna Lejonhjärta finner sin i landet Nangijala.

Strömstedt avslutade sitt varma föredrag om väninnan Astrid Lindgren med ett träffande citat, som fint beskrev den Astrid vi väl alla minns: Man måste leva så man blir vän med döden…….. tror jag, tra-la-la!

Text: Annica Dufvenius